"Om man har haft havandeskapsförgiftning under en tidigare graviditet är risken ökad nästa gång, men oftast blir det då i en mildare form."

http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Havandeskapsforgiftning/

Jag fick det i slutet på graviditeten och fick då höra att risken är stor att jag även får det nästa gång också. Får hoppas det kommer lika sent då isf!

#2 Konstigt att min BM sa tvärtom :/

Jag fick också mitt sent (i typ v. 33-34) och mådde inte dåligt till en början, men i slutet innan igångsättningen och under förlossningen mådde jag så dåligt så det var riktigt hemskt och hade sådan ångest över allting :(

I vilken vecka fick du ditt om jag får fråga? Blev du inlagd?

En kollega till mig har varit gravid fyra gånger och havandeskapsförgitning alla gångerna.
Första gången var hon 17 och gjorde då abort men mådde verkligen pissdåligt.
Andra gången mådde hon minst lika mycket piss och skit. Spydde hela tiden och slutade jobba tidigt (det var innan jag började där så jag vet inte hur tidigt), det var rentav fara för både hennes och bebisens liv. Hon fick ändå en dotter i vecka 30 under väldigt dramtiska omständigheter.
Tredje gången slutade med missfall men hon kände ändå utav det fruktansvärda illamåendet.
Fjärde gången fick hon också havandeskapsförgiftning, lite mildare men hon fick sluta jobba tidigare ändå och pojken kom ungefär som han skulle.

Hon hade alltså havandeskapsförgiftning från dag 1, mer eller mindre, fram tills barnen var ute. Fruktansvärt tycker jag det hon har råkat ut för, men nu har hon två underbara barn och är nöjd så.

#3 Jag fick högt blodtryck kring v20 eller lite till, minns inte. Fick då börja med medicin mot det. Hade även diabetes så tog insulin. Sen gick blodtrycket sakta upp och urinproverna började visa på protein. 39+4 var jag till specialistmödravården och då hade proteinet gått upp till +2 och jag fick gå direkt till förlossningen för igångsättning.

Som tur var så hade jag öppnats 4 cm redan och hade värkar sen kvällen innan, 12 timmar senare föddes sonen 

Kan inte minnas att jag mådde dåligt av det, mycket annat gjorde att jag inte alls hade en bra förlossning, sonen mådde dåligt i magen och fick varken ligga eller sitta från 16-17 tiden fram till 00 ungefär. Lägg då till att jag inte sovit på 1½ dygn. Grät under hela förlossningen och var ganska okontaktbar.

Tack för era svar!
#4 Usch, stackars din kollega, fy vad hemskt :( Riktig otur med att fått det i alla sina graviditeter.

#5 Skönt att du fick det så pass sent och att värkarna redan börjat så smått själv. Men det är alltid jobbigt när ens förlossning inte riktigt blir som man kanske tänkt sig.

Jag mådde ju super dåligt halva första delen av graviditeten, men det vet jag ej om det var relaterat till havandeskapsförgiftningen, mycket kräkningar, alltid illamående och huvudvärk. Och han låg under normalkurvan på UL osv. Kan bara ha varit slumpen också.
Hade under hela graviditeten legat med ett undertryck på 80-90, visste ju tyvärr inte vad min "normala" var, vilket jag vet nu i dagsläget (70), hade nog underlättat för dom att veta det, då hon frågade mig om jag visste mitt normala blodtryck.

Sen då på mitt sista vanliga BM-besök så hade jag 111 i undertryck och något på 140-160 i övre och +3 i urinen på stickan. Senare tester visade att njurar var påverkade.
Så jag blev inlagd bums. Och det var då under tiden med svininfluensan så jag fick ej ha några besökare, förutom sambon, inga andra, inte ens ens egna barn, så "tur" att det var vårat första barn vi väntade. Så jag var inlagd i drygt 2 veckor och kände mig fruktansvärt isolerad och ensam och mådde riktigt dåligt rent psykiskt, då sambon jobbade mycket och hann bara in och hälsa på 1-2 timmar varannan kväll innan dom stängde för besök, fick ej gå ut eller något sådant.

