Känner verkligen igen det du skriver! Jag visste också tidigt att jag ville bli mamma, redan vid 16 typ. Hade tänkt mig få första barnet innan jag fyllde 25. Hmmm åren gick och 25års dagen började närma sig. Pojkvännen sa tvärt nej. Tror du jag hade ångest?! Bestämde mig nästan för att det inte skulle bli några barn. Då! Plötsligt ville min pojkvän ;-)

Oj vad tidigt :) Jag ville inte ha barn, inte förutom små tankar väldigt sällan. Sen vid 29 ringde klockan för både mig och sambon (som är 33) samtidigt. Rädslan kommer ju förstås också, jag får ångest över att det trots allt är ganska tidigt, över de saker jag vill göra som nu kanske inte är möjligt, och det faktum att jag är först av kompisarna att skaffa barn. Men det löser sig nog, och vill jag backpacka igen finns ju farmor där som kan passa barnet :)

Jag hade ingen riktig barnlängtan förrän 33-35 års ålder. Sjukdom och annat kom ivägen tidigare. Trodde verkligen det var för sent och visste inte om jag kunde bli gravid ens. Det skulle dröja ytterligare några år innan jag blev gravid. Det är det bästa som hänt mej! :-D

jag har alltid velat ha barn men samtidigt vänta, född -89. Min sambo är 6 år äldre och han vill också ha egna barn helst för flera år sedan. Men jag har alltid bromsat lite pga att jag ville ha ett jobb först. Har pluggat en del innan. Sen ploppa det bebisar på bådas sida av familjen och suget starta. Hur mysigt är det inte med barn som dessutom kommer få någolunda jämnåriga kusiner på båda sidor?
Så vi starta bebis verkstad och nu är jag gravid och väntar spänt på Maj månand då vårt barn är beräknat.
Men jag måste säga att när allt skimmer och rosa moln lagt sig något efter plusset så tvivlade jag mycket. Undra om det var rätt, pga mina älskade katter (tänker ev.allergi) och jag har brottas med tankar om att inte vilja att graviditen ska gå fort förbi för att hinna förbereda mig och pyssla om mina katter så det nästan blir ångest laddat till att vara överlycklig och bara önska Maj var här nu så vi äntligen ska få träffa våran lilla bebis!

Men prata med min BM om mina tankar och hon sa att det var helt normalt! Man tycker inte allt är toppen och underbart under sin graviditet pga krämpor, omställning, hormoner o.s.v
Det är en del av vägen till att bli förälder.

Eller så har du insett att livet utan barn är bra! ;)

Jag tror att verkligheten kan ha kommit ikapp dig lite, "den biologiska klockan" vet jag inte om jag tror på. Jag har själv alltid velat ha barn, och vägen dit blev lång och svår men när vi började söka hjälp blev jag mycket lugnare trots att jag visste att det kunde ta ännu längre tid men jag kunde slappna av på ett annat sätt. Jag tror att det är lite liknande som kan hända dig nu. Du vill ju fortfarande ha barn, eller hur? ;) Och att det finns en rädsla där är helt naturligt. Nu har ni kommit överens om att det ska bli bebis och finns det ingen anledning för er att skjuta på det så är det bara att köra :)

#5 Fast jag vill ju så innerligt ha barn. Så jag tror inte att det är så att jag nu plötsligt anser att ett helt liv utan barn är det jag vill ha. Jag är bara rädd att den där delen i kroppen som skriker efter barn lugnat sig, att kroppen kanske inte är lika fertil längre, att kroppen inte vill lika mycket som min hjärna egentligen vill. Kroppen har ju verkligen skrikit efter barn och det spelar ju hjärnan ett spratt det också, men nu käns det som om det är hjärnan som står nästan ensam kvar i kampen och då kommer ju realisten mde i bilden och saker och ting är inte lika sjlävklart som för ett år sedan.

