Min bebis var beräknad att komma den 30 nov vilket borde stämma väl entligt mina egna uträkningar. Han kom lite senare  den 9:e dec

. Lördagen den 8:e dec var det vintrigt och vi skottade snö. Det var inte en bra idé visade det sig senare!  Jag gick och la mig ganska sent vid tolv. Kl 01:15 vaknade jag av att vattnet gick, jag ropade åt en mycket yrvaken sambo att fixa en handduk för nu gick vattnet. Han var lite långsam och förstod inte alls vad som hände så sängen hann bli riktigt blöt tyvärr.

Jag ringde förlossningen och frågade vad jag skulle göra och de tyckte att jag skulle avvakta eftersom vattnet var färglöst och värkarna inte börjat. Så vi la oss och försökte sova.

Runt kl 2 började värkarna komma, först glest. Vid 5 var de tätare så vi tänkte gå upp och äta lite, alla hade ju sagt att man skulle ha så hemskt gott om tid första gången. Väl uppe satte värkarna snabbt fart och blev tätare. De gjorde dessutom så hemskt ont att jag kräktes flera ggr. Magnus skulle försöka packa väskan utifrån den lista jag skrivit men de blev så tätt mellan värkarna att mycket inte kom med. När jag dessutom kräktes hade vi ju fått höra att barnet redan var halvägs vid spinetaggarna så det stressade oss.

Vid sex kom vi iväg i bilen. Att fösöka sitta i bilen under värkarna var hemskt och gjorde mycket ont tyckte jag. Jag hade värkar med ca 3 min mellanrum och vägen kändes evighetslång. Jag kände det som om, jag inte skulle orka härda ut med smärtan och hetsade Magnus att köra snabbare.

Väl framme på förlossningen vid 06:45 fick vi komma in i ett rum och jag konstaterades vara öppen 4 cm, så här i efterhand var det ju alldeles lagom, men vi var så säkra på att barnet skulle komma när som helst.

Jag hade frusit så fruktansvärt hela vägen dit och var säker på att nu skulle jag få hjälp att bli varm. Jo tjenare, de hade inga filtar att tala omoch kallt i rummet, men åtminstone vetekuddar att värma.

Jag kände att jag behövde något mot smärtan för att orka. Innan hade jag hoppats på att bara kunna använda lustgas men det fungerade inte alls för mig. Det enda som hände var att jag inte kunde profylaxandas vilket gjorde smärtan värre med lustgas än utan. Därför bad jag om en EDA som jag hade hoppats klara mig utan.När jag fick EDA:n fick jag dessutom lokabedövning i ryggen först som tog bort den värk jag hade i mitten av ryggen= snöskottarmusklerna. Det var väldigt skönt.

Nu avtog värkarna av bedövningen och vi som bara sovit en timme den natten la oss båda på sängen och slumrade en liten stund. Sedan passade vi på att äta några smörgåsar innan vi gick upp och rörde på oss för att jaga igång värkarna igen. Efter en stunds promenerande i korridoren satte det fart igen. Hela tiden frös jag något fruktansvärt.

Värkarbetet gick bra och jag stod upp och andades genom värkarna och vaggade fram och tillbaks som en hippie. Jag var väldigt glad att jag inte var rädd eller stressad längre som jag varit i bilen, nu kände jag att jag hade full kontroll även om det gjorde ont. Tyvärr släppte lokalbedövningen och jag tror faktiskt att EDA:n tog slut även om ingen kontrollerade detta. Så jag fick runt lunchtid fruktansvärt ont i snöskottarmusklerna igen. Det var värre än värkarna! Så ett tag fick jag hänga över gåstolen mellan värkarna för att försöka lindra muskelvärken. När sedan värken kom flyttades smärtan ner till ryggslutet. Det var jättejobbigt att inte få en paus någongång i smärtan. Men när jag fick två panodil blev det uthärdligt.

Kl 14:25 konstaterades jag vara helt öppen av det nya teamet som börjat jobba. Vi fick en Bm och en BMstudent som var med oss hela kvällen. Totalt hann vi igenom fyra olika arbetslag. Tyvärr trivdes jag inte med de som kom nu. BM var lite väl barsk och BMstudenten lite i sin egen värld. Ingen större fel på dem dock men de innan hade varit så himla bra.

Kl  15 fyllde vi på EDA:n. Så här i efterhand önskar jag att jag gått på min känsla som sa att den nog hade varit slut ett bra tag och att jag klarade mig utan den. Men BM var så snabb att fylla på den utan att fråga så jag lät det bara hända. Hade jag inte fyllt på den hade kanske min livmoder haft mer kraft och jag hade kunnat föda vaginalt.

