Jag har fått diagnoser på kronisk depression och ADD, flertalet självmordsförsök har genomförts. Araknofobi, emetofobi och akrofobi lider jag av samt grov social fobi. 

Höftproblem, stela leder och dålig ämnesomsättning har jag ärvt av min mor. Hon har ADHD och bipolär samt pågående reumatism. 

Grejen är ju att man kan ALDRIG förutspå hur ett barn ska bli. Har man själv vissa psykiska eller fysiska sjukdomar så ökar ju risken för att ens barn ska få det, men det är ingen självklarhet. Sedan handlar det inte om uppväxten i det faller utan gener.

Alla föräldrar gör några misstag med sina barn, så är det bara. Det tillhör uppfostran att faktiskt lära sig att uppfostra. Men ett felsteg avgör inte om barnet ska bli psykiskt instabilt eller ej.

Mitt dåliga mående har inte skapats av mina föräldrar, det har kommit med gener och uppväxt. Jag är bara glad över att mina föräldrar har suttit där och hållt min hand under tiden.

Gråt inte! Jag är barnlös och har tråkigt och hamnade här av en slump, men min spontana reaktion var att du kanske inte känner såhär i framtiden! Du har beroende på ålder lång tid framför dig att skaffa barn. Börja läs på redan nu fast du inte ens planerar ett barn osv.

Man förändras ju hela tiden, speciellt i huvudet så vem vet, du kommer säkert vara mogen och självsäker i dig själv att kunna uppfostra ett barn, kanske inte just nu bara :)

#1 Jo men enligt det här med nära föräldraskap så är det ju tydligen väldigt mkt som är väldigt avgörande, förutom gener och anlag.

Tex hurivida vi bär på barnet eller låter det ligga själv, hurivida vi berömmer eller inte när barnet går på pottan, hurivida det ligger i sängen eller inte, hurivida vi ger uppmärksamhet i rätt ögonblick och vilken typ av uppmärksamhet osv osv.

Eftersom jag dessutom haft problem med ångestsjukdom så är det ju större risk att det är gener som går vidare (min mor har ju också haft problem) och om mitt barn då få ångestsjudom (oavsett varför) så hur ska jag kunna acceptera att jag gjorde fel? Hur ska jag lyckas att inte ta på mig skulden?

Jag har alltid resonerat som så att vi är inte perfekta, vi är människor, och det viktigaste man kan göra som förälder är att ställa upp och finnas till och göra så gott man kan. Men det här med nära föräldraskap (som i mina öron låter vettigt i mångt och mycket, jag ser det som naturligt att bära, och leva i symbios med bäbisen osv) det ställer ju fruktansvärda krav och ger mig otrolig prestationsångest.

Jag vill ju ha barn, men efter föreläsningen igår (och lästa artiklar både före och efter) så har jag fått sådan prestationångest att jag inte vet om jag vågar skaffa barn.

#2 Har aldrig känt såhär innan, varit väldigt självsäker på att jag kommer ge ett barn en trygg och bra uppväxt. Men denna föreläsning jag fick tryckte verkligen ner mig och gav mig prestationsångest (dock vet jag att det ofta är så efter hennes föreläsningar och jag borde verkligen sluta lyssna för dom ger mig inget gott, dessutom har jag altid hela mitt liv haft problem med prestationsångest). Det är ju inte precis så att jag är grön och inte vet något om barn. Men barnuppfostran, likt hunduppfostran, har ju många utövare och lika många starka åsikter om rätt och fel. Att vara perfekt går inte och man måste helt enkelt lyssna till sitt inre. Att läsa på är absolut bra, men jag tror det är farligt att se uppfostran som en prestaton, jag tror det är bättre att se det som en del av livet.

Jag tror inte man ska vara så orolig, en människa kan inte vara perfekt! Känner man att man kan ge barnet en trygg uppväxt med massa kärlek osv så tror jag det kommer gå alldeles utmärkt. Eventuella problem som sedan uppstår får man ta då :) Man gör sitt bästa, mer kan man faktiskt inte göra :)

TS: Alltså fy vilken dum kompis, förlåt mig att jag säger det, men jag blir bara irriterad när jag hör det. Det är hon som kommer att få ångest snart när hon inser att alla hennes höga ideal och föreställningar kommer att behöva omprövas framöver. Tro mig. Det är otroligt förmätet att tro att man kommer att göra allt perfekt.

Sen vi blev föräldrar har vi fått ompröva allt nästan. Det ingår i konceptet. Sen är det ju bra att sikta högt. Det är absolut inte fel att ha idéer om hur man vill vara och göra som förälder men man får inte tro att det per automatik kommer att bli så som man tänkt. Barnen är egna individer och undan för undan lär man sig vad barnet behöver. Och man får vara ödmjuk samtidigt som man måste tro på sin förmåga att vara en bra mamma/pappa. Du har helt rätt i att man kommer tillräckligt långt med kärlek och en positiv syn på livet.

