Är du samma person som det skrevs om i tråden "OJ!"?

Jag vill bara fråga, jag menar inte att vara elak … tycker du att det är ansvarsfullt av dig att sätta ett barn till världen som inte är önskat av båda föräldrarna?

Susanne

#2 Borde jag göra abort då bara för att han vill det, eller…?

#3 Det är väl lite sent att tänka på att göra en abort nu i vecka 19..?

Sista abortveckan är 18 men med socialstyrelsens tillåtelse så är det ett par veckor senare..

#4 Men jag vill ju behålla barnet, jag tänker inte på att göra abort. Det är min pojkvän som vill att jag ska göra det.

#5 Som sagt. Du får bara göra abort fram till och med vecka 18. Så jag tror inte du har något val nu. Tyvärr. Socialstyrelsen tillåter bara abort efter vecka 18 vid grova missbruk eller liknande. Inte pga att du är ung och att pappan inte vill vara delaktig, så du kommer att bli mamma. Det är för sent att överväga nu. Abort är inte längre ett alternativ för dig.

# 3, nej inte för att han vill det.
Abort gör man när man är vuxen nog att förstå att man inte kommer att kunna ge sitt barn de bästa förutsättningarna.

Susanne

Min kusin fick sin son när hon var 17 år och hon är en helt underbar mamma. Jag blir ledsen när folk ser det som mindre ansvarsfullt att vilja behålla sitt barn än att göra abort. Din pojkvän är förmodligen inte lika mogen som du är och du behöver inte heller känna att han måste finnas med i bilden. Kanske han kommer visa större intresse i framtiden, kanske inte. Huvudsaken är att du får den hjälp, stöd och information som du behöver för att bli värrldens bästa mamma till din son eller dotter.

Hur man ens kan tänka på eller förspråka abort när halva graviditeten gått, är för mig helt obegripligt. Du har en liten i magen som kommer behöva all din kärlek, tid och omsorg i många år framåt.

Om du vill får du jättegärna pm:a mig privat. Bor du i närheten så kanske jag kan hjälpa dig på något vis?Annars kan det vara skönt att bara ha någon att prata med. Jag är mamma till Emma som är 11 månader och hoppas på ett syskon till henne.

Grattis till att du ska bli mamma, jag hejar på dig!

När det gäller skola och utbildning så är det allra bästa om du kan gå och prata med syo eller kurator på din skola. Du skulle kunna ta ett sabbatsår och fortsätta igen senare. När det gäller ekonomin så får du ta kontakt med sociala. De brukar vara bra att ge stöd till unga ensamstående mammor, de kan också hjälpa dig med bostad mm. Men det gäller att du står på dig och läser på innan, så du vet vad du har att vänta dig och vad du har rätt att få hjälp med.

Jag var 17 när jag fick min första, tog ett sabbatsår från skolan och hoppade sedan på igen då min sambo var pappaledig och gick sedan klart och tog studenten med bra betyg…

Eftersom att du inte har någon inkomst kommer du att få 180kr/dag + barnbidrag…
Ingen förmögenhet direkt så ett tips är att spara alla pengar du kan spara fram tills det är dax..

Lycka till och hoppas att din pojkvän ändrar uppfattning när han hunnit smälta nyheten..

Om du inte bor tillsammans med barnets far får du underhållsbidrag också.
Rik blir du inte och inte heller räcker det till någon hyra men mat, blöjor och kläder till babyn räcker det till.

Susanne

#11 jag har en vän, som är ensamstående, får 180 om dagen, barnbidrag och undehållsbidrag. Sen så bostadsbidrag. Så det kan visst räcka. Sen så är ju TS så ung och har inte dragit på sig en massa avbetalningar och lån. Sen så kan man ju få lite av soc som det skulle knipa (ligga under gränsen).

#11 Om pappan inte kan betala underhållsbidrag då? Då han går ju i skolan, den enda "inkomst" han har är studiebidraget.

Jag vet att det säkert inte kommer bli lätt. Nu har du ju tagit ditt beslut, du vill ha barnet. Jag bara hoppas att din mamma kommer att stötta dig, för det kommer du behöva. Sedan vad som gäller pappan så vet du ju inte om han kome att finnas med i bilden, eftersom han är så emot det hela.

Vilket fall som helst frammot ska du ju. Kommer att ha ett ultraljud framför dig om du inte redan har varit där…och sedan en förlossning som ut av alla kvinnor upplevs olika. Vissa kan känna att det är lättare medans vissa upplever det mycket svårt. Sedan kan det ju gå snabbt eller dra ut på tiden. Vigtigt att när det väll är dags at du har en person med dig som stötar dig och finns därför dig!

