Bättre sent än aldrig! Här kommer min berättelse:

Natten mellan den 7 och 8 augusti började sammandragningarna kännas som något mer än vanliga sammandragningar. Jag sov dåligt under natten och vaknade förväntansfull vid varje värk.

8 augusti

08:00
Jag börjar klocka värkarna medan jag ligger i soffan och kollar på TV. Värkarna är helt klart hanterbara och jag försöker slappna av och andas igenom varje värk.
De kommer med ca 7-12 minuters mellanrum.
Kalle bygger på verandan utanför och passar upp på mig under dagen.

18:00
Jag tycker att värkarna börjar kännas så pass mycket att jag vill åka in för någon slags smärtlindring. Jag ringer in till förlossningen och pratar med dom. Jag får rådet att ta 2 panodil och göra en riskudde som vi kan använda för att lindra smärtan.
Panodilen gör varken till eller från men riskudden är verkligen skön och Kalle får hjälpa till med massage i svanken. Nu börjar det bli svårt att slappna av under värkarna.

22:00
Vi bestämmer oss för att åka in. Eftersom vi ska till Linköping tar det minst 30 min i bil och vädret var riktigt dåligt med ösregn så inte det lättaste att ta sig fram. När jag satte mig i bilen tyckte jag att man satt underbart där med perfekt vinkel- som gjort för en gravid kvinna med värkar!
Tiderna när vi kom in är lite luddiga men jag undersöktes och var då öppen 2 cm.
Värkarna kom med lite längre mellanrum än 4-5 min som de helst vill att intervallen ska vara när man kommer in.
Vi fick valet att antingen stanna kvar eller åka hem igen. Både jag och kalle tyckte att det skulle vara skönare att vara hemma så jag fick 2 citodon och blev hemskickad igen.

ca 23:30
När vi skulle åka hem igen stannade vi till på Max för Kalle var hungrig. Vi åt på parkeringen då jag upplevde värkarna värre än tidigare. Nu var plötsligt inte bilsätet speciellt skönt längre utan jag upplevde mig istället fasthållen och hade svårt att ta värken i den positionen. Jag fick iaf i mig några mozarellasticks medan Kalle smällde i sig en hamburgare.
På vägen hem klockade Kallemina värkar och jag småslumrade mellan varje värk. När vi kom hem berättade han att jag haft värkar med ca 2-2,5 min mellanrum hela vägen hem.

9 augusti

ca 00:00
Vi ligger i sängen. Jag på sidan och Kalle bakom mig. Varje värk klockar han och masserar mig i svanken. Jag vill helst inte ligga ned för det är så jobbigt och gör så ont men jag är så trött att jag inte orkar stå upp. Varje gång jag ställer mig upp för att gå på toaletten får jag mellanlanda med armarna på möbler så jag kan "trampa" mig igenom värken samtidigt som Kalle masserar och använder den varma riskudden som är guld värd just då.
Efter varje toalettbesök hänger jag på handfatet och har ont.

ca 03:10
Vi åker åter igen in. kalle tycker att vi ska stanna hemma lite längre men jag orkar inte längre med smärtan här hemma utan vill bara in igen. Färden in är jobbig. Det gör ont och jag känner mig så fast med migg bilbälte.

03:48
Inskrivning på förlossningen i Linköping.
Jag är öppen 4 cm. De har lite svårt att få fast bätet på magen som ska registrera värkarna men till sist får de till det.

04:54
Provar vi att vara i duschen. Jag sitter ned och duschar på en stol men ställer mig upp vid varje värk och Kalle tar då slangen och duschar mig i svanken.

05:58
Jag tycker det äår jobbigt att stå i duschen med allt vatten och bestämmer mig därför för att lägga mig i sängen igen. Som smärtlindring där får jag lustgas. Jag märker ingen stor effekt av detta men det avleder mig i alla fall från den värsta smärtan.
Jag lyckas vila lite mellan värkarna men de blir allt mer svåra att hantera.

8:10
Jag ber om ryggmärgsbedövning och de sätter en liten "sond" på bebisens huvud för att mäta CTG. Det är först då mitt vatten går. Här tycker jag att det tar evigheter att få bedövningen. Jag ville ju ha den då jag bad om det men det tar tid att få dit personal som sedan sätter bedövningen.

09:15
De lägger äntligen EDAn och jag tycker inte att det tar så värst lång tid tills den börjar verka. Kalle tycker att jag blir som vanligt igen efter att jag fått bedövningen, jag börjar prata mellan värkarna och kan tom klara mig igenom dessa utan lustgas.
Jag ligger och mår bra i ca 1,5-2 timmar seda känner jag att något ändras och det börjar "trycka på" på ett annat sätt.

ca 10:10
Jag är öppen 6 cm.

ca 11:15
Det börjar trycka på ordentligt och jag säger till Kalle att ringa på dom. Det visar sig då att jag är öppen 10 cm och huvudet är på väg längre och längre ned i mitt bäcken.
Strax innan 12 vill de att jag ska försöka kissa. Jag förstår inte i min vildaste fantasi hur jag ens ska kunna ta mig upp ur sängen och försöka kissa! De ger mig ett bäcken på en stol där jag ska försöka kissa, men det enda jag lyckas med är att knipa ihop så länge jag inte har värkar, att slappna av och sitta ned var helt uteslutet.

