Det finns inget som är "den rätta tidpunkten" :-) ha en stabil ekonomi, bra boende och en partner som man älskar och har en sund relation med. Går man och väntar på en viss tid så kanske det aldrig blir av :-P personer utan jobb och stadig partner klarar ju också av att sköta sina små, men det är väl inget att sträva efter. Vi lever bara en gång, man ska ta vara på den tid man har :-)

Jag har varit redo redan sedan sena tonåren, dock väntade jag då fortfarande på han med stora H:et.

När jag träffade honom som 19åring så diskuterade vi barn redan från första början och jodå inom snar framtid skulle det bli för båda ville ha tidigt.
Nu har det gått snart 4 år och herrn är icke redo än. Har inga problem att vänta så sätt men redo är jag ^^

Undrar ibland vad det är som krävs för "män" eller allmänt partnern att bli redo.
Han älskar barn och blir alldeles till sig med småttingar, han lyser verkligen upp när han pratar med barn. Men egna nähä…det kan allt vänta lite tycker han.

Stressar verkligen inte honom men jag själv tänker ju ibland NÄR i all fridens namn blir han redo då
Till saken hör ju också att han är 2 år yngre och i början av förhållandet missade vi den lilla detaljen och trodde det bara var 1 år emellan ^^ Åldern spelar inte så stor roll ju.
Bestämde då att när jag är 24-25 och han 23-24 borde bli bra tidspunkt. Nu är det ju 2 år emellan så jag blir lätt stressad då jag verkligen VILL ha mitt första barn innan 25 års ålder.

Har förhoppningar om att något sker på våran 4 års dag som är ganska snart. Sambon har hintad om att han vill fira stort då. Vem vet, han kanske blir redo fortare än sagt och jag då blir så ställd att jag plötsligt får kalla fötter
Än så länge stämmer iaf "alltid redo" in på mig!

#1 Bra skrivet! Haha förutom att "kanske aldrig blir av" hehe det hoppas jag verkligen inte stämmer in på mig. Har dock redan diskuterat ifall vi inte skulle kunna få egna så är båda bekväma med adoption, så så oredo är han ändå inte. Undrar dock ibland vad som försiggår i hans tankar. Men han blir så stressad när jag frågar ^^ Vill inte tvinga fram något då jag vill att båda skall vara redo för barn. Sen kan allt fortfarande hända men så redo man kan bli!

Låter som om han kanske bara fegar lite, det är ju ett luddigt begrepp att vara "icke redo". Vad är det han väntar på tro? Visst, det är ett stort beslut att ta att bli förälder, men som sagt, vad väntar han på?? Kommer ni ha en förändrad livssituation om några år? Om inte, är det ju dumt att tro att man är mer redo då än nu :-)

#4 Haha ja vad väntar han på egentligen För det första är han bara 21 och vi har haft det väldigt jobbigt under cirka 2 år på grund av yttre omständigheter. Ju längre tiden har gått både han och jag kommit på att vill vi förverkliga våra resedrömmar innan 40års ålder så är det nu eller aldrig nästan. För senare har man barn och då vill vi lägga all energi på det. Så nästa år bestämde jag förverkligar vi resedrömmarna. Jobb, jobb och återigen jobb har tagit all tid och ork. Har kanppt ens hunnit tänka på vad vi siktar mot. För 1månad sedan så fick jag dom fina orden "älskling vi kan ju likagärna köpa hus nu" Jisses så glad jag blev. Det är något jag saknat otroligt mycket och även sambon nu, att bo i hus!
Ändrade livssituationer japp, det har vi redan om ett år. Som sagt så har det hänt mycket vi inte kunnat rå över runtomkring oss som påverkat våra liv så när dom reds ut finns inget som står i vägen för oss. Jag har även äntligen insett mina begränsningar och lugnat ner mig med jobb och dylikt. Mycket som börjar falla på plats…kanske lagom till 4års dagen

Ett barn är ju dessutom ett väldigt stort ansvar och ha hela omgivningen frågandes NÄR vi ska ha barn för "ni har ju varit ihop så länge" underlättar ju knappast
Skulle jag dock bli gravid oplanerad skulle det inte vara någon kris, ekonomin, relationen och tryggeheten finns där.