Tänker också att det blir så verkliget nu så jag satt mig in i det lite mer. Läser på om allt osv. Kan tänka mig att jag också börjar känna att det växer krav om att man ska vet hur man ska göra för att lyckas och där kommer även bilden av risken att misslyckas…

Min klocka började också ringa runt 19,20 sådär. Jag träffade min kille när jag var 14 så förhållandet var ju redan stadigt. När vi båda fick bra heltidsjobb och skaffat oss en stadig 2a här i Stockholm så körde vi på. Då var läget stabilt och det var viktigt för mig. Då var vi 21 och 24 år och vi blev föräldrar vid 22 och 25, kändes lagom. Men som sagt kändes det viktigt att det var stadigt med bra jobb, bostad, stadigt förhållande och så hade vi en stor buffert sparad. Så då körde vi på! Dottern fyller 2 om en månad :-)

Precis så är det för mig nu! Vi pratade barn när vi blev ihop och båda såg fram emot det väldigt. Nu efter snart 5 år är det såååå läskigt för sambon fortfarande att jag börjar känna att det där med barn….ja det kanske aldrig sker och att det kanske varken borde eller är så viktigt för mig längre. Fastän både jag och sambon verkligen VILL ha barn! Men det går knappt ens att säga baby innan han blir stissig och tycker jag pressar. Jag som pratar barn med honom allvarligt högst 2 ggr om året och inte ens nämner "när vi får barn"

Vi har haft stadigt både förhållandemässigt från första dag vi blev ihop och ekonomiskt sedan första halvåret vi blev ihop. Vi har sparat väldigt mycket pengar och har tom lånelöfte för hus klart.

Blir så frustrerad och arg ibland att det känns som att det aldrig blir av, samtidigt som jag VET att det kommer bli av men…vi har det ju bra ändå! Åh, kan bli tokig på de där tankarna!

Att jag dessutom är 2 år äldre än sambon gör INTE saken bättre för jag känner att när han är redo +25 då är jag nästan 30! Vilket jag tycker är precis urlöjligt när båda vill ha barn, har det tryggt ekonomiskt och förhållandemässigt och dessutom varit ihop såpass länge att tom sambons vänner undrar varför inget händer. Ja, tom sambons föräldrar och bror har hintad men icke.

#9 Ja men precis!! Jag är också äldre än sambon, dock bara 5 mån äldre.

Det kanske är därför det svalnat lite för mig, för att sambon bromsar så mycket… Kan ju faktiskt vara så. Jag ser ju att han i smyg tittar på mycket barnrelaterat så jag vet att det finns i hans tankar. Men han bromsar mycket och jag tror att han tror att livet slutar när man skaffar barn, att han inte kommer kunna göra saker längre. Han pratar ibland om att han vill resa först för resa med barn är så svårt. Samtidigt sitter jag och tittar på alla kompisar som är utomlands med sina småbarn… hmm.. varför skulle vi inte kunna om dom kan. Vi reser ju ändå inte idag, så det är ju inte så att vi har ett sånt flängigt liv som barn inte passar in i. Vi har pratat om att ev ta en semester en vecka nån gång, men antingen tar mam med sig barnen eller så lämnar man till mor/far-föräldrar.

Jag undrar också om det är något han behöver göra för att "bli klar", eller om det bara behövs tid. Samtidigt så trodde vi att jag kanske kunde vara gravid nu när mensen var en vecka sen, då var han väldigt positiv och såg fram mot det samtidigt som han sa att han tyckte det var läskigt, men han var ändå väldigt positiv till det. Hmm… Det är så tråkigt att han bromsar och blir så nervös.

Jag tror att du TS har hjärnspöken. Jag personligen gillar inte förändringar exempelvis. Nu är jag lite extrem angående förändringar. men oftast är vi människor vane djur och då inte är för stora föränringar, utan att vi kan bli väldigt glada åt förändringen men får kanske inte ro med förändringen förens vi vant oss med det nya. Om någon förstår vad jag menar.