Jag började känna av krystvärkar och hur huvudet kom längre och längre ned. Mellan varje värk hann jag tänka tusen tankar. Jag kände hur det började trycka på i rumpan och visste att jag skulle bajsa på mig. Det gjorde jag också lite, men det var absolut ingen fara och inget jag direkt brydde mig om.

12:00
De tappar mig på 350 ml urin (och jag påstod att det var tomt..) för att göra plats för bebisen att komma ut.
Jag börjar få ordentliga krystvärkar och känner hur huvudet tänjer öppningen för varje värk. Mellan värkarna hinner jag tänka att det kommer göra så fruktanvärt ont för jag känner ju hur hålet är alldeles för litet! Samtidigt vill jag bara få ut bebisen så att det är sedan är över.
Jag är glad att jag är så medveten samtidigt som jag önskar att jag var lite omtöcknad och inte kände så väl allt som hände.
Mellan 2 värkar pratar barnmorskan med mig och säger att nu är det dags, nu ska vårat barn födas och jag måste nu lägga all kraft neråt och inte skrika ut den genom munnen. Jag måste trycka ned mina ben mot sängen med händerna för att göra så mycket plats som möjligt för bebisen. Jag nickar och gråter en skvätt för första gången på förlossningen. Det är nu jag inser att det ska hända. Nu ska barnet ut!

Jag trycker på så mycket jag orkar och jag känner hur nära huvudet är och töjer hålet. På 2 riktiga krystningar kommer huvudet ut. De säger till mig att slappna av och jag själv upplever mig själv mycket avslappnad samtidigt som jag förstår att så inte är fallet för då skulle dom inte förtsätta att härja på mig att slappna av. Efter några sekunder inser dom att det inte går att hindra mig från att trycka ut bebisen och de låter mig trycka till en sista gång.

12:13
Vår dotter är född! Jag känner ett glädjerus i hela kroppen och är både lättad och glad. Jag ser på Kalle som är alldeles våt om kinderna. Det var en stor upplevelse för honom också. Jag som trodde att jag skulle gråta som tusan när hon föddes grät inte en skvätt. Jag var istället upprymd och glad och det kändes som jag åter fått en stor dos energi!
Det blev en liten (men ganska stor) Emmi-Lo på 53 cm 4190g.
Barnmorskan tyckte att krystandet gick väldigt fort för att vara en förstföderska och var mycket imponerad av hennes runda huvud när hon kom ut då hon inte blivit "missformad" på väg ut.. Men så har ju alltid Kalle sagt att jag har riktiga barnafödarhöfter hehe

Efter förlossningen:
Jag fick sys 2 stygn utvändigt och 3 stygn invändigt.
Jag blödde en hel del. Eftersom jag inte visste hur mycket som var normalt så trodde jag först att det var så det skulle vara. Men efter att ha blödit igenom flera tjocka bindor fick jag komma in på gynundersökning (jajemen, precis vad man önskar efter en förlossning..). Det hade gått många timmar sedan förlossningen men som tur var satt lite av bedövningen fortfarande i. De fann inget uppenbart fel, livmodern hade dragit ihop sig fint och det kom inget blod när de tryckte på den utvändigt. Det var många läkare som borrade ned sina händer i min mage för att klämma och känna.
För att finna felet blev jag nedskjutsad till operation. Klockan var nu runt 19-20 på kvällen. Jag hann totalt förlora ca 2,5 liter blod och när de gick in och undersökte mig fann de rester kvar av moderkakan i livmodern trots att den hade sett hel och fin ut. Jag fick totalt, under min vistelse på BB, 4 påsar blod. Vi stannade kvar 2 nätter då de ville se att allt var okej med mig innan jag skickades hem.
Det mest underliga var att jag aldrig kände mig varken yr eller ovanligt trött eller matt. Många lät förvånade när de såg hur pigg jag såg ut trots blodförlusten och de tyckte att jag var väldigt glad och trevlig och hade ett gott mod trots den jobbiga situationen.
För mig var allt det här med blodförlusten bara en liten bisak. Det var inget som direkt påverkade min upplevelse på BB utan allt som allt kändes det faktiskt väldigt bra.
Under de 5 timmar som jag var iväg på operation hann Kalle och Emmi-Lo i alla fall finna varandra och det var han som fick sköta alla blöjbyten i början då jag låg med kateter efter sövningen.
För både mig och Kalle var förlossningen en mycket positiv upplevelse och vi hoppas på att få vara med om det igen!