Då låter det som om ni har en del att ordna med innan ett barn ska planeras, men ett hus låter ju som en bra start! :-) brukar säga till folk att man "har ju hela livet på sig" att uträtta vissa saker, men jag förstår att du vill ha barn innan 25, jag är 23 nu och ska få mitt första barn i oktober. Jag tänkte väl att 1: det är lika bra att få det överstökat nu när man har orken i kroppen, 2: när man är ung så har man ju en vettig chans att va snygg efteråt också ;-) och så man kan ju vända på det, resa, det har man hela livet på sig att göra. Et barn kommer ta upp all tid för en, oavsett vilken tid barnet kommer. :-)

#7 Jovisst kan man resa hela livet men det vill vi göra medans vi är unga och har orken att uppleva massa, vi är lite av hemtrygga folk så det där med att resa är läskigt
Just att allt skall vara så stabilt och tryggt som möjligt är viktigt för oss. Det har hänt otroligt mycket saker i våra liv senaste 4 åren som har fått oss att kämpa så det där med bebis har inte varit ett självklart steg hittills. Förutom för mig då men inte för vårat förhållande.
Sedan när man träffas så ung är det ju inte alltid säkert att man växer med varann utan isär så vi har satsat något enormt på vårat förhållande. Tror dock att nästa år är turåret

Min graviditet va oplanerad jag är vecka 25 och är nog inte "riktigt redo" än. Men vet att jag klarar av barnet och har stöd av pappan och så klart släkt och vänner. hade jag inte vetat att jag klara av ett barn skulle jag ha gjort abort.

Jag tror man gör sig redo för vad som komma skall vid en oplanerad graviditet. Jag håller iaf tummarna för er att det blir av nån gång :-)

Jag tänker som # 10, man GÖR SIG redo under graviditeten om den är oplanerad. Vete sjutton om jag hade haft några barn om jag väntat på att bli "redo"…alltid är det väl nåt man kan hitta som man "Vill göra först"…

Med facit i hand så har ju allt funkat jättebra, det mesta "av vikt" har jag gjort sedan jag blev mamma (jag var 22) : Tagit körkort, pluggat och tagit examen, köpt hus,startat eget. Och vi har rest JÄTTEMYCKET med vår son, det är hur kul som helst.Det har tom varit en fördel ser jag det som, då lokalbefolkningen varit mer öppna och vi har blivit hembjudna till familjer med barn.

Åh vad fina ord ni skriver. Fick precis reda på idag att ett nära bekant par skall få barn. Blev SÅ överlycklig men samtidigt blev ju längtan efter ett barn ÄNNU starkare. Skall bli spännande att följa paret så man själv får ett hum om hur det kan tänkas vara.
Huset skall vi skaffa nästa sommar och då kommer det stå rum tomma och då min sambo kommer få träffa mycket baby i sommar kommer han nog förstå att det inte är en så big deal. Kommer resa mycket redan detta år visar det sig nu när vi gick igenom kommande höst/vinter så nu går allt i ett.

Längtar SÅ till 4årsdagen så jag får se vad som händer ^^

#9 Grattis till barnet hoppas allt går toppenbra!

#10 Ja, blir av kommer det som sagt göra. Frågade sambon en gång om han ångrat sig angående barn och han vart helt förskräckt och undrade varför jag trodde det. Visade sig att han orkade bara inte med mitt tjat, för cirka 1år sedan vart jag så babysjuk att jag verkligen pratade om det i flera månader Har alltid trott att man måste "prata" sig redo men allt det där faller ju på plats sen när man väl bestämt att nu kör vi! Han nämner alltid någon gång i veckan att "sådär skulle vårat barn inte få göra" eller "sådär skulle jag inte bete mig mot vårat barn" så tankarna finns.

Vi började nog känna oss redo. Att analysera varje krona, situation och handling för att det ska bli så bra som möjligt är inget för oss. Han har en mycket trygg ekonomi men jag slutade mitt säsongsjobb och vi flyttade ifrån stan ner till min lilla hemort. Vet att vi kommer klara det utan problem men det hade förstås kunnat vara ännu mer optimalt om jag redan haft jobb här. Vi började skoja om barn för ganska länge sedan "think of the baby", ta sig på magen fast att man inte var gravid. Kanske ett sätt att bearbeta när den dagen skulle komma. Vi bestämde oss för att försöka i början på året men sambon "testade" en gång förra året och det räckte för att det skulle ta sig! Nu är det bara 2 veckor kvar och det har känts väldigt naturligt för oss hela tiden.

