Precis i början kände jag mig typ oduglig då jag var så sjukt trött och somnade innan 8a på kvällarna. Ville ju hinna vara med honom men min kropp orkade inte.
Nu har det gått några veckor och den värsta tröttheten är över fast sover mycket dåligt på nätterna istället så är trött för det. Men jag tror att han kommer vara mer involverad om du hela tiden berättar hur du känner. Om du vill att han ska göra något speciellt för dig eller så.
Kanske lite massage i svanken på kvällen när du stått och gått hela dagen, kanske lite fotmassage,…. osv.

Nonoo: Jag känner exakt likadant.

Vi har en oväntat graviditet eftersom vi båda hade fått till oss att vi hade svårt att få barn och därför inte ens försökte.

När det väl hände blev det litegrann av en chock, även om det inte var ovälkommet. Vi hade det superbra tillsammans när det hände och min sambo är verkligen den bäste, men efter bara nån vecka har jag inte orkat något. Har varit dödstrött och sovit hela dygn ibland. Har dessutom mått illa i snart 3 månader och kräkts varje dag.

Det finns ingen energi över till något, förutom jobbet där jag ju måste bita ihop lite. Vi har inget samliv överhuvudtaget sedan början av graviditet. Jag orkar inte. Illamåendet sätter sig dessutom på psyket och när man inte orkar göra nåt utan bara ligger o stirrar på samma väggar hela dagarna så är det lätt att få det till att deppighetskänslorna beror på hus o man. Iallafall är det så för mig.

Vill göra en massa saker, och känner mig precis som du, rastlös, men sen orkar jag ändå inte. Är i v 15 nu och det känns som att det här aldrig kommer att gå över.

Har man varit deppig en gång så vet man ju hur det känns och därför är det svårt att inse att det är hormoner och allt runt om kring graviditeten som skapar dom här känslorna.. man är ju liksom inte deppig "på riktigt". Men även om jag logiskt kan tänka och förstå det, så är det en helt annan sak vad man verkligen känner.

Har grinat i två dagar nu och vill bara bort hemifrån, vad det nu ska hjälpa.

Maila gärna om du vill. Vore skönt att kunna prata med nån som känner samma.

Jag vet hur det är

jag är ensamstående just nu och pappan är just nu i tyskland på jobb :/  vi har aldrig varit ett par men han har bott här mycket, det känns otroligt tomt

omgiver mej v vänner och familj föratt slippa ensamhete, men ibland är det jobbigt när man ser andra par som kyssr varann och berätta om hur lyckliga dem är

ta en dag i taget, gå och kolla på kläder i lugn och ro, försök hitta någon som gör dej glad :)

annars finns jag här om du vill prata!