Jag bodde med min pojkvän när jag blev gravid. Vi bodde trångt i en liten tvåa, men hellre det än hos någon av våra föräldrar. Ångrar det inte för en sekund.

Låter kanske hård nu, men jag kan bara se att det är dig och din pojkvän det blir fördelar för och inte din mamma eller syskon. Jag tycker att man ska ha egen bostad när man har barn och inte utnyttja sina föräldrar, tvinga på dem och syskonen en bebis med allt vad det innebär.

Jag tycker att ni ska flytta så snabbt det bara går så att ni får en chans att bo ihop ett tag innan barnet kommer och vänja er vid det först.

Vi skulle aldrig utnyttja min familj men jag förstår vad du menar.
Vi skulle få lägenhet i september i så fall och barnet kommer i December.

Jag skulle absolut inte klara av att bo med min mamma nu!

Att bo stort och billigt med närhet till naturen kan man göra ändå. Fördelarna låter onekligen härliga men inte så de överväger nackdelarna, enligt mig. Jag skulle inte känna mig hemma i din situation. Men det är bara jag :)

Ni ska göra det som känns bäst för er och jag tror inte barnet tar någon skada om ni exempelvis flyttade till en liten lägenhet nåt år i väntan på att "ert" hus ska dyka upp på marknaden.

Vi bodde i tvåan tills vår son var ett år och nio månader. Vi bodde billigt i den lägenheten och hade råd att köpa hus sen.

Jag har sett på nära håll (yngre) par som bott kvar hos någon förälder under hela graviditeten, när barnet är fött och långt tid efter, och det är ingen som tyckt att det har varit speciellt bra med facit i hand. Oavsett vad man bestämt så blir alla i huset involverade i barnet på ett eller annat sätt, det blir påtvingat utan att man menade det från början.

Nu är våran unge inte född än ( 11dagar kvar). Men jag hade inte velat bo hemma, hur mycket jag än älskar min mamma så tror jag inte att det skulle vara bra för någon av oss i längden. Första tiden visst, men sedan skulle det nog tära lite på alla. 

Vi bor själva nu och är under flytt till större (stressigt, men värt). Och det tror jag blir perfekt även om jag säkerligen kommer önska många gånger att jag hade min mamma i närheten när Lillan är ute.  Men som sagt, i längden tror jag det blir bäst om man bor själv.

Jo det låter bäst att hitta eget. Bor ju på den lilla ön gotland så ska få hjälp av kommunen med att få förtur i bostadskön från och med september sen ska vi söka privat också och se vad vi hittar :) Tack för alla goda råd :)

Jag har inte bott hemma på 12 år så jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara! Nu var jag hemma i två veckor på besök och längtade tillbaka mitt eget mest hela tiden. Inte för att jag inte älskar mamma, men för att jag gillar att ha mitt eget att ställa och styra med. Sen är det skönt att jag och sambon kan sätta alla regler utan en mamma som ska vara med.

Jag läste att sessan Kate ska bo hemma med mamman tills hennes slott blir klart. När jag nämnde detta för min mamma utbrast hon typ "hualigen vad jobbigt!" haha. För Kate alltså. Enligt henne var det allra bäst att få vara själv och inte ha mammainfluens i början, för då bygger man självförtroende.

Inte att förglömma att man faktiskt tar ifrån mormor en stor del av att vara mormor när man bor ihop. Det ska vara kul och efterlängtat att träffa sitt barnbarn och som mor eller farförälder ska man få slippa alla jobbiga bitar med att ha en bebis. Ska jag vara ärlig så funderade vi på akutlösningar då vi ville från stan och flytta till hemtrakterna och en akutlösning som diskuterades var att vara inneboende hos svärföräldrar ett par månader när bebisen skulle komma. Bara tanken på det fick mig nästan att börja gråta ;) Man vill ju lära känna sitt eget barn och vad som var rätt på 70 och 80 talet gällande bebisar är inte lika aktuellt idag. Jag älskar hela stora familjen men inte vill jag bo hos dom för det.

Jag tycker absolut att nu när ni bildar en egen familj att ni också flyttar till eget och har er egna familj bara ni. Gillar inte alls tanken av att man bor hos sin mamma när man skaffar familj och barn..

Vi blev inneboende hos min mamma i två månader när dottern kom, men det var för att sambon fick jobb i Jönköping och vi egentligen bodde i Lenhovda (15mil i mellan ungefär), så mamma öppnade upp sitt hem tills vi fått tag i en egen lägenhet här. Och visst var det skönt att någon kunde hjälpa mig när dottern skrek som mest, eller när man behövde springa ner en snabbis till affären och inte ville konka ut en barnvagn från 6e våningen. Men jag skulle aldrig göra om det. Man måste hela tiden anpassa sig efter dem och inte efter sig själv, lyssna på systrarnas bråk och mammas tjat om städning 😛

Hehe, ja ni har fått mig att göra ett beslut i alla fall :)
Vi kommer bo kvar tills vi hittat en lägenhet sen blir det bara jag och sambon och sen så bebisen :D

Jag tycker absolut inte illa om tanken på att bo ihop flera generationer. Om man trivs ihop och huset rymmer fler är det ju en fantastisk möjlighet för alla. Jag tror att man tycker att det känns fel bara för att det är så ovanligt. 

Det som är viktigt om ni bor kvar är väl att ni pratat igenom alla senarier innan. Vad händer t.ex om ni får et kolikbarn, hur ska ni hindra att hela huset får nattsömnen störd, hur många timmar i veckan kan morföräldrarna tänka sig att vara barnvakt osv.

Själv bor jag mitt emot mina föräldrar och min sambo bodde periodvis ihop med sin mor och syster när han var 30+. Det är ju skitkul att få umgås mycket med dem man trivs bäst med:) Att bo på landet och dessutom att bo stooort är inte att förakta. Är man van att bo rymligt blir det väldigt påfrestande att bo trångt.