Först med chock, sedan med glädje. Det kan nog ta lite extra tid för pappor att vänja sig. Speciellt med tanke på att de inte har förmånen att känna de rent fysiska förändringarna.

vårat var planerat så beskedet kom ju inte som en nyhet precis. men han jublade inte pecis, vågar inte det med en gång om nåt skulle gå fel. nu när det inte är fullt lika purfärskt och det börjar synas så har han istället börjat bli lite överdrivet rädd om mig. att jag måste äta nyttigt och ta det lungt o inte övaranstränga mig o massa sånt.

han blev jätteglad… vi hade ju ett MA ngr månader innan.. så detta plusset va verkligen välkommet

MA?

Min sambo blev överlycklig… han hade lättare för att ta in det är vad jag hade… det va snarare jag som fick chocken av oss, då jag fått höra av div läkare de senaste 7 åren att jag antagligen aldrig kommer att bli gravid. Men nu känns det hur bra som helst!

#4 missed abortion = missfall där kroppen inte fattar att ngt är fel, o stötter inte ut embryot/fostret,

sj gick jag 5v, o det upptäcktes på ett UL

Han log lite och resten av tiden fram till första UL så ryckte han på axlarna. Efter det blev det mer verkligt då han sett bebben och nu kan känna och klappa den genom magen.

Så i början var det inte direkt någon speciell reaktion. Men varje gång han pratar om den så låter han himla stolt och glad :)
Han var snabb att berätta för min pappa att vi skulle ha barn, det fick inte jag ens själv glädjen att göra ;)

Först blev han chockad och sedan en blandning av rädsla och glödje. Det var inte planerat men inte helt oväntat då vi inte skyddade oss, men just det testet jag gjorde var ju ett annat syfte med än misstankar om graviditet.

Men min abort som jag genomgick för några veckor sedan så var det en chock för oss båda, och ingne glädje där då vi båda visste att vi inte kunde behålla det.

Min sambo reagerade med en ärkechock! Han säger att han tycker det känns overkligt. Han har vetat om det i en vecka snart och han har inte fattat ännu, men han vill inte att vi ska ta bort det.

Hur länge dröjde det innan era karlar fattade?

Min blev väldigt chockad, visste väl inte hur man gjorde barn först. Så han var inte alls posetivt inställd den första tiden. Men accepterade läget och  tyckte vi skulle köra på då jag kom in i vecka 12.

Sen blev han abra mer och mer glad över barnet då han började känna sparkar. Men då det började bli dags för BF så blev han rädd igen och undrade om han verkligen ville detta.

Nu är han helt säkert på att detta är det bästa som har hänt honom =)

Min sambo betedde sig som en gris det första dygnet, vet inte om det berodde på att han blev lite chockad, även om det var planerat. Sen blev han som vanligt igen, men ville inte prata om det till en början.

Nu känns det som att vi väntar barn tillsammans, men det kanske beror på att han sett den lille på ultraljud :)

#11 Påminner om hur det blev här hemma lite :)

För oss blev ultraljudet en vändpunkt. Det var liksom då som allt föll på plats för gubben. Att det verkligen var någon där inne som han var delaktig i.

Han blev chockad precis som jag blev, det var ju allt annat än planerat!

Men det var han som sa att jag skulle göra ett test så han kände på sig innan mig att jag var gravid:P

Men sen när vi började prata om det så blev han glad=D

Sen blev ju allt mer verkligt för honom när vi var på ultraljudet eftersom han fick se allt då=)

Nu väntar vi på att det ska bli September så att vi får våran lilla älskling=)

Jag vill väl inte påstå att jag ens fick någon reaktion när jag plusade, han sov nämligen och va halvvaken när jag tryckte upp resultatet i ansiktet på han med ett stort leende.

Sedan åkte ja till stallet och de va först när ja kom hem som han hade reagerat, och då hade han hunnit skryta till alla grannar innan med så redan där va de köns önskemål, namn önskemål etc.

Men nu så tror jag inte att han riktigt har fått in det i huvudet, tror att de kommer bli Ul i vecka 18 som kommer få han att inse helt att det verkligen är på allvar. Men han är glad och stolt.

Han tar hand om mig eftersom att jag nästan är sängbunden pga illamående och brist på energi, så han sköter alla djuren och hjälper mig så mycket för att ja skall må bra och få upp energi nivån.

Medans farföräldrarna hela tiden ringer och frågar hur ja mår, om ja äter rätt etc. Och vill planera middagar och gud vet inte allt, så det får väl bli så fort ja kan stå på benen mer än 10 minuter.

Min gubbe har faktiskt inte förstått än, fast han har vetat om det i snart 3 månader. UL på måndag, får de vad som händer då.