Du kankse får räkna med att du första tiden blir tvungen att bo hemma. Du kommer att få föräldrarpennig, underhålstöd (om du och pappan inte lever ihop då) och barnbidrag. Du kommer säkert kunna överleva med detta om du bor hemma. Ska du ha ett eget boende får du ju vända dig till soc.tjänsten och då kommer underhålsbidragen, barnbidraget och föräldrarpenningen räknas som inkomst och kommer räknas in i normen. Det som sedan fattas kommer soc. tjänsten betala ut till dig.

Vanligtvis är man ju hemma med barnet första året ev. längre. Sedan måste barnet inskolas på dagis och du kan börja studera eller jobba. Visst kan det vara jobbigt ibland men jag tror att du kommer att klara det. Du är ju inte precis det första tonårsmamman.

Barnvagn och säng kan man ju även köpa väldigt fina begannade. Behöver inte köpa allt nyt.

Jag önskar dig och den lille lycka till! och jag tror nog att ni kommar att klara er!

#13 Så vitt jag vet så betalas det ändå ut, även om pappan inte har de pengarna själv…

Du ansöker hos försäkringskassan som betalar till dig (jag tror att det går att göra så, ett tag slutade fk med den "servicen") och sedan kräver fk pengarna av killen.

# 12, Soc kan neka bidrag då hennes föräldrar fortfarande är försörjningsskyldiga till hon fyller 18 år.

Susanne

#16 Precis, det var var jag hade hört också ang pengar från pappan.

# 17, det var under ett par år som man själv fick stämma pappan i rätten för att få ut underhåll om han inte frivilligt betalade men jag tror att det inte fungerade så bra att de gick tillbaka till att helt enkelt betala ut och kräva pengarna av pappan.

Susanne

#16 sant. jag glömde skriva att jag menade när hon blivit så pass gammal at thon har flyttat hemifrån och så med det kommande barnet. Var lite stressade när jag skrev.

Min mamma satt nyss och sa: "Hur ska du kunna ta hand om ett barn när du inte ens kan hålla städat i ditt rum och hjälpa mig att städa här hemma?", "du sköter ju inte dina studier, hur ska du gå kunna ta hand om en unge?" och att jag inte vet vad jag ger mig in på, att det kommer sluta med att hon får ta hand om barnet för att jag inte kommer göra det och att hon inte förstår hur jag tänker[för jag har ju hela livet på mig sedan att skaffa barn].

Hon sa tidigare att hon skulle stötta mig till 100%, oavsett vad jag valde, men jag kallar inte direkt det där för att stötta någon…

#20 Kan ju vara så att din mamma av ren välvilja vill visa dig vilket stort ansvar du har framför dig…

#20 Din mamma är nog nervös och kanske rädd? Man brukar ju inte beräkna att ens tonårsdotter ska få barn..

Jag kan säga att jag är SKITDÅLIG på att hålla rent och städat i mitt hem. Men jag är en jävligt bra mamma ialla fall, så det har inte med saken att göra om man är duktig på att hålla ren teller inte. Men det är ju självklart en fördel om man håller städat. Och se till att man inte har småsaker framme som en liten krypande unge kan stoppa i munnen och så, men det kommer nog med tiden för dig, precis som med mig.

Prata med din mamma om att hon gör dig ledsen (antar att du blir det när hon säger så?) så att hon kanske förstår. Det blir ju inte bättre av att säger så förmodligen.

Kom på en sak om det här med ekomino och så. Du sa att din mamma bara har råd att försörja dig och inte ditt barn. Men med den regelen och de pengar du kommer att få (barnbidrag, underhåll och föräldrapenning när du är föräldraledig innan du går tillbaka till skolan) så är det ca 6000 du kommer att få i månaden. och med det så kan du verkligen försörja ditt barn och även dig själv om du bor hos din mamma. Du behöver köpa kläder nästan varje månad, mat när barnet blir så pass stort, blöjor, leksaker och en del annat. Men det går inte på 6000 varje månad. Sen när du återvänder till skolan så får du ju ditt studiebidrag, barnbidrag och underhåll (om du inte bor med pappan än). och med det så har du råd att försörja ditt barn, fast då kanske din mamma måste försörja dig, men inte nödvändigtvis ditt barn.

jag är 21 år och har en 8månaders bebis. Lever med pappan och vi har snålt med pengar. så jag vet vad jag pratar om.

Det kommer att gå bra. och när det är dags för dig att flytta hemifrån så fixar det sig på ett eller annat sätt. och pengar kommer du att ha, ialla fall lite.