Du ska inte vara rädd för att skaffa barn! Se dig omkring, de flesta barn och föräldrar runt dig verkar väl må bra, eller? ALLA föräldrar gör misstag. Jag har själv under en period när min äldsta son (idag 9 år) var liten haft ångest över att jag skulle åsamka honom själsliga sår av olika anledningar, bla min egen halvtrasiga uppväxt. Det var jättetufft, men jag fick lära mig att släppa det, slappna av i min mammaroll och tro på att jag var en bra mamma. Jag insåg att det räcker om jag visar honom hur mycket jag älskar honom.

Du kommer att greja detta med att vara mamma när den tiden kommer. Däremot kanske din kompis kommer att få det tufft om hon ska leva upp till dessa ideal av perfektion. Barn behöver inte perfekta föräldrar. De behöver kärlek. En förälder som är upptagen av att försöka vara perfekt (vad nu det är?) blir ju självupptagen och då kommer barnet ändå i andra hand. Och det om något kan göra skada.

Hoppas du övervinner din oro och vågar :)

#6 Det värsta av allt är att jag tror att hon är så långt mkt "bättre" mamma än jag kommer bli, just för att hon är så bra på att faktiskt följa allt hon tror på och veta precis hur hon ska hantera allt. Jag tror dock inte hon hade klarat vilken unge som helst, men allt i hennes värld är så perfekt och hon har en sådan snäll liten unge så det är bra enkelt att göra "rätt". Jag måste bara inse att jag aldrig skulle klara av att vara sådan människa. Urs jag blir änna illamående av att se henne/tänka på det, men mer perfekt får man nog leta efter.

Jag tror egentligen att jag kommer bli en jättebra mamma om/när jag får barn. Jag blir bara så nedtryckt av alla hennes föreläsningar om olika undersökningar och forskningsresultat.

Detsamma har skett genom hela vårat liv, vad det än gällt. För några år sedan var det exakt samma resa när det gällde våra diskussioner om hunduppfostran.

Hm, jag förstår att det är jobbigt för dig. Men tänk såhär att det kanske bara verkar så himla perfekt utåt. Bakom fasaden kanske hon kämpar som en gnu med allt det där. Nu är det ju du som känner din kompis, men min erfarenhet säger iaf att de människor som alla andra tycker verkar perfekta är de som har det jobbigt med sig själva, har kontrollbehov eller behov av att ständigt bli bekräftade i att de är just perfekta. Och lever med en ständig känsla av att inte riktigt duga till.

Önska inte att du var likadan som hon (det gör du säkert inte), tänk vad jobbigt att hela tiden behöva leva upp till den höga bekännelsen hon har. Det är det jag menar när jag säger att hon kommer att få problem framöver när hon inser att varken hon eller hennes barn är helt perfekta. Och dessutom riskerar hon att överföra sin perfektionism på sitt barn senare. Det blir jobbigt för barnet.

Sen att hon har gjort lika dant när det gäller hundarna tycker jag bara tyder på att hon har så dålig självkänsla att hon måste försöka framstå som bättre än du. På så sätt kan hon, inför sig själv, upprätthålla en bild av sig själv som förträfflig och bra.

OBS! Detta är ju bara min väldigt amatörpsykologoska tolkning av en person jag inte känner så du får ta allt med en nypa salt. Du vet nog hur det ligger till själv.

Huvudsaken är att du tror på din egen fömåga. Du vet ju vad du klarar, eller hur?

#8 Jo att hon måste framstå som bättre än mig, det är så sant! Hon tål inte att jag gör något bättre än henne, att jag vet något eller går en utbildning som inte hon har. Hon ska alltid framstå som bätter än mig (hon är äldre än mig och har erkänt en gång att hon har svårt att se att jag klarar sånt som hon ännu inte klarat).

Men detta med perfektionismen, det är nog tyvärr mer jag. Jag tror inte hon är så mkt perfektionist, hon har bara jäkligt starka åsikter och sätter upp principer och är jäkligt bra på att följa dessa. Men det inte sagt att hon ställer upp krav varken på sig eller sitt barn (ang barnet så vet jag inte än, ungen är för liten för att gå att läsa av om det finns några krav).

Däremot så har jag lätt att få prestationsångest, jag är perfektionist, fast väl medveten om att jag inte är särskilt perfekt och ställer inte längre det kravet. Är väl gammal perfektionist kanske? Fast trillar lätt dit i dom tankarna. Har lätt att ställa upp saker och ting som krav och har fruktansvärt svårt att uppnå kraven vilket ger ångest.

Jag hör henne älta på om hur saker ska vara och hur rätt hon gör dessa och hur bra det blir och då bygger min hjärna upp att det är sådan man måste vara (eftersom hon säger att motsatsen är fel, som nu med barnen som får ångestsjukdommar om vi gör fel) och det blir ett prestationskrav hos mig. Vilket säkert bara är en motivation för henne, men hos mig så blir det ett krav på en prestation som jag aldrig kommer uppnå.

Skönt iaf att få prata om det och vinkla det hela på olika sätt. Känner att det blir väldigt mkt mer konstruktivt såhär än att sitta och bråka med tankarna ensam.