Sedan blev jag igångsatt efter 2 veckor då jag hade börjat få en hemsk huvudvärk och svullnader och kände mig allmänt konstig. Med facit i hand hade jag aldrig i livet velat bli igångsatt utan velat ha kejsarsnitt direkt, vilket man ej får välja.
Efter 12 timmar så blev det ett akut kejsarsnitt då jag började skaka kraftigt och hade noll kontroll över min kropp längre, sluddrade mest och visste varken ut eller in och sonens hjärtljud började gå ned och sist jag såg dom så låg dom på 75 slag och jag var bara öppen 3-4 cm vilket jag hade varit dom senaste 6 timmarna. 
Hade ej kunnat behålla mat på hela dagen och kunde inte kissa själv längre.

Så nu när jag läste att det var en stor risk att man får det igen, får jag en sådan fruktansvärd ångest! Det värsta var väl inte att bli inlagd, utan själva förlossningen/igångsättningen.
Jag vill så gärna ha ett barn till, men vill inte behöva uppleva samma sak igen! Jag fick världens underbaraste son i v. 36 och ångrar ingenting. Men så rädd som jag var den kvällen, helt utom kontroll och kunde inte göra någonting.

Jo, grät gjorde jag med både under och efter. Fick ligga på IV i ett dygn och hade ännu ej fått träffa eller röra vid min son, utan bara sett honom snabbt innan han åkte till neo och jag till IV vid 23-tiden.
Fick en telefon kl. halv sex på morgonen på IV för att jag skulle kunna ringa hem till min mamma så hon skulle försöka lugna mig, då jag var helt hysterisk och blodtrycket sjunker ju inte direkt på grund av det ;P Vet inte varför, men kunde bara inte sluta gråta.
Sen gick det ju inte att sova där iheller då det kom någon varje halvtimme och bankade på ens knä och armbågar för att kolla reflexen.
Sedan var vi inlagda ytterligare en vecka för att mitt blodtryck skulle sjunka och för att han skulle få stabil syresättning och blodsocker och bli av med sonden.

Men man får väl chansa då antar jag - att allt kommer gå bra en ev. nästa gång, för det vet man ju aldrig på förhand.
Jag har ju en bebissugen sambo och en 3-åring som vill ha ett syskon och spela fotboll med ;)

Oj, vad långt detta inlägget blev. Fy, är verkligen nervös nu när jag tänker tillbaka på allt och läst i journalen och på nätet…
Men jag är inte gravid än, vad jag vet. Väntar fortfarande på mina blödningar, så vi får ta en dag i taget och tänka igenom allt ordentligt.

Tycker det är lätt att röra till allt som bm berättar vid besöken och dubbel kollar och frågar ofta sambon vad vi pratat om och jag förstått rätt. Haha! Menar inte att du hört fel utan att det kan vara en möjlighet, precis som om att hon snurrat till det. Om jag var du skulle jag fråga en gång till och även diskutera vad du kan göra för att ev slippa/ minska risken vid en ytterligare graviditet. Är det verkligen en önskan du har kan det kanske vara värt att försöka? Är ingen expert men om det var jag skulle jag fråga en barnmorska/ läkare om detta.

Jo, det är klart. Men då har min sambo också hört fel i såna fall :) Men kan va så med. Men vet att hon sa exakt som så att om jag skaffar barn med samma man igen så kommer jag troligtvis inte få det igen då kroppen "känner igen han", men om det blir med en annan man så är risken väldigt hög igen. Och det tar jag som att risken är mer eller mindre obefintlig med min sambo då. Men tydligen är risken hög i vilket fall som… Hur som känns det tråkigt när man intalat sig själv att det ej kommer hända igen. Än är jag ju inte gravid, utan om jag skulle bli det får jag såklart ta upp det med dom då, vilket dom säkerligen kommer göra i vilket fall som. Vet inte vad jag skulle säga till dom nu innan… Känner mig bara så dum som tvekar :(

Det är väll Inge fel att tveka. En normal graviditet tar massor av kroppen mår man sen dåligt pga av den blir det kämpigare och helt klart något man behöver förbereda sig på och tänka igenom. Följ vad du känner att du och din sambo vill och kontakta sedan barnmorska/läkare för tä Rådgivning om ni bestämmer er för syskon.

#9 Tack så mycket för dina svar :)
Känns lite bättre idag, blev nog rätt upprörd av allting igår, hehe :)

inga problem :)
Det är väll de vi på forumet är tillför. att få ventilera och tipsa och trixa :)

#6 Herregud vilken hemsk upplevelse du hade  Jag ska då inte klaga märker jag!

Men med det där i bakgrunden tror du inte att du kan få ett inplanerat snitt? Så du inte behöver gå igenom allt det där en gång till.