Lycka till!

#22 Tack för ditt svar, det fick mig på mycket bättre humör. :)

Jag har pratat med min mamma och hon vet att hon gör mig ledsen då jag börjar gråta när hon säger sådär, men hon fortsätter bara att säga samma saker.

Jag har även sagt det här med ekonomin, att jag kommer få föräldrapenning, barnbidrag osv men då säger hon bara att det krävs mycket mer pengar för att försörja ett barn.

Hon säger också, att om jag gör abort kommer det vara jobbigt under själva aborten och kanske lite efteråt, men om jag behåller kommer det vara jobbigt i minst 18 år framåt… Hon vet att jag behöver tillåtelse från socialstyrelsen och allt det där, men hon säger: "Jamen OM du skulle få tillstånd."

#24 Abort är inte en valmöjlighet för dig när du gått så långt som du har, det borde din mamma vara införstådd med.

Har du anmält dig för inskrivning hos Mödravården? Om du inte skulle trivas med den barnmorska du blir tilldelad så kom ihåg att du har rätt att byta. Det är väldigt viktigt att du hittar någon som du känner förtroende för och som kan ge dig vad du behöver.

Önskar dig stort lycka till!

#24 fråga din mamma, om hon ångrar att hon behöll dig och eventuella syskon? Du verkar ju veta att det är tufft med barn och att det inte kommer att vara någon dans på rosor. Men det är ju ditt val och hon kan inte göra något åt det. Så det bästa vore ju om hon var tyst eller stöttade dig.

Frågar som #25, är du onskriven på mödravården?

#26 Hon ångrar inte att hon behöll mig, hon funderade inte ens på abort.. Och, jag citerar: "Men då var jag ändå 23 och hade gått klart skolan, hade jobb och egen lägenhet, så det är en stor skillnad!"

Jag vet att det är tufft med barn och att det inte är någon dans på rosor och det har jag sagt till henne, och då säger hon: "Jag tror inte att du gör det. Och hur kan du veta det, du har ju aldrig haft barn. Jag vet hur jobbigt det är."

Nej, är inte inskriven på Mödravården.

#27 men då är det verkligen på tiden att du ringer och skriver in dig flicka lilla! det är ju dags för ultraljud och sånt nu, och kolla alla värden och äta järntabletter och sånt! Ring på tisdag. Det är "viktigt" att du skriver in dig så att de vet att du ska föda barn. och så måste du få ett moderskapsintyg så du får skicka det till försäkringskassan och allt vet vad du ska göra.

Sen så vad din mamma säger om att du inte vet hur tufft det är, det väl väll ändå ingen om man inte har fått barn än? inte ens om man är 23 och har jobb och egen lägehet som din mamma hade.

#28 Ett ultraljud har jag redan gjort, på en privatklinik. Ska ringa och skriva in mig det första jag gör på tisdag.

Har sagt det till henne också, då säger hon bara: "För visso, men du är ju bara 16 år." Som om jag inte skulle kunna fatta hur tufft det är att ha barn, bara för att jag är 16. -.-

Hon säger även att jag inte har tänkt igenom det här ordentligt, att jag bara helt plötsligt bestämde mig; "nu ska jag bli mamma!" -.-
Men tänkt igenom det är det enda jag har gjort.

Hon tror inte att jag kommer klara det här, att jag när sedan när barnet föds kommer inse hur jobbigt det är och inte kunna ta hand om det. Men jag ska f*n bli världens bästa mamma!

#29 okej. Men ring som sagt på tisdag och skriv in dig.

Mammor brukar tyvärr ofta vara så.. Min mamma är det om allt, förutom då mitt föräldraskap.

Klart att du ska bli världens bästa mamma! den inställningen ska man ha. Det har jag. Jag är världens bästa mamma till min unge. jag ger henne massor med kärlek, kläder på kroppen, mat i magen och leksaker (och leker med henne) och prommenader. Om du gör det och älskar ditt barn och att ta hand om denne, så är du också välrdens bästa mamma.

Man får antagligen ofta höra att man måste offra så mycket när man skaffar barn när man är ung, men det är värt det. Jag levde inte ut så mycket när jag var i din ålder, jag började med det som kompisarna gjorde när de var 16 när jag var 19, oc jag får "offra" det nu. och det är helt klart värt det

#30 Min mamma sa att jag kommer missa min ungdom och inte kunna göra det jag vill och drömmer om. Men livet tar ju inte slut bara för att man blir förälder :P
Mina drömmar kan gott vänta, då jag är redo att offra så mycket som möjligt för mitt barn. :)

#31 ja, vi hinner med det sen. jag säger att när jag är 40 så är min dotter 20, och då hinner jag ut och resa och är samtidigt relativt ung. och du kommer ju att vara yngre och ännu mer piggare.