Du har självinsikt. Det ger ju alla förutsättningar för dig att inte fastna i prestationsångest även om du får brottas med det ibland. Som du säger kan du göra ngt konstruktivt av det i stället. Du kan leva ditt liv utan en massa jobbig prestige. Skönt! :)

Klart du vågar skaffa barn!

Det du skriver att din kompis sagt stämmer, man ska inte låtabarn ligga själva för det påverkar dom väldigt nehativt och inte låta dom skrika ensamma och sådär då det skadar barnet. Men jag tror så mycket faller sig naturligt när du får barn och du behöver inte fundera så mycket. Nan ger dom all kärlek och all närhet och trygghet man kan!

Sen skadar det ju inte att läsa på!

Och en del kommer också genetiskt, så även fast ett barn får en "perfekt" uppväxt kan det drabbas av ångestsjukdommar ändå. Man gör så gott man kan och hoppas på det bästa. Klart du vågar! Jag förstod nog inte riktigt vad som skrämmer dig.. Kan du förklara igen?

Din kompis kanske är viktig för dig på många sätt och vis men det låter också som att det är hon som får dig att må dåligt.Som du beskriver det låter det som att hon har en väldigt nedvärderande syn på andra människor. Att hon själv har sagt att hon vill vara bättre än du och veta mer än du, vad är det för vänskap? Förhållanden, även vänskapliga sådana, handlar om att ge och ta, att var jämlika.

Jag tycker att det låter som att du redan har väldigt sunda tankar om vad föräldraskap är. Det kanske är svårt att avgöra när man kommer såhär utifrån men när du väl bestämmer dig för att skaffa barn kanske det är bättre för dig och ditt barn om du inte har så mycket kontakt med den här kompisen.

Man ska nog bara ha sunt förnuft så kommer man långt :) Ge barnet så mycket omtanke och kärlek man kan, mer kan man ju inte ge. Om bebisens första tid spelade så stor roll för hur vi skulle bli som vuxna skulle vi alla vara stöpta i samma formar. Tänk på hur det var förr när man inte "fick" amma mer än max var 4e timme, barnet skulle sova i egen säng och inte bäras för då blev barnet bortskämt. Många levde efter dessa normer och det blev inte mer "fel" på dessa människor än de som föds idag!

#11 Jo visst vet jag det och visst läser jag på. Men jag känner någon stans att man får ta det med ro och inte ställa så stora krav. Som du också skriver så kommer det mesta naturligt.

Det som skrämde upp mig är att ta på sig det stora ansvaret för hurivida mitt barn kommer att få ångestproblem eller inte i framtiden pga små val jag gör när barnet är litet. Min kompis fick det att låta som att om man gör ett minsta misstag så kommer barnet att drabbas av ångestsjukdomar. Säger man bu eller bä i fel tillfälle så är barnet ärrat för all framtid, så det gäller att göra rätt.

#12 Jag har inte så mkt kontakt med den här kompisen. Vi träffas väl några få gånger om året. Jag önskar jag kunde bryta hel, men det är inte möjligt. Men jag undviker att umgås för mkt med henne fr jag vet hur det blir, jag vet hur jag mår efter varje gång.

#13 Fast å andra sidan är det många vuxna i dag som har ångestproblematik, kanske det har blivit en ökning till o med? Man kan ju isf fråga sig varför.

Om du har möjlighet borde du försöka ställa lite frågor till en barnpsykolog/psykiatriker, om vad i ett barns uppväxt som kan skapa ångestsjukdomar i framtiden.

Jag skulle tippa på att personen kommer att säga att det finns en massa olika faktorer och att det i de flesta fall inte går att peka ut ett särskilt tillfälle när det hände. Ångestsjukdomar kan troligtvis komma ifrån arv, för hög eller låg hormonproduktion i kroppen, familjesituation, relationer inom familjen, relationer till människor utanför familjen, hur ens skolgång är, hur man blir behandlad på jobbet som vuxen m.m. men också av kemiska orsaker som t.ex. mögel i ens bostad, bieffekt av mediciner (för helt andra åkommor), E-ämnen i mat m.m.

Att tro att ett enda felsagt ord till ett barn kommer att leda till ångestsjukdomar känns väldigt långsökt. Det finns väl ingen förälder som alltid kan säga det rätta till sitt barn. Och även om det är vanligt med ångestsjukdomar i dagens samhälle så finns det flera olika förklaringar till detta. En ganska vanlig förklaring är att människor i västvärlden är för självständiga idag, d.v.s. vi håller inte ihop genom generationerna och hjälper varandra. Man ska klara sig själv och inte be om hjälp. Det är "fult" att säga att man behöver sina föräldrar när man är vuxen.

#14 tidigare tillbaka var nog barnuppfostran ännu värre och vi hade tom barnaga men jag kan inte känna att ångest var ett jättestort problem bland äldre idag..

Det finns så mycket som påverkar, både gener och uppväxten. Och även om man gör lite fel, säger fel sak vid fel tillfälle behöver inte barnet få ångest. Och gör man alla rätt kan barnet få ångestproblematik ändå! Man gör så gott man kan för allt kan man inte påverka. Det viktigaste är att alltid finnas för ditt barn, aldrig överge det och alltid älska det så mycket det går. Sen faller resten på plats!