Det är lite tråkigt, för man kan knappt sacka barn med honom, eller om hur det kommer bli med en liten bebis…vet att han sitter och kollar in coola bebiskläder på nätet…men han vill nog inte erkänna det för sig själv.

Jag kan iallafall prata ibland vissa dagar med min sambo om det, och om barn, men jag brukar låta han komma själv, för han brukar fråga hur ja känner och tror de kommer bli, om ja ser fram emot det, och sedan så säger han väldigt högt och stolt till sina vänner att han kommer bli super dady :P så aah ibland så verkar det som att alla poletter faller på plats hehe

Jag berättade de kanske lite oväntat oorginelt.

Jag blev ganska tidigt lite småkänslig och reagerade lite stark på vissa saker.

Och han kan bete sig lite klumpigt ibland. Och han hade sagt någonting, ingen stor grej men jag reagerade lite starkt och det vart väll lite små grinigt från hans sida för han tyckte att jag överreagerade, Då vart jag ännu grinigare, Kastade bilnycklarna på honom, väste "Det är väll inte så konstigt, för jag är ju faktiskt med barn" gick upp i lägenheten och bäddade ner mig i sängen och stor bölade. Han stod nog nere på gården en stund med hakan nere vid knäna för det tog säkert 5 min innan han kom upp, La sig bredvid mig i sängen och kramade om mig och sa att det var toppen och att allt skulle bli underbart och bla bla bla. Sen böts stor bölet ut mot glädje tårar. Och han har förändrats väldigt mkt, han är väldigt omtänksam, det var han innan med men inte alls som nu. Berättar tusen ggn varje dag att han älskar mig och behandlar mig som en prinsessa.

Åh, vad jag önskade att min sambo hade tagit det på samma sätt. Han blev nervös och började oroa sig. Det är först nu han har börjat visa extra omtanke…men genom att se till att mitt blodsocker inte sjunker ner till fotknölarna mm. Jag blir helt varm i kroppen när han nämner något om barnet tex. "snart får du sitta bak i bilen för där ska vi ha en barnstol" och lika dåligt mår jag när han säger "snart får man väl stå ut med barnskrik hela nätterna". Han pendlar från att kännas positivt inställd, till att kännas anti. Hoppas att det ger sig. Han vill ha barn, och han vill ha barn med mig. Det är tveklöst och vi har pratat om det länge.

Jag (som kille) fick reda på det i telefon av min sambo när jag var på väg till jobbet efter ett morgonpass på gymmet.

Jag blev både chockad och oerhört glad plus att det började snurra ungefär en miljard olika tankar i huvudet direkt. Dock bara glada lyckliga tankar. Hade riktigt svårt att koncentrera mig på jobbet den dagen och flera dagar efteråt…

Annars kan jag väl bara säga att jag fortfarande inte riktigt har fattat…

Eftersom vi inte skyddat oss sedan i typ april-maj förra året är det inte direkt oväntat men det är ändå helt overkligt. Ska jag bli pappa, jag som inte kan något om barn och så vidare…

Eftrsom att vi försökt skaffa barn i ca 6 månader blev det väl inte direkt en chock. När jag plussat skickade jag ett mms med bild på provet och texten "Så, vill du bli pappa? =)"

Vi båda blev glada men nervösa, tror dock att jag var den som blev mest osäker. Visste ju att jag ville, men helt plötsligt blev det ju verklighet och så stort. Vi övervägde väl aldrig abort, men jag hade lite ångest ett tag. Nu är jag dock väldigt glad och förväntansfull!

Min "bättre hälft" tog en stor whiskey och satt mest och stirrade och sa åt mig att jag va löjlig som inte kunde sitta still och darrade som ett asplöv ;) haha

I grund och botten va vi båda LIVRÄDDA! :P 
vi har försökt ett bra jävla tag att den andra randen skulle dyka upp på pinnen så det här är absolut en gudagåva(men de gör oss fan inte mindre skräckslagna! haha) men när sträcken dök upp vart de hela väääldigt överväldigande!

Idag är vi Ohyggligt lyckliga!!! :D <3

Vad kul att den här gamla tråden pluppat upp igen! Den är ju över 2 år gammal, men nu finns det säkert många på forumet som varken läst eller skrivit i den här tråden!

Jag kan muntert meddela att min sambo för länge sadan har förstått att han blivit pappa och att han trivs med det. Nu är vår dotter 1,5 år.

Min sambo blev livrädd och chockad, ville ta bort det osv. Det va inte kul första veckorna! Men han vande sig fastän han till o från va ett svin o vet att det va av rädsla. Nu är Leon snart 10 veckor gammal o han är världens bästa pappa, pratar redan om nästa barn och lyckligast i världen! :)