Jag känner en del som fick bar när de var 16-17 oc det har gått jättebra för dem. Jag har en vän som fick sitt barn när hon var 20 och hennes mamma fick henne när hon var 17 och det gick bra. sen så fick min kompis mormor sitt barn, min kompis mamma, när hon också var 17. de klarade sig finfint

#31 Jag tycker att du verkar ha helt rätt inställning i alla fall så stort lycka till! Din mamma försöker säkert bara att få dig att tänka igenom detta men hon kommer säkert att stötta dig till fullo när hon inser att du är väl medveten om vad det innebär och att du tänker ta fullt ansvar för barnet. Jag tror att du kommer att bli en jättebra mamma, ålder behöver ju inte ha något med det att göra.

Nu har jag inte läst dom sista 5 inläggen men kände mig tvungen att skriva av mig.

Jag tycker du ska gå och få stöd, vänd dig till MVC eller ungdomsmottagningen (kan vara bättre då dom har varit med om unga mammor tidigare och den problematik som kan uppstå med föräldrar osv) och sök hjälp. DU måste få ordning på din mamma!!! Tror faan inte du klarar av att skaffa barn och bli en bra mor om din mamma går och trycker ner dig i skosulorna hela dagarna. Hon MÅSTE!! stötta dig, hon har inget val, om hon inte på några villkor vill stötta dig så måste hon sluta trycka ner din självkänsla iaf.

Antagligen är det så att hon är väldigt orolig för dig och det kommande barnet, men hon ska ju inte tro att det gör det bättre att hon sänker ditt självförtroende. Hon borde säga saker i form med "det kommer bli tufft för det är det att skaffa barn, men du kommer ta dig igenom det".

På UM kan du först komma dit och prata med barnmoska/kyrator på egen hand och berätta om din problematik med din mor och sedan kan din mamma följa med dig dit och ni kan då prata om hur graviditeten kommer gå till för er, hur din mamma kan tänka och se på saken, hur ni tillsammans ska fixa det!

Jag tror det kommer gå jättebra!! Men kämpa lite för att få med dig din mor och ta jhälp av andra för att ordna det, det kommer du behöva både nu och längre fram!!

Ja mödravården måste du skriva dig in på. Det är vigtigt! Sedan skaffa en kurator/psykolog genom ödravården. Berätta vad din mamma säger till dig.

Jag kan förstå att din mamma kan känna sig orolig, men just nu är det som det är. Du är gravid och ska bli mamma och behöver din mammas stöd och hjälp. Kan hon inte ge dig det så behöver du kunna få det på annat håll.

Tycker ochså att hon ska sluta tjata om abort!! Nu är du så långt gången att det blir inte lätt för dig heller att göra detta…och sedan kan det ju föra med sig konsikvenser till senare i livet och det behövs tillstånd att få göra detta.

Du kan må väldigt dåligt efter en abort med….det är så olika till olika personer.

Nejj du måste vara rädd om dig, och din mamma som vuxen borde förstå att inte pressa dig, utan stötta dig och finnas där. Så småningom måste du börja planera för det kommande barnet. Kläder m.m Jag tror att du kommer att klara detta. Att du har stökit i dit rum…ja de flesta tonåringar har det. Att du inte gilar att städa…ja det gör inte jag alltid heller, men är ingen dålig mamma för det. Stökit har jag här hemma med, fast jag är 30+ och har två barn. Sedan så mognar man mycket när man blir mamma. När man väll sitter med det lilla varelsen i famnen så är det mycket känslor som kommer. Hon eller han kommer säkert bli det vigtigaste för dig i dit liv…..och du kankse inte ens kommer att sakna just detta att vara ung och springa ute med komppissarna m.m

Jag tror du kommer att klara detta!! VAr rädd om dig nu bara och det lilla livet i magen!

#16 föräldrarna är försörningskyldiga till man är 24år enligt socialen.

Min sambo blev ut kastad på gatan då hans mamma flyttade upp till norrland och han går i skolan 2:dra  året då påstog dom att han skulle hoppa av skolan och börja om i norrland så om han inte hade vart tillsammans med mig så hade han inte fått några kläder eller mat.