Ett exempel angående MIN rädsla för förändringar som jag sa tidigare är rätt extrem så prata jag och sambon om att köpa en ny soffa. Vi prata, planera, hitta den vi ville ha till rätt pris och så när vi ska köpa den så börjar jag direkt. Är det verkligen rätt? Ska vi verkligen köpa den nu?
Så det sluta med att vi köpte soffan, jag hade så ont i magen och ville gråta. Hemma hade våran soffa gett upp helt och gick knappt att sitta i. Det spela ingen roll, nu kommer det en ny soffa och tar dens plats! Den tanken gillade jag inte alls, samtidigt som jag inte ville något hellre än att gosa ner mig i den nya soffan.
Idag så skrattar jag bara åt mig själv och är super nöjd med beslutet. Men detta fenomen åter kommer jämt när det ska ske en förändring. Jag är jätte positiv och tycker det är toppen tills den dagen det blir verklighet. Då får jag ångest och blir stressad.

För att komma till saken så tänker jag att det kanske är lika dant för dig TS och skaffa barn. Tanken på barn är underbar och något du verkligen vill men kanske inte kunnat tidigare för att du har saker du vill ha klart innan det kommer barn i bilden, exempelvis en bra partner att skaffa barn med. Nu när det känns som att du är redo för att låta ett barn komma in i bilden blir det lite läskigt, kanske obehagligt och därför tvekar du och känner att din "biologiska klocka" kanske slutat ticka på i samma takt som tidigare?
Dvs att kanske delvis omedvetet är du rädd för hur förändringen i livet blir med ett barn?
Vilka krav ställs det på dig som kvinna som ska försöka skaffa barn, gravid, mamma o.s.v

Tror du att jag kan ha någon poäng eller har jag bara svamlat öron/ögon av er ;)

#10 Man blir så osäker själv, sin egna önskan om barn, kanske det bara är stressen över att få barn som så himla ung som spelar in? för aldrig i livet att man vill skaffa barn utan sin livspartner, sin andra hälft. Vore ju dumt liksom för man vill ju ha ett kärleksbarn där båda är redo. Visst sen spelar ju alltid riskfaktorn in men då är ju båda lika oförberedda så då är man likväl på samma plan. Har deklarerat för sambon när jag var 5 dagar sen för någon månad sedan att "nu är vi faktiskt gamla nog så nu ska du veta att jag inte längre tänker abort som en självklar utväg." Ett barn skulle ju inte förstöra något.
Ja, min sambo vill också resa så hiskeligt mycket först. Men när jag pratar resa så är det mer prat än verkstad. Likadant som med babyverkstan. Verkar vara en del av hans personlighet helt enkelt, han är sådan som har svårt för att bestämma "stora val"man får vara väldigt pedagogiskt

När det var ovisst med graviditet för en månad sedan sa jag åt honom att "om jag inte får min mens efter söndag så tar jag gravtest på måndag, INTE innan dess för innan dess kan mensen fortfarande komma. Tills dess vill jag bara att du skall vara medveten om fakta att den är sen! OM gravtestet sedan skulle visa plus så får vi utgå från det då! Jag kräver fullt stöd av dig och att du tänker klart på situationen om mensen inte kommer. Du har varit lika delaktig i det och har man sex finns risken alltid att det blir baby".

SÅ! Därmed basta och han tog det bra! Trodde han skulle bli stissig och bli rädd eller något men icke!
När mensen sedan kommit talade jag om för honom att "nu slapp vi några stora besked denna gången, men nu vet du att jag är redo att behålla barn ifall det blir något" Det var inga "nu sätter du press på mig" eller sånt.

Ska försöka undvika allvarliga babypraten i år för vi skall förhoppningsvis börja kolla runt bland hus i år för att köpa till nästa sommar. Tror baby kommer falla på plats när vi har hus och hund. Lägenheten som vi har nu skriker knappast baby mer "vi vill flytta bort härifrån" sånt tar fokus ifrån andra saker som babyfrågan.

#11 Jag tror faktiskt du satte huvet rätt på spiken eller vad man säger.. Precis sådan är jag, jag kan verkligen gilla förändringen men när den väl ska ske så får jag magont och vill bara dra mig ur. Lät faktiskt som om du beskrev exakt mitt senario när vi skulle köpa vår nya soffa, haha… Och ja, jag tror du har helt rätt i det du skriver om att skaffa barn och att jag är rädd hur det ska bli, och vilka krav som ställs osv…

#12 Ja min sambo vet redan från dag ett att jag inte tänker göra abort om det blir något, det var något av det första vi pratade om i vår relation. Men som sagt, han verkade ändå vara okej då mensen var sen.. så jag tror ändå han är helt med på det hela, bara lite skraj att ta steget.