Nu stannade värkarbetet av totalt och trots mina försök att jaga igång det hände inte mycket och det blev tvungen att sätta värkstimulerande. Det hade jag verkligen velat slippa. Nu kändes det att barnet var långt ned och att jag borde försöka hitta en annan ställning än det stående vaggandet som jag haft innan. Jag provade massa olika, knästående på sängen bl.a. Jag provade även lustgasen igen när det gjorde ont, det fungerade inte nu heller. Eftersom jag var tvungen att ha CTG så var det väldigt svårt att själv kunna lindra smärtan för alla positioner som kändes uthärldiga störde CTG:n, väldigt frustrerande!

Senare, efter ctg:n, under kvällen växlade jag mellan att sitta gränsle över en stol, sitta på en låg pall och knästående på sängen. Tyvärr skulle ju BM kontrollera förloppet och hur tätt värkarna kom lite då och då. Vilket hon bara gick med på att göra om jag låg på rygg på sängen och i den positionenn kom värkarna jätteglest! Så dom ökade och ökade droppet baserat på detta. Det var väldigt tufft för så fort jag flyttade mig från sängen var det sådan väldig kraft och fart i värkarna vilket jag försökte få dem att förstå utanframgång.

Tyvärr ville barnet aldrig komma vidare förbi spinetaggarna där han stått sedan kl 15. Så efter att ha kämpat mot lusten att krysta i ett par timmar konstaterade de kl 20:30 att det inte hände tillräckligt. Som tur var mådde lillen bra hela vägen annars hade jag väl fått panik. De tillkallade läkare som undersökte mig och diskuterade sugklocka eller snitt. Jag var hela tiden väldihgt tydlig med att jag inte ville ha klocka. Jag har nämligen varit väldigt rädd att spricka innan så jag har diskuterat med min BM alla risker med sugklocka och med kejsarsnitt så jag visste vad jag/vi ev riskerade med de olika ingreppen. Dessutom hade min syster haft en liknande förlossning som avslutats med klocka och det hade varit en fruktansvärd upplevelse och väldigt jobbigt efteråt. De beslutade att dra på droppet ännu mer och om ge det en sista halvtimme innan de beslutade.

Som tur var, tyckte jag, hade det inte hänt något då heller och lillen stod för långt upp för att sugklocka säkert skulle lyckas. Men då hade jag redan bestämt mig för att totalvägra klocka om de villa sätta en sådan. Nu skulle jag förberedas för snitt. Trots det var vi tvugna att tjata oss till att de skulle sänka värkstimuleringen. Jag förstår inte varför de inte tog bort den helt vid det här laget. Jag hade krystvärkar på operationen ända fram tills han blev uttagen!

Snittet gick bra men jag var så trött och kall att jag skakade så jag hoppade på britsen. Det var spännande att höra och känna hur det drog våldsamt i en medans de tog ut hopnom. Kl 21:32 hördes illvrålen då våran lille son kom till världen. Vilken lyckokänsla! Den nyblivne pappan fick följa med ut medans jag blev ihopsydd.

Sedan låg vi på uppvak ett par timmar och bekantade oss med lillen. Han ville äta med en gång vilket jag tyckte var skönt då jag oroat mig för amningen innan.

Sedan blev vi förflyttade till BB, det blev inte mycket sömn första natten. Man var ju tvungen att kolla så att lillen mådde bra stup i kvarten och jag blödde väldigt under natten men det trodde jag man skulle göra. Flera stora bindor blev helt genomblödda.

Vi stannade två dagar på bb men sedan ville vi hem. Det var så jobbigt att inte själv få bestämma sina tider tyckte vi. Jag hade inte ont heller men märkte att jag blev helt slut av att gå till bilen men jag trodde man skulle vara så trött efter att man fött barn. Vi hade dessutom knappt sovit alls på tre dygn.

Vi hann vara hemma en natt och då svullnade mitt sår upp och började läcka och värka. Så nästa dag fick vi åka in till Lidköping där vi fått BB-vård i hemmet för att kolla upp det.  Där tömde de såret på vätsa men sedan tyckte de att jag såg så blek ut att de ville kolla mitt HB. Det visade sig vara nere på 63! Tydligen skulle man inte blöda så mycket som jag gjort. Så vi fick åka hem och packa nya väskor och åka tillbaka till BB och där fick jag fyra påsar blod under natten.

Nu fick vi stanna i två nätter till innan vi blev hemsläppta. Men det var bara bra för det upptäcktes ocksåg att lillen gått ner lite mycket eftersom mitt dåliga tillstånd gjorde mjölkproduktionen dålig. Så då fick han lite stödmatning, det var skönt att det upptäcktes!

Nu är han snart tre veckor och det är fantastiskt att få ha blivit förälder!