#0 Föresten vet hur du har det vart gravid när jag var 16 mitt ex tvingade mig att göra abort min mamma var även hon på mig om att jag inte kunde ha barn m.m. och gjorde då abort och jag lovar det var det svåraste jag har gjort även det korkaste då jag nu har fått problem att bli gravid får missfall på missfall:(

#36 man är inte försörjningskydig tills "barnet" är 24. 20 (eller så var det 21, men INTE 24) om man fortfarande läser på gymnasial nivå. om man inte läser så är det till 18.

#37 har en släkting som jobbar inom socialen och hon sa att det är till 24 så länge barnet inte har något jobb eller går i skola så är dom det tills det år man fyller 24 efter det året kan man få hjälp av socialen att flytta till eget m.m.

Har även jag pratat med dom och dom sa att det är till man är 24 men den förra lagen eller vad man ska säga var till man var 18

Kanske är olika från kommun till kommun i Telefonkontakts o min kommun är det 18 och 21 som är åldersgränserna beroende på om man studerar på gymnasie eller inte. Gäller alltså inte om man studerar vidare.

Nu har ja inte läst alla inlägg här, men en sak som slår mig är pengar.
Har själv gått 30 veckor straxt och börjar inhandla allt som behövs. Vi har inte ekonomin att  köpa allt nytt o framför allt inte barnvagn. Men endå känner jag att pengarna springer iväg!
Det är ju en hel del man behöver till en bäbis som vagn, säng, sängkläder, vanliga kläder blöjor och annat småplock.

Kommer du få ekonomisk hjälp att inhalda en del innan barnet kommer?
Det tar ju någon månad innan mammapengarna kommer igång sen.

Lycka till

#40 Har sparat varenda liten krona jag fått sedan jag fick reda på graviditeten. Sedan så ska jag även sommarjobba nu i sommar.
Vet inte exakt hur mycket pengar det blir sammanlagt i slutändan, men om det inte räcker kommer jag få hjälp. :)

Lycka till och du kommer bli en fantastisk mamma, det är jag övertygad om.

=)

man är försörjningsskyldig tills barnet fyll 18 år eller det året barnet fyller 21 om det studerar!

Jag blev utkastad av min far när jag tog studenten! Då fyllda 19år. Då fick jag springa till soc och "i vår kommun" är det 24år!! Det vet jag med all säkerhet. Har det till och med på papper Blev lite OT.

Lycka till..

Men om man nu blir utkastad eller inte kan bo kvart hemma ut av andra anledningar så måste soc. gå in och lösa det hela. Jag var 20 när ag flyttade hemifrån och fick då jhälp från soc. Vet flera komppissar till mig som ochså har fått det…och de fick sina lägeheter rätt så unga.

Jag var 18 år och 4månader när socialen beslöt att betala min lägenhet. Då gällde att upp till det man är 21 (i vår kommun men vet att det är olika på andra tällen) så får man inte egen lägenhet (men därremot uppehälle från 18år - alltså levebrödet betalat, då 3550:-), men man kunde endå ansöka om lägenhet och under särskilda omständigheter så kunde det gå iaf att få egen lägenhet om man var över 18 men under 21. Jag fick det beviljat pga läkarintyg för både mig och min mor som beskrev att vi mådde bäst av att bo isär pga hur vi båda mådde psykiskt. Så nog går det allt, men man får vara lite smidig och det är inte alltid som det går. Men som sagt, uppehälle ska gå även om man bor hemma från 18 år.

Hurivida man studerar eller ej och då ska bli underhållen osv har inte socialen med. Studerar du får du studiebidrag och sedan får du ta studielån, oavsett ålder. Du kan inte gå i skolan och ha socialbidrag. Om man är under 21 och studerar och ens föräldrar inte vill betala underhåll för dig så går man till försäkringskassan och be om underhållsbidrag. Då betalar dom ut det som dina föräldrar är skyldig att betala dig och skickar sedan "räkning" till var och en av föräldrarna, betalar dom inte går det till inkasso och kronofogden.

Hej

Jag tror att du kommer att klara dig. För man är bra på att anpassa sig. Men du kan inte veta hur mycket ett barn kräver för det vet man inte förrän man har ett eget. Det låter också som att du kommer bli en ensam ung mamma och det är ännu jobbigare. Klara er det gör ni men jag vill lova dig ett bättre liv och tryggare liv för ditt barn om du väntar tills du blivit lite äldre och har en man som är villig att ta mot sitt barn. Barnet kommer ju må dålig om den i framtiden inte är önskad av sin pappa. Jag har bara dåliga erfarenheter av unga mammor även fast det har ordat sig för det gör det men de hade nog tänkt anorlunda med facit i handen fast de kommer ju aldrig ångra sitt barn när de väl är fött. Hoppas att du gär ett klokt val för dig så att det blir bra för er alla i framtiden. Det är ju du som bestämmer men tänk dig noga för.