#13 Jag är faktiskt också lite skraj inför barngrejjen trots att jag har sådan barnlängtan och skulle vara en bra mor, tänk om han plötslig säger "nu kör vi" så är JAG inte redo

Tyckte först att hjärnspöken HA nej verkligen inte men bara att göra om i lägenheten är en stor tumme att dra ur för oss. Hum, kanske är hjärnspöken för det tog oss 3 år att köpa ett matbord till köket Soffan hur den införskaffades haha ojoj det var mest jag som sa "nu köper vi den annars blir det aldrig av" fast en soffa är bra andra grejjer än en baby

Men visst blir man fundersam och rätt frustrerad över den häringa barnfrågan! Skönt att prata av sig om det ibland och bara skita i den biologiska klockan, för den biologiska klockan är i grund och botten en sak man får efter 30 väl? Då det börjar bli sämre chanser att bli gravid plus att sjukdomar ökar. Så egentligen så är det nog barnalängtan som bara blir lite mer realistisk ibland! För biologisk klocka vid nyss fyllda 24 nja….det är nog några år kvar ändå tills den behöver börja ticka!

#14 Den biologiska klockan kallar man väl det när man känner att kropp och själ vill ha barn, även utan sunt förnuft. Det har väl inget med ålder i sig att göra? Och det har väl inget att göra med att man snart inte kan få barn? Snarare tvärt om, att den ringer och säger till att 'nu är du redo'.

Det jag menar med att den "ringer ut" är att den kanske "slocknar" mer och mer, en klocka som har ringt för fullt som nu inte är lika högljudd längre. Alltså typ: Nu vill/kan snart inte kroppen längre få barn (man är ju mest förtil mellan 18-25 har jag för mig) och då ringer inte klockan lika mycket, kroppen börjar avta i sin starka känsla av att vilja föröka sig. Sen kan jag väl hålla med om att den inte borde sluta ringa vid 24 år ålder, egentligen. Men om det är så för mig?

För skoj skull slog jag upp biologisk klocka och inser att det inte alls har att göra med att skaffa barn. Snarare menscykeln ;P National Encyklopedin - Biologisk klocka: http://www.ne.se/biologisk-klocka

#15 Blev faktiskt fundersam där men då var mina föraningar befogade, det är gentiskt betingat. Däremot tror jag absolut att i det moderna samhället mer och mer är tankarna, det mentala som styr. Den genetiska biologiska klockan att tex sova om nätterna bryts då man gör mer och mer saker om nätter. Min biologiska klocka i den bemärkelsen funkar inte alls att bryta särskilt bra. Jag har fått byta arbetstider då jag inte klarar av att jobba om nätterna. Mår fysiskt dåligt av det faktiskt.

Kanske därför man mår dåligt över det här med barnönskan, att vänta in tills den andre är redo bryter ju den biologiska klockan?

Känns lite filosofiskt plötsligt ^^
Men nej, genetiskt sätt så ringer din biologiska klocka ej ut om det inte är som så att du har ärftlig tidigt klimakterie. Finns ju de som får det i 30års åldern. Annars är du fullt tickande

Vad spännande förresten att vi är lika gamla, i samma sits med våra ambor och varit ihop med våra partner lika länge

#16 Fast den biologiska klockan slutar väl inte ringa vid 30 om det nu, som du säger, har att göra med klimakterie och den absoluta förmågan att bli gravid eller inte? Isf borde det väl vara vid ca 45?