Jag har väl varit redo ett bra tag nu :) vännerna fick barn men jag kände inte att jag riktigt ville tjata! Vi hade sagt att vi skulle vänta och så skulle det bli! Men så plötsligt en kväll i bilen på väg hem från svärmor så kom frågan "ska vi inte ta och försöka? Jag menar, det kan ju ta tid!" Och sen dess har det bars rullat på som vanligt fast utan p-piller då :) Vi hade pratat under middagen hos svärmor om hur kort livet faktiskt är och att vad som helst faktiskt kan hända! Vi sa det att vi har ju en trygg ekonomi, äger en stor trea som vi precis har renoverat och gjort fräscht med nytt kök osv, och vi har varit förlovade + sambos i över 4 år nu! Allt kändes bara rätt :) Det var som ett naturligt nästa steg! Och det bästa är väl att jag mår så mycket bättre nu när jag slutat med minipillerna!!! att få veta att kroppen fungerar som den ska! Trodde inte att tabletterna påverkade mig så mycket som de gjorde!

För vår del blev han "redo" några veckor efter att vår dotter fötts.  Att försöka tänka sig in i papparollen kan kännas skrämmande för vissa män, men när de har sina nyfödda i famnen så blir allt plötsligt naturligt. Min var ändå 40 när han fick sitt första så åldern behöver det inte handla om. Nu när vi ska få nr:2 vilken dag som helst så är han ändå inte redo för det till 100%…men han kommer bli det samma stund som han får se sin son, det är jag övertygad om! Han vet om det också. Det är ju klart det kan vara skitläskigt att skaffa barn! Det är ju ett stort steg!

Vi var från början överens om att vi ville ha barn. När vi träffades pluggade jag och jag ville läsa färdigt och hinna jobba lite innan vi försökte skaffa barn, vi ville också flytta till hus. När jag pluggat färdigt och jobbat i ungefär ett halvår kände vi att det perfekta tillfället kommer aldrig och bestämde oss för att börja försöka trots att vi inte flyttat till något hus än. Tur var väl det också för det tog längre tid än vad vi tänkt oss..

Nu är jag i v.18 och vi har faktiskt börjat vårt husbygge men kommer inte hinna flytta innan bäbisen tittar ut. Ibland känner jag mig lite orolig över hur det ska gå, om jag verkligen kommer klara av det här. Men oftast känner jag mig lugn, det känns som att det här kommer att bli jättebra även fast det inte blev exakt som jag planerade det

När vi träffades var vi båda 24 och ingen av oss var redo för barn. Några månader in i relaitonen fick jag fför mig att jag var gravid. När jag sa det till honom sa han bara "ok, vad kul". Som tur var var jag inte gravid då :) sen har vi diskuterat saken från och till i 6 år och sagt, vi är inte redo, men händer det så händer det, samtidigt som vi varit noga med att det inte ska hända. Nu har vi kommit till en punkt då vi inte längre är noga med att det inte ska hända och vi skulle båda bli glada om jag blev gravid, men samtidigt känner vi oss inte helt redo… :) haha

#17 det är bra, kör på ;)

Här är både jag och partner redo. Vi båda blir 26 år gamla det här året. Vi har varit tillsammans i 9 år och han är nog den rätte för mig. Men vi måste ännu vänta tills vi är färdiga med studierna och har hittat jobb. Tyvärr måste man ju vara förnuftiga också.=/

Fast "olyckor" händer och som bäst väntar jag för att se om det redan har råkat hända något oplanerat. Får veta den här veckan hur det står till så lite spännande är det.

Varken jag eller min sambo var egentligen beredda och "redo" på bebis. Jag är nu 22 och han 21 men då jag blev gravid var jag 21 och han 20, chockerande och panikartat. Men det gick, vi växte in i rollerna under graviditeten på något sätt. Sen fick vi världens snällaste bebis också så vi har haft det väldigt lätt!
Men i början visste vi varken ut eller in och stundtals kändes det som att "vad tusan har vi gjort".

Jag tror aldrig vi hade blivit redo om vi gått runt och känt efter ifall vi var redo, det får bli som det blir helt enkelt. Vi hade varken jobb eller eget boende från början men allt löste sig innan bebis kom :).

Lycka till iallafall :D!