Jag och min sambo bor i en lägenhet på 84 kvm, en trea. Det är faktiskt sedan vi flyttade hit som det har känts realistiskt för oss att bilda familj. Så för oss kom boendet först och sedan barnplanerna. Det viktigaste tycker jag är att man känner att det finns utrymme för barnet och allt vad den behöver men bor man trångt så går ju det med :) Det blir vad man gör det till! Drömmen är ju självklart hus med tomt men det kanske blir i framtiden! Först satsar vi på bebisverkstan!

Vi bor i en tvåa på 65 kvm med trädgård. Håller på att bygga hus i en liten by där sambon är uppväxt, det blir ett litet lagomt hus med fyra rum och kök på 93 kvm. Förhoppningsvis flyttar vi in i slutet av mars! Så några veckor efter bäbisens ankomst får vi fortsätta trängas här hemma

Vi har pratat om att bygga ett hus där ända sedan vi träffades ungefär, så bäbisen är inte orsaken till att vi bygger. Men vi har väntat med barn för att vi först bland annat ville ha flyttat till hus innan. Nu blev det ju inte riktigt så dock Men nästan!

Vi bor i en hyreslägenhet, 5-rummare på 116 kvm i två våningar m egen ingång utifrån. Ingen trädgård men vi har balkong. Det är radhuskänsla mer än lgh-känsla.

Vi väntar fjärde barnet, och har redan tre glada pojkar som fyller sin plats om man säger så <3 Den äldsta (9 år) har eget rum, de andra två (7,5 och 4,5 år) delar ett rum och sen har vi ett "extrarum" som har funktionen av musikrum, bibliotek, "dressingroom" till mig ;). Sen har jag och maken ett sovrum där också bebisen får bo till en början. Så får vi se hur behoven utvecklar sig sen.

Just nu finns inga planer på flytt till större eller så. Vi är nog lite bekväma av oss ;) Det är lite trångt och stökigt, men det funkar helt ok om man håller efter…:)

#1 Vad roligt! Då har bitarna fallit på plats av sig själv så att säga!:D Lycka till med bebisverkstan!;D

#2 Det låter väldigt härligt att bygga sitt eget hus, att själv få bestämma hur det ska se ut!:) Bäbisar verkar inte vara så bra på att följa fräldrarnas planering, de kommer när de själva vill;)

#3 Jag tycker det låter ganska mysigt, antar att man lär sig inreda smart, efter de behov man har:) Fyra barn snart, då lär du sitta inne med en hel del tips för oss nybörjare;) Tex undrar jag när barnet kommer börja bo i "sitt" rum?;)

Vi bor i Stockholm i en två på 65 kvm med balkong! Vi har en dotter på 18 månader, hund och planerar syskon. Förhoppningsvis får vi tag i en trea innan något syskon kommit men vi får se hur det blir. Det är vad vi satsar på iaf men det är inte så lätt att få bostad här!

#4 :) Inget av våra barn har använt sina rum för att leka och liksom bo i förrän de blev uppåt 4 år. Innan dess är min erfarenhet att barn vill vara där föräldrarna är. Detta betyder att du kommer att ha leksaker och barn överallt utom i barnkammaren ;)

De har dock sovit i sina egna rum från ca 9 mån ålder, dvs vi har nattat dem i eget rum i egen säng men sen när de vaknat mitt i natten har vi tagit dem till vår säng. Minsta motståndets lag har vi kört när det gäller detta och det har inte varit något problem att så småningom få dem att sova hela natten i sina egna rum. Det enda jag tycker man ska försöka vara strikt på är att barnen ska nattas och somna i sin egen säng i så tidig ålder som möjligt. Sen om de bara sover i den en timme och sen resten hos föräldrarna spelar ingen roll.

När det sen blir lite äldre uppskattar de mera att ha sitt eget utrymme. Sen är det ju olika från individ till individ.

För övrigt tror jag att de allra flesta barn mår bra av att dela rum med syskon och att man som förälder inte behöver känna dåligt samvete om man låter sina barn göra det under några år. Men det är en balansgång. Man måste ju var alyhörd för när ett barn faktiskt har behov av eget utrymme.

Vår äldsta son t ex blev till slut trött på att försöka hålla ordning på sina grejer i samma rum som sina stökiga bröder så då fick han ett alldeles eget rum. Innan sov de alla tre i ett rum och hade ett lekrum tillsammans.

Oj, vad långt det blev…

Vi letade hus ett halvår innan jag blev gravid med första barnet. Sen hittade vi detta ett par månader innan förlossningen. Dottern var knappt 4månader när vi flyttade och jag är glad att vi hittade detta! Vi bodde i en liten tvåa med två hundar och det var trångt. Jag vill bo i hus och skulle vilja bo på landet. Men vi bor så nära skola och dagis och dottern har nära till sina kompisar och mormor och morfar så vi känner att landet blir för långt bort från allt bra. Vill slippa köra på barnen överallt med.

#5 Har förstått att det är väldigt svårt att hitta något nytt där, hoppas ni får tag i en bostad ni trivs i! Är det någon skillnad om man vill hyra eller köpa?

#6 Tack för svaret!:) Det enda jag kommer att tänka på, om barnen delar rum, om någon vaknar på natten vaknar de andra automatiskt då eller kan de sova sig igenom syskonens oro?