Det jag pratar om är att kvinnor är som mest fertila mellan 18-25 (eller nåt sånt och säkert individuellt). Det jag tänker då är att kroppen säger till att 'nu är du som mest redo, se till att bli gravid!', sedan (kanske efter 24-25 beroende på individ) så avtar den där "högsta fertiliteten" och då kanske även kroppen lugnar sig lite i skriket efter att få föröka sig. Fast det skulle isf inte ha att göra med den absoluta förmågan att bli gravid, mer än att man inte är riktigt lika fertil längre. Jag vet inte, men det var bara en tanke.

#17 Nej, jag menar att den börjar ticka när man går över 30 för då är det biologiskt sett större risk för komplikationer. Sådant borde ju gentiskt sett vara "inprogrammerat" ?

Visste faktiskt inte att kvinnor var som mest fertila mellan 18-25 isf är det ju inte konstigt att vi känner oss stressade, ett år kvar då. Jadu, då kanske våra klockor tickar ändå. Hum hum, uscha då får vi verkligen inte hoppas. Jag hoppas att jag är högst fertil i många år till då jag önskar många barn Mycket bra tankar som kommer fram! Jag har faktiskt dock funderat på det där med huruvidare det är lätt att skaffa barn efter 25. För det var ett mål jag och sambon satte att vid 25 skall första barnet vara på g. Av någon anledning så har jag fått för mig att det är en bra gräns för första barnet. Kanske har jag i förbigående hört något om fertiliteten trots allt.

#18 Jo vi har också satt att första barnet ska vara på g senast vid 25, vi ska iaf vara igång med verkstan för fullt till dess. Sist vi var hos sambons bror så pratade sambon om att innan vi är 25 så hoppas vi att vi har fått barn, och ska vi lyckas med det så är det ju faktiskt lite bråttom att bli gravid.

Men bara för att man inte är "som mest fertil" så innebär det absolut inte att man inte kan få barn. Det är ju vanligare och vanligare att man skaffar barn sent och inte alls ovanligt att man får barn i 30-35 års ålder, även om fertiliteten inte är "som högst" då.

#19 Hum, undrar om han kanske vill att du visar mer att NU vill jag att du skall befrukta mig! Haha lite grovt kanske men han kanske vill att du verkligen skall vara redo att ta emot hans barn om du förstår? Det är ju ändå du som skall bära barnet och det är hela 9 månader tills barnet FAKSTISKT är där. Lång tid alltså att hinna förbereda sig. Går du på ppiller kanske du kan fråga hur det skulle kännas för honom om det är sista kartan du tänker ta.

Pratade om lägenheten igår och planerna på flytt osv, min ser verkligen jättemycket fram emot att flytta. Han tyckte att den var svår att få hemtrevlig. Vilket jag håller med om och är det inte hemtrevligt tänker man ju knappast barn heller. Det har både han och jag kläckt ur mig någon gång att "här skulle jag inte vilja att en baby vistas" finns verkligen inte en vrå där en baby skulle få plats!

Varför jag vill ha barn innan 30, ja absolut att man kan skaffa barn efter, är för jag önskar många barn. Helst 4 st dock i 2 olika omgångar. Det blir lite sent då i 30+åldern. Jag vill absolut INTE ha ett ensambarn, kanske dock är tryggast för sambon att veta att vi kan ta ett barn först. Jag menar, bara för att jag sagt att jag vill ha fler MÅSTE jag inte ha fler. Jag kanske inte vill ha fler barn efter ett? Skall nog tala om det för honom att jag inte har krav på flera utan att det endast r en önskan så som jag kan tänka mig.

#20 Har inte ätit p-piller på närmare ett år nu, så han är medveten om att det kan hända när som helst, vi kör ju bara avbrutet när det är osäker dag och när det är hyfsat säker dag så kommer han i mig. Redan från början visste han att det inte finns i min värld att göra abort.

Jag pratar ganska ofta om detta med barn, så jag tror att han vet att jag är redo.