47, hon kan ju itne "vänta" då graviditeten är i halvlek . .hon kan ju inte göra abort längre. . .

Jag fick ochså ett läkar inyg om att jag behövde ha ett eget boende. Sedan hade jag en kurator kontakt och hon var helt underbar och fixade det mesta väldigt fort.

#47 Åldern har inget betydelse med att pappan inte ev. vill vara med i barnets liv. Man kan oavset ålder träffa på fell "man" som inte vill ta sitt ansvar för ett barn och för abort är det i hennes fall försent nu. Bara för att man blir en ung mamma behöver det inte vara något dåligt…även om du har bara haft dåliga erfarenheter ut just detta.

Jag åkte på en förlossningsdepression som mamma vid 21. Du är väl medveten om att det som väntar är nätter utan sömn, äckliga blöjbyten, bråk med pojkvännen och lite fler blöjbyten, kräka på axeln och försök till sexliv med killen mellan bråken och bland alla spyor och tillslut efter kanske ett par månaders bråk och gräl och grin och snörvlande så kommer ni separera och du blir ensamstående?

Eller så blir du ensamstående redan innan förlossningen och kommer ligga där och krysta med din mammas hand i din. För sent för abort är det visserligen, men det är inte försent att börja utvecklas och mogna. För du ska bli mamma tjejen, med pojkvännens och familjen stöd eller inte, så kommer du bli mamma om ett par månader. Det ansvaret kommer du aldrig ifrån och det kommer förändra hela ditt liv. Nu måste du bli vuxen på en gång och tonåring kommer du aldrig bli igen tyvärr. Eftersom du blir förälder tar du ett steg upp på nästa avsats vad det gäller roll i livet och ansvar och blir en förälder.

Sörj ditt gamla liv om du måste och acceptera det nya. De föräldrar här som inte delar upp sitt liv efter "Livet före barn" och "Livet efter barn" är nog inte så många.

Jag ska inte krossa dina drömmar totalt. Visst är det fint och underbart med barn och att vara förälder och visst kan detta gå galant för dig, även fast jag tror annorlunda. Men du borde bära med dig att ingenting kommer gratis!

Lycka till nu!

Jag är en sådan där förälder som är superorolig för att någon av mina söner ska bli pappa nu (de är 16 &18) och det är jag för att jag tyckte att det var så extremt jobbigt att bli mamma, och då var jag 23! Fast det är ju nu innan alltså… jag tjatar om p-medel och att de ska vara supernoga!

Alltså tror jag att det är därför min morsa är så "elak" hon är egentligen livrädd för att det ska bli jobbigt och att hon ska tvingas ta ansvar för att du inte orkar.

Nu är det ju som det är och det du ska fokusera på nu är att göra något som blir så bra som det bara är möjligt för dig och ditt barn.

Börja med att planera upp alltihop.

* ringa soc och verkligen ta reda på hur det förhåller sig

* tänka igenom vilket nätverk av människor (farmor mormor, syskon, vänner osv)du har som kan stötta dig

* kolla om du kan få en kontakt/stödperson via soc eller MVC/UM om inte mamma känns pålitlig och tillräcklig.

* skaffa dig ett helgjobb nu när du orkar och lägg undan pengar

osv osv. Gör en plan för hur du tänker fixa detta, det är seriöst och kommer att få dig att känna dig mycket tryggare.

Det föds många barn vars pappor inte ville ha barn, det är inte så man önskar att det ska bli, men så blir det hela tiden, även för väldigt vuxna kvinnor!

Försök att må så gott du kan för det är oxå viktigt för dig och bebisen.

Och försök skaffa dig någon att prata med så att du har stöd.

Hoppas allt är bra och att det går fint för dig!

Hur går det för dig? Har du fått kontakt med mvc o barnmorska eller fått nån annan hjälp?

Måste bara skriva att jag tycker ganska mycket tvärt imot flera här, jag anser att det finns väldigt många duktiga seriösa ordentliga unga mammor som gått från uppkäftig tonårings rebeller till lugna sambos med barn och jag kan lova trots jag inte har ett eget barn att det kommer inte bli lätt men man lär sig och INGEN kan påstå att du ej kan klara dig och INGEN kan påstå att du inte kan förstå för inget av dessa kan man förstå på riktigt förens man är i hamn med babyn i sin trygga famn 5 veckor efter förlossningen klockan 3 på morgonen med ammning som står dig upp till halsen, det är inget som kommer med åldern. Sagt det förut och säger det igen "att vara mamma är ingen ålder".

