Jag blir själv ledsen när jag läser om alla som kämpar år ut och år in för att bli gravida och som genomgår olika behandlingar för att lyckas. Hur gör man för att hålla passionen uppe? Och har ni någonsin pauser då ni släpper pressen? Tycker det är en mycket intressant och viktig diskussion.

Hoppas att någon orkar/vågar prata om det, det skulle nog vi som en vacker dag skall börja försöka kunna ta lärdom av. Framförallt också andra i samma/liknande situation.
Jag tror det är svårt att veta när det verkligen är dags att gå vidare med adoption osv för man är ju mitt inne i försöket att få fram ett barn på egen väg.

Efter programmet "Drömmen om ett barn" så pratade jag med sambon lite lätt om att jag skulle vilja adoptera om jag antingen inte orkar bära på ett till barn eller om vi inte kan få barn. Tror det i vårat fall kan vara bra att redan innan ha en backup plan, då jag skulle bli helt sönderstressad om jag inte skulle kunna få barn.

Jag förstår ju såklart att det här är ett extremt privat och känsligt ämne, men en hel del skriver ju om problemen ur en mer praktisk synpunkt. Jag hoppas att ngn orkar prata om det ur mer känslomässig och relationsmässig vinkel.

Kanske är det ett självklart svar och att min längtan efter barn inte är så stor att jag förstår. Men, jag känner mig själv och jag vet att skulle vi få problem så skulle jag förmodligen bli besatt av tanken på att vi misslyckas mer än sorgen över att inte kunna få ett biologiskt barn. Det är det som skulle driva mig till vansinne om jag inte redan innan hade en plan över hur det ska hanteras.

Jag har sedan några år fått höra att jag kan ha svårt för att få barn så därför jag förberett sambon. För när han är redo att skaffa barn vill jag inte ha pressen på mig att jag MÅSTE kunna prestera. Tog ett tag för mig att smälta men nu tänker jag knappt på det. Skulle nog bli mer chockad om jag blev på smällen direkt. Jag hoppas faktiskt att det tar ett tag att bli på smällen när det är dags. Kommer nog behöva ha tid på mig att ens förstå att det verkligen är barnplaner på g. Så som det gått i släkten har det gått så fort att barnplaner knappt vart på tal innan bebis varit på gång. Det är det som kan tänkas stressa mig lite

Vad definieras som länge? Vi har ju "bara" försökt i 14 månader nu. Så jämfört med de som kämpat i flera år är ju våra 14 månader ingenting. Men för oss är det ju inte ingenting. Vi är överens om utredning och står på kö för att få tid. Vår relation nu jämfört med 1 år sedan är precis likadan, så allt försökande har inte påverkat oss på det viset. Men sen har vi kommit överens om att det blir inget sex för att vi måste, utan för att vi vill. För trots att vi försöker, så vill vi ändå inte att det blir schemalagt eller måsten. Visst så tester jag med ägglossningstest, tempar och ibland testar olika metoder (senaste blev det grapefruktjuice). Testen och tempningen tycker inte jag stressar mig utan snarare lugnar, då det gör att jag kan ha lite koll på hur min kropp beter sig och att den inte beter sig helknasigt. Slutdatum för oss är väl i princip om det visar sig att våra chanser är minimala att bli gravida även med hjälp, då sambon har väldigt svårt att tänka sig adoption. Och anledningen till att jag kan må dåligt stundtals över att inte bli gravid, är denna barnlängtan som funnits hos mig i flera år.

En svår men ack så viktig fråga. Här har vi super lätt att bli gravida.  Pang! Så är det klart. Men sen har vi vårt svåra. Vårat helvete som vi kallar det.

Grav1: Fick havandeskapsförgitning tidigt som ledde till Eeklampsi, det svåraste steget. Förlöstes urakut i v 23. Vår dotter dog 1 timme efter FL. Själv hade jag varit död inom 20 min om de inte snittat. Alla mina organ hade slutat fungera,även hjärnan.

Grav2: Sjukskriven från dag 1. Två olika blodförtunnande & kontroller hos BM varje vecka samt kontroller hos Spec MVC på landstings sjukhuset.Akut snitt

Grav3: MA.Missed Abortion. Missfall i omkring v 6 men fortfarande hormoner kvar i kroppen till v 10 ca då blödningen började.

Grav4:Som grav 2, Men nu planerat snitt. Är hög gravid. KOmmer sterilisera mig.

Nu orkar vi inte mer.  Men jag förstår varför folk kämpar. Barn är livets bästa

Även jag blir gravid pang bom! Men jag har en nära vän som kämpat i lite drygt två år med olika behandlingar osv. Jag tror att man lever på hoppet, det KAN ju ta sig nästa gång och frågan är ju då om man "vågar" ge upp och missa den där nästa gången för man vet ju aldrig.

Sen är det nog olika för olika människor. Vissa drömmer om barn sen dom varit små andra känner som du "blir det så blir det annars har jag ett bra liv ändå" och då kanske det inte är lika viktigt för att livet ska kännas så där bra som man vill ha det.

Ang adoption så är det inte lika enkelt för alla. Min kompis kan mycket väl tänka sig att adoptera medans hennes man säger tvärt nej. Han vill inte ta hand om någon annans barn, är det inte hans kött och blod kan det kvitta. Men så kanske barn inte är lika viktigt för honom som det är för min kompis som drömt om familj sen hon blev tonåring.

Jag dras även med flera olika kroniska sjukdomar. Det har vi redan sagt att om man i framtiden vill ha fler barn hemma så finns det så många barn som behöver en xtra familj tillfälligt.

Om vi inte hade kunnat få barn hade jag kunnat adoptera. Men mera troligt hade vi blivit stöd/foster familj.

Det är inte så lätt att skaffa barn som "alla" tror. Jag har alltid velat ha en stor familj. Har själv 3 syskon samt att mina 3 kusiner har bott hos oss sen vi var små. Jag har en stor familj. Mina djur är min familj. Men är lycklig att snart ha 2 levande barn. Sen får Ängel

#7 ja visst kan det ta sig nästa gång, men chansen måste ju vara större om man släpper det. Om man accepterar läget att man kanske inte får egna barn och bara har sex när man känner för det för att man känner lust.

Jag förstår oxå att folk kämpar, men när har man kämpat för länge? När sexlivet dör pga schemalagt sex och press, när relationen dör för att man inte kan släppa tankarna, när man själv blir deprimerad för att man inte kan släppa det, efter 100 besök hos läkare, efter att ha lagt ut 100tusentals kronor på befruktninghjälp (en släkting gjorde det innan lesbiska fick hjälp i sverige). Självklart är det individuellt.

Hur många försonas med tanken på att man kanske inte får barn? Jag har en kompis som försonats och köpte en hund istället, två släktingar har försonats vid tanken på att det bara blir ett barn, eller försonas man aldrig med tanken?

#9 Det är nog väldigt olika för olika personer. Jag tror att många kan bli nästan lite maniska medans andra är mer sansade och ser vad som händer mer än att stressa upp sig och får panik om det inte fungerar.

Min kompis som hållt på i över två år med olika behandlingar är inte manisk på något sätt. Dom har sex som vanligt och ibland lite mer i vissa perioder osv. Nu ska dom ju sätta in ett redan befruktat ägg igen så just det där med att ha sex på olika klockslag behöver ju dom inte bry sig om längre. Dom har ju en lite annan stress just runt insättandet av ägget osv. Oro om det ska fastna eller komma ut igen osv.

Men det är nog väldigt individuellt tror jag.