Vi är på samma plan, vi vill båda har två barn. Fast jag är lite såndär att jag kanske inte vill ha mer än ett, det beror ju på hur graviditet och förlossning går och hur det fungerar med ett barn (tänker även bostad, ekonomi osv osv). Men sambon är tvärsäker på att vi ska ha två barn ;P

Vi bor i en lägenhet där vi råkar har ett rum över. Det står där och bara ropar efter att ett barn ska flytta in ;P Just nu har vi en säng där så vi använder det som gästrum sålänge… Men vi har ändå planer på att inom några år iaf flytta till eget hus. Vi har lånelöfte och tittar runt på marknaden hela tiden och har även varit med och lagt bud på några hus, men inte vunnit…

#21 Oj, ja då kan det verkligen ske närsom, varför avbryta egentligen om det är dags för barn?

Budgivandet är vi så less på. Inte vunnit en enda och att börja buda på hus är lite tidigt, först nästa år som vi vill ha. Har ju en 3a men den är fylld till bredden av djur och hobbyn

#22 Vad menar du med avbryta? Avbryta samlaget? Just för att vi inte bestämt oss att börja försöka än… och det är det jag är lite less på att det aldrig händer. Väntar väl mer eller mindre på att han ska säga 'nu kör vi'. Jag har ju slutat att "påminna" honom om när det är ägglossning, men frågar han så säger jag ärligt för jag vill inte gå bakom ryggen på honom och ljuga, men han är även bra själv på att hålla nåt sånär koll på när jag har ägglossning eller inte. Sedan kör han heldre avbrutet en gång för mkt. Fast det har ju hänt några gånger (och det händer oftare och oftare) att han kommer i mig trots att det är äglossnings-tider, men det har tyvärr inte blivit något än…

Jag tror han vill att vi gifter oss, skaffar gård/hus och levt ihop i 100 år innan han är redo att säga 'nu kör vi'. Medan jag är mer sån att allt sånt där kommer med tiden. Jag vill heldre börja försöka för det kan ändå dröja flera år innan det tar sig. Köpa hus/gård och flytta kan man väl göra även om man har unge i magen/på armen. Gifta sig kan man väl också göra när som helst.

Jag har fått honom att gå med på att vi ska sluta avbryta samlaget framåt sommaren. Att vi då ska börja försöka och jag säger att man vet ju inte när det tar sig, det kan ju dröja. Han har gått med på det, men är ändå lite sådär lurig när vi pratar om det och han lovar inte saker vitt och brett. Så vi får väl se hur det blir.

Jag ville ha barn redan som 18 åring och då hade jag precis träffat min man. Sen gick tiden, suget blev större och jag allt mer deprimerad eftersom vi aödrig skaffa barn. Sen vid 25 tänkte jag "nää det är kört, kommer aldrig ske" men samtidigt visste jag att läget inte var rätt då vi reste en del, gick mycket på hårdrocks konserter, höll på med sporter till 100% mm. Nu är jag 27 och vi väntar vårat första barn, fortfarande väldigt aktiva men inte i samma utsträckning och det är nu ett barn får plats i vår vardag.

#23 Ja, allt har verkligen sin tid egentligen men man vill ju kunna lita på det som sägs. Jag litar verkligen på min sambo men detta velande och viljan att skaffa barn fast sedan tveka, man vet inte hur man själv skall te sig riktigt. Man vill ju vara förstående och inte pressa men samtidigt så kan de ju inte trycka hur länge som helst.
Vad nära det verkligen känns för eran del. Vad märkligt dock att han pratar med sin bror om barn mitt framför dig men sen backar ur i sista stund.
Skall bli spännande att se vad som får min sambo att vända.
Nu har jag iaf igår bestämt mig för att söka till högskolan. Då vi har ekonomin klara för hus och jag inte har något bättre för mig under tiden ,har jobbat fast heltid i 5 år nu. Så är det likabra att ta pluggandet nu kanske. Ska kolla möjligheten att plugga halvdistans även fast högskolan ligger ett stenkast bort, så behöver man ju vara hemma med barnet. Finns den möjligheten kör jag på pluggande för då har jag något att satsa på även efter.