Tex när du blev husdjurs ägare (menar inte på att det är samma sak som att skaffa barn skulle bara göra en poäng med att allt man tror och läser är aldrig vad det egentligen är) , trots du läst allt så var det helt olikt vad du trodde det skulle vara, tänk dig då att allt du läser och förnimmar nu kommer inte vara sig likt för när du får barn kommer ditt liv vändas upp och ned och ditt liv kommer förändras och du kommer tvingas in i en vuxen roll och det borde din mamma veta eftersom hon själv vart där.

Självklart är det inget med åldern när man passar att bli förälder. Jag upplevde det så här att bli mamma. Det var för 3 års sedan vi hade varit tillsammams i 12 år och jag tycker inte jag har behövt ge upp något. Jag har tävlat min häst många år han börjar bli gamal jag och min man har haft tid tillsammans osv….. Att det blir en period i livet som jag måste ta det lugnare med allt och inte ha så mycket egen tid och tid med min man gör inget jag vet att det kommer. Jag har nu två barn en som är 8mån också. D et är inte jobbigt även fast min man jobbar borta i veckorna. Hade jag skaffat barn tidigare skulle jag sakna egen tiden med hästarna tävlingarna och att umgås med min man om det hade varit ganska nytt. Det var anledningen att jag väntade med barn.

Nej visst är det ingenting som kommer med åldern men bara det faktum att hon tror att hon kan på något vis övertala sin karl att tycka något annat när han rent utav hatar barn, visar ju på omognad och att hon inte riktigt är förankrad till verkligheten. Och som jag sa så kan det visst gå bra även fast jag tror annorlunda.

#55 men hennes kille är isåfall preci slika omogen som "kräver" att hon ska göra abort fast hon verkligen vill ha barnet.

Men tjejer, hon läser oxå här…

Jovisst…men hon får ju tåla att höra åsikter när hon ber om dom. Jag tycker att det är oansvarsfullt att föda ett barn till världen utan att pappan vill. Det är lika mycket hennes ansvar som hans att skydda sig. Kul för honom då att bli överkörd. Tycker det är dumt av båda.

Man kan ju skriva på ett trevligt och respektfullt sätt även om människor bett om andras tankar tycker jag. Jag gillar inte riktigt heller att man diskuterar saker över huvudet som den som själv ställt frågan.

Och vadå ditt val ifall du ska behålla barnet eller inte? Pappans åsikter då? Han är lika mycket förälder som du är!

#58 "oansvarsfullt att föda ett barn till världen utan att pappan vill."

Vad skulle jag ha gjort då, tycker du? Skitit fullständigt i vad jag känner och vad jag vill och gjort abort enbart för att han vill det?

[Btw, det är jag som är Kyouko. Har bytt användare..]

#61 självklart så ska man gå efter vad man SJÄLV känner men även lyssna på pappans åsikter. men om man tycker helt och hållet olika så ska man gå efter vad man själv känner när de tkommer till en sådan sak anser jag.

Jag känner 2 kvinnor (dock så är de 20 och 21) som blev gravida och deras fäder inte önskade barnen. Den ena är glad idag fast han inte ens var ihop med mamman och den andre är något.. "konstig" och bryr sig inte diret om sitt barn.

Tyvärr så är det sånt här man ofta får höra "när man är ung".

Jag står på din sida, det vet du.

Ja jag instämmer med Telefonkontakt och har faktiskt lite svårt att tro att man skulle gå lika hårt åt exempelvis en 37-årig kvinna som blivit med barn vid ett one-night-stand om hon vill behålla, kanske utan att ens informera pappan!

Visserligen verkar det asjobbigt att bli mamma så ung, men det är ditt liv!

Nej visst är det din kropp men vad är det för tokig inställning att du ska försöka övertala pappan till att vilja? Hurdå?

Fattar inte du att det inte handlar om vad du vill? Det handlar om barnet. Vad har du att ge barnet? Och pappan, vad ska han göra? Att jag är för abort är säkert rätt så tydligt. Kan man inte ta ansvar nog att se till att inte bli gravid så tidigt så ska man åtminstone utnyttja möjligheten att ta ansvar att göra sig av med barnet innan det har blivit ett barn. Jag blev gravid när jag var 18-19 och gjorde abort trots att jag inte ville. Det var pappan som inte ville ha barnet och fy fariken vad dåligt jag mådde. Jag grät och grät och grät, men vet du vad?! Jag kom över det. och när jag hade kommit över det så insåg jag att det hade blivit katastrof om jag hade behållt barnet. Just p.g.a. att barnet inte hade haft en pappa.