#7 Det med att inte vilja köra barnen överallt kan jag förstå, när jag var liten hade jag fem km till min närmsta kompis, 1,5 mil till fotbollsträningen och 1,5 mil åt andra hållet till skolan. Man blir bra på att cykla och att sova på skolbussen när man bor på landet;) Min sambo brukar reta mig och säga att jag växt upp under en sten;) Nu kommer vårt första barn födas i samma by men inte så samma gård. Nästa barn kommer förmodligen växa upp på min föräldragård, planen är att ta över den.

Bor i generationsboende i hus på landet/liten gård med min mamma, 5 rok, ca 125kvm, stor tomt o nån hektar mark. Har stall och bor vid vägs ände utanför ett litet samhälle med mataffär, skola. Perfekt.

Hade vi varit rika hade vi köpt nåt större med mer mark o ett klart hus men ekonomi är ett kapitel för sig men vi stortrivs men det är mkt att renovera som vi får ta lite pö om pö.

Ska iaf måla väggarna och lägga nytt golv i blivande barnrummet.

Vi bor i en liten 2:a på 53kvm har jag för mig. Räcker för mig och liten, men hoppas på att få en större lägenhet snart. Vi har en egen liten uteplats men dock är inte hela inhängnad så det är svårt att låta honom vara där ute. Åker mopeder i 180 förbi här så man måste hålla stenkoll på honom. Hade gärna bott i hus då jag inte trivs så bra i lägenhet och med så mycket folk så nära. Men att skaffa hus lär nog aldrig hända.

Vi bor i hus på landet, avstyckad gård, sedan ett dec förra året. Vi har hela 166 m2 att sprida ut oss på, känns lyxigt:) Vi väntar vårt första barn nu och har tänkt ha det sovande i vårt rum. Så småningom kommer barnet flytta till ett eget rum på samma våning men vi har ingen plan för när detta ska ske.

I vår drömvärld kommer detta barn vara oerhört lätt att ha att göra med och då försöker vi skaffa ett till ganska tätt ihop.  Sedna får dom dela rum eftersom det är så stort. Hur vi bäst ska lösa det när dom vill ha egna sovrum vet vi inte än.

Trots att jag är målare tänker jag inte måla eller tapetsera om det minsta i barnrummet. Känns som slöseri med pengar. Bättre då att dom får välja en tapet eller färg själva när dom är så stora att dom bryr sig iaf något, kanske i 5-årsåldern.

Det dumma med vårt hus är att det rinner en å vid trädgården som är ganska ström. Rolig för stora barn, farlig för små. Dessutom bor mina föräldrar på andra sidan en tungt trafikerad väg= nära till barnvakt men livsfarligt om dom försöker gå dit själva.

#4 Ja, det ÄR superkul

Vi bor i en trea på 100 kvadrat och tänker att det som är vårt "kontor" kan delas av och hälften får bli ett slags lekutrymme i framtiden. Eget rum är inget vi anser är en rättighet för barn. I den här lägenheten kan vi bo ett bra tag till, i alla fall med minst två barn.

#8 Det är säkert olika men våra barn har faktiskt aldrig väckt varandra, även om någon av dem skrikit rejält. Jättekonstigt, men så är det.

Man vinner generellt på att vänja barnen direkt vid att sova med ljud runt omkring sig. Annars blir det jobbigt när man ska få tre fyra stycken ungar att vara knäpptysta när någon sover, omöjligt ;)

Vi byggde hus 2010, just nu har vi inte en inredd övervåning utan lever på nedervåningen som är runt 95kvm. Den dagen vi bygger klart övervåningen kommer vi ha runt 165kvm att bo på. Bor utanför Linköping i ett helt nytt område så det är många unga småbarnsföräldrar som man har mycket gemensamt med :)

Vi kommer bo på landet! Det är redan spikat, ev bygga vårat eget, men inte säkert änu, utan en rolig fanatsi som vi båda gillar. men om och när de sker, de får framtiden visa.

Nu har vi inga barn, och planerar inga, men vi båda är överns om att landet är det bästa för barnet.

Vi båda har hundar och katt, så då behöver vi utrymme om man säger så.

Bara en allmän tanke för alla som gärna vill bo på landet när man väl fått barn. Jag skulle nog rekommendera att man flyttar till landet innan barnen kommer om det är möjligt. Gärna hyra ett hus först oxå. Det är väldigt mycket mer jobb med hus än hyresrättslägenhet! Om man inte prövat innan och dessutom har småbarn tror jag det kan bli en chock hur lite tid man får över efter att allt trädgårdsarbete, snöskottning, målning osv osv är gjort.

Jag har i princip inte tittat på tv alls sedan jag flyttade till hus på landet, inte haft tid. Men det är ju såklart olika från hus till hus och om man har råd att leja bort vissa saker eller som vi måste göra nästan allt själv.

#17 Ja, och att man älskar att köra bil för när barnen är så stora att de vill vara med kompisar och åka in till stan så blir det ett himla skjutsande. En kollega till mig har just flyttat in till stan - hennes barn är tonåringar - och menar att det verkligen är kanon för små barn att bo på landet, men när de börjar skolan måste man vara beredd på att skjutsa alternativt fixa med skjuts på annat sätt.