#24 Vi har ju lugnat ner oss. Krogen är totalt borta ur tankarna och vi är mer "hemmavid" visst skall vi åka på festivaler men växt upp har vi gjort. Däremot är nog suget efter hus och hund större för tillfället. Just det där med ett annat boende kommer vara avgörande tror jag. Att sambon känner sig "vuxen" för den lägenheten vi har nu är verkligen rena rama ungdomslyan Nya möbler kan vi inte köpa då vi måste veta vart vi vill bo längre fram sen. Ingen idé att köpa möbler som sedan inte passar in i framtida huset. Jag får se den här tiden som sista åren jag kan vara lite mer impulsiv! Att inte behöva ta ansvar för en annan person än. Ett sista ryck för sambon och mig att bara vara vi. Skönt att se att du också hade lite sådär 25års barnakristänk, livet går alltså vidare efter 25

#25 Krog har jag aldrig varit på i hela mitt liv och jag dricker aldrig alkohol, aldrig gjort kommer aldrig göra. Men hårdrocks musiken har suttit nära till hjärtat och majoriteten av våra vänner är hårdrockare också. Sug efter hus har vi haft i många år och om några år blir den drömmen sann. Hund har vi redan eftersom jag sysslar med drag och slädhundar. ;) Livet går alltid vidare. Jag vet de som fick sina första barn vid 30 och uppåt. Känner en som fick första vid 37 men hon ville också enbart ha 1 barn i livet. ;)

Jag är ju 30 och väntar mitt första barn :O Jag var inte alls redo innan, festade och reste mycket. Hund och hus har vi men vi ska flytta till Sverige snart, men jag tänker att det kan man göra med ett barn på armen. Vi tänker oss två eller tre barn, men det hinns ju lugnt med. Känner en som fick sitt första nu, hon är 47. Jösses vid 25 hade jag precis börjat jobba efter studierna, vid 27 träffade jag min sambo. Barn hade inte ens dykt upp i huvudet förrän förra året. Jag tycker fortfarande jag är lite för ung egentligen, vi hade trott att det skulle ta längre tid att faktiskt bli gravida. Finns så mycket mer jag vill göra som kanske blir svårt med barn. Men det löser sig nog.

Pratade av mig med syster igår lite angående studier. Jag har alltid tyckt att 3 år är för mycket. Att under den tiden var det nästan "krav" att ha barn.
Men börjar jag plugga till hösten är jag klar vid 27års ålder. Den utbildningen jag skall gå kan ta mig riktigt långt i livet om jag bara jobbar hårt.
Jag skall verkligen satsa allt på pluggande nu så jag kan avsätta all tiden efteråt till barn.
Känns riktigt bra nu och stressen med barn känns bra mycket lugnare. Eftersom vi redan pratat om adoption och sambon är positiv till det som utväg ifall det inte blir ett eget barn så ja, livet slutar nog allt med barn ändå. Dessutom när jag har pluggat klart kan jag ju redan vara gravid under sista året om det nu är så att sambon blir redo tidigare än "väntat" han behöver nog allt minst 2 år på sig faktiskt.

#28 Oavsett vad andra säger ska du aldrig känna att det är ett krav att ha barn. Man ska skaffa barn mär det känns rätt och inte för att följa en ström. Jag tycker det är fel när barnafödande blir en trend för ett liv kan aldrig bli ett modefenomen enligt mig men så finns det de som anser det motsatta och de tar jag avstånd från. Plugga du och gör det du vill sen när det känns som passande och rätt så kan ett barn komma in i bilden. :)

#29 För min del var det mest att jag var fast i livet. Såg inget hända i mitt liv och då märktes barnalängtan av nått extremt. Sedan klart att mor min varit på mig sedan barnsben om att hon ju fick barn vid 21 och det var på den tiden ganska sent i hennes umgänge så jag har sedan tonåren alltid trott att det är dags vid 21. När jag hade gått över 21 årsåldern vart det panikkänsla med barnaskaffandet.

Nu ser jag enormt mycket fram emot högskola. Har kollat runt lite och det är inte omöjligt att kunna skaffa barn under tiden utan man får ha med sig baby som ammas under föreläsning till exempel. Så vill vi skaffa barn om 1 eller 2 år så går det utan att jag behöver avbryta studierna. Lugnet råder åter i hemmet och plötsligt finns det tid för allt här i världen