Man bör ju vara medveten om att man ändrar hela sitt liv, behöver inte vara negativt dock. Man bör också vara införstådd med allt jobb man har framför sig som inte alltid är så kul. Långa nätter, sömnlöshet, känslan av att kandke inte räcka till och så vidare. Själva Mamma och pappa rollen tror hag utvecklas med graviteten och första småbarnstiden. Själv kan jag fantisera mycket om mig, sambon och vårt barn, men jag förstår att det antagligen bara är drömmar och kommer få ta ställning till mycket längs vägen och antagligen komma fram till saker man aldrig trott. Kommer bli ett äventyr med en ny liten individ. Tror det kommer bli så mycket ner kärlek och roliga stunder men även jobbiga tider. Är det något specifikt du tänker på annars?

Tänker på mycket. Tycker det är svårt att veta när man 'duger' att bli förälder. När manhartutillräckligt stabilt förhållande och ekonomi, bostad och stabil själv som person. Jag menar perfekt lär man ju aldrig bli och att vänta på det känns som att man lika gärna kan lägga ner det. Mest måste jag tänka på detta eftersom jag har problem med psykisk ohälsa. Har pratat med min läkare och psykolog som båda behandlat mig länge och dom säger rakt ut att det inte vore några större risker om jag vill ha barn. Dom säger att det inte finns någon anledning till att tro att jag inte skulle kunna ta hand om ett barn. Och att jag inte är i stor risk att bli väldigt sjuk eller något annat. Båda tyckte detta var en självklarhet. Min psykolog tycker att om jag själv vill känna att jag kan ta hand om ett barn kan det vara bra för mig att komma ut i arbetslivet och prova mina förmågor. Men det är för att jag själv ska känna mig säkrare Jag är liksom inte jätte sjuk, jag va under en period men nu känner jag mig själv och kan hantera mig sjukdom bra. Ibland mår jag inte bra och orkar inte så mycket utan behöver ta det lugnt. Detta går i perioder och just nu är det den första på kanske 2 år. Jag vet att om jag hade ett barn skulle vi kanske under dessa perioder vara mer hemma och ta det lite lugnare men självklart skulle jag inte lägga undan barnet någonstans och lägga mig i sängen och må dåligt. Min sambo är övertygad om att jag har lättare att ta hand om andra än mig själv, vilket är sant. Mer noga med alla andra än mig själv så självklart skulle jag i alla lägen ta hand om mitt barns behov. Sen skulle vi kanske i perioder inte gå ut och leka varje dag eller vara jätte aktiva. Sen har jag mamma och pappa och svärmor som skulle ställa upp om jag nu inte skulle klara av det någon dag eller skulle behöva vila någon timme. Jag känner mig så redo att jag inte kan tänka på något annat. Jag vill så gärna men vill inte riskera att göra ett barn illa. Min sambo har ju valt att leva med mig. Ett barn kan inte välja och jag vill vara en så bra mamma som möjligt. Som ett par är det nog inte värre för oss än andra par men om jag skulle bli ensam blir det väldigt komplicerat. Men jag kan väl inte alltid tänka 'tänk om' heller. Både jag och min sambo kan dö i en olycka och lämna stackars babyn 'ensam'. Det är ju inget man styr över men får hantera på bästa sätt när det händer. Jag vill så gärna. Det ända jag vill är att vara hemma med en baby och allt runt omkring.

Jag fick mitt första barn vid 37 års ålder. Hade då mått relativt bra under ca 5 år. Innan trampades jag med depressioner, ångest, ätstörningar mm i många år. Trots att jag tyckte jag var stabil blev graviditeten svår, jag fick både förlossningsdepression och psykos. Graviditeten med alla hormoner påverkade mej plus sömnstörningar. Jag vet andra med psykisk ohälsa som tvärtom mått jättebra under graviditeten, så det är så individuellt! Jag tror som du skriver att det är viktigt med stöd runt ikring. Det är underbart med barn, och om du har en stark barnlängtan så tycker jag du ska känna dig trygg! Dessutom att personer runt ikring ser dina kvaliteter! Första månaderna med barn är mer eller mindre tuff för alla föräldrar. Det är fullt upp hela tiden dygnet runt! Efter 3-4 månadet brukar man har funnit lite rutiner. Det är ju en helt ny liten individ man ska lära känna, med helt unik personlighet och temperament! Jag hade mycket bra stöd av min sambo första tiden. Han var hemma längre än de 10 pappadagarna!

Jo första tiden kommer garanterat bli jobbig men han får helt enkelt vara hemma lite extra. Jag är väldigt rädd för förlossnings depression eller psykos men min läkare säger att det går att förebygga till en viss del och han är duktig på sånt. Sen har vi mycket stöd runt omkring både från vården och anhöriga. Jag har haft tur och fått väldigt bra lärare och psykolog och även möjlighet till andra kontakter. Det tog ett tag men nu har jag det och det är det inte många som har. Jag vet verkligen inte men känner mig redo iallafall så redo jag tror jag kan bli. Men bara tanken ger mig pirr i magen. Att ringa till min läkare och säger 'nu e det dags'. Blir livrädd och kan inte sluta le på samma gång :p

Jag tror aldrig att man blir riktigt "redo" för att skaffa barn, just för att man har ingen aning om vad man ger sig in på, och det är svårt att lyssna på andras erfarenheter då det är så olika individer inblandade. Men det kommer vara ett heltidsjobb att bli förälder och man kommer oroa sig för sitt barn för resten av sitt liv. Nu väntar jag mitt första barn om två månader så har inte så mycket att säga om föräldraskapet än ;)

Min mamma vågade skaffa tre barn trotts psykiskohälsa (depressioner och psykoser i skov) för mamma var graviditet och tiden efter inget problem i sig. Påverkades inte mer än någon annan blivande/nyförlöst mamma. Tryggt med stöd runt om som inte ger onödig stress var viktigt. Som barn har det självklart varit väldigt jobbigt med en psykisksjuk mamma. Speciellt när man behandlades som om man inte förstod och det vuxna försökte skydda en genom att inte prata om det och försöka hålla en sysselsatt med annat. Men som barn förstår man mycket och jag tror det hade hjälpt mig och syskon om alla bara varit ärliga och vågat prata om det. För de är ju inget man rår för själv, att man får psykiska besvär. Men jag har även haft det jätte roligt med min mamma. Hon har gett allt för att vara en bra mamma. Hon har varit mer mamma än många andras mammor varit. Jag tror att när du väl bestämmer att det är dgs för er att försöka bli med barn kommer det kännas läskigt ich säkert ha många funderingar om framtiden (som alla gravida). Var då ärlig mot dig själv och din omgivning och var inte rädd att be om den hjälp som finns att få från nära och kära samt sjukvården