Bestäm dig för att vara utan honom ifall han inte vill. När ni är så oeniga om en sån här sak så måste du ju nästan säga till honom att du kommer att skaffa det här barnet och om han inte vill ha något med det att göra så är du beredd att offra förhållandet för det. Jag förstår inte din inställning till problemet.

Men det är väl lite väl sent att fundera på sånt här nu. Okej om du hade det bra ställt för dig men när pappan inte vill, morsan din är emot det, du har ingen utbildning och ingen ekonomi. Det är väl för tusan fler anledningar att göra abort än bara det att pappan inte vill. Men det är den största anledningen.

Men som sagt…den kan väl gå bra för dig ändå, även fast jag tror annorlunda. Men för att svara på din fråga: Ja, jag tycker att du skulle ha gjort abort. Men det är ju bara min åsikt.

Lycka till nu!

#64 du verka rju verkligen inte tänka på att du gör en annan människa ledsen när du går på som du gör. alla kommer faktiskt inte över sina aborter och eftersom att den här tjejen inte ens får göra abort så kunde du lika gärna låta blir att skriva. Har man inget snällt att säga, så säg ingenting alls, anser jag skulle passa in.

Jag svarade på hennes fråga. Jag ville ha sagt att hon måste tänka sig för och att det är dags att mogna nu och börja tänka.

Sen när folk ifrågasätter mina kommentarer så svarar jag såklart.

Hon kommer allra troligast att uppleva antingen en lång utdragen kris i sin väg mot mognad eller så har hon en kort kris nu och gör bort det helt enkelt. Livet är hårt. Ser att du # 65 har barn. Hur gick det för dig? Du är gift, varför så tidigt?

Jag själv var en ung mamma. Har du # 65 gjort abort eftersom du pratar om det?

Jag har inte varit otrevlig. Vad är det för värld då man inte ska kunna svara med negativa åsikter på en fråga?

Varför är du så fientlig mot mig # 65?

Jag gör henne en tjänst genom att ge henne en titt på hur verkligheten ser ut, eller åtminstone hur den kan se ut.

Jag önskar henne lycka till och säger att visst kan det gå bra, återigen, trots att jag inte tror det.

Som sagt, lycka till!

#66 Jag håller faktiskt med Telefonkontakt om ditt sätt att uttrycka dig. Det är helt onödigt att ha en sådan ton som du har. Man kan framföra sina åsikter utan att såra andra. Man kan ha kunskap om hur man reagerar på aborter utan att ha gjort en själv, precis som man kan ha kunskaper om andra saker utan att ha gjort eller upplevt dem.

Jag upplever nog dig som betydligt mer fientlig i detta sammanhang och det vore kanske bra att ta ett steg tillbaka och fundera på varför vi upplever det så.

#64 Jag har inte skrivit att jag ska försöka övertala honom. Jag skrev: "jag vill att han ska vara överens med mig om att behålla."
Med det menade jag inte att jag kommer försöka övertala honom till att tycka något annat, eller ens tror att jag kan göra det.

Du kom över aborten, ja. Men alla människor är olika, bara för att du kom över det så lätt behöver inte det betyda att jag skulle ha gjort det.

#66 med tanke på att du säger "att hon måste mogna till lite" så tar du förgivet att hon är helt omogen, men vad vet vi om saken? vi känner inte TS. Och att man säger bara en sån sak så tar man det du säger som fientligt som #67 säger. Du har inte funderat på varför?

Varför jag är gift så ung? Ja, varför inte? Jag skaffade barn med en kille som jag älskade, bodde ihop med. Då kund eman ju lika gärna gifta sig, det är en större sak att skaffa barn än att vara gift. Man kan ju skilja sig (inte för att vi har planerat det, men risken finns ju alltid oavsätt om man är gift eller är samb) Vad nu det har med det här att göra?

Om jag har gjort abort? vad har det med saken att göra? Min mamma gjorde abort för 40 år sedan och mår fortfarande dåligt över det. Jag har vänner som har gjort abort och de har "kommit över" det och en del har det inte ens rört ryggen. Så jag har erfarenheter från andra håll. Om jag har gjort abort elle rinte har du faktiskt inte med att göra. eller någon annan som läser detta inlägg.

Jag tror inte att du gör TS en tjänst  genom att vara så otrevlig och hård och rent ut sagt elak.

Jag är inte fientlig enligt mig. Kanske som du själv anser om dig själv? Jag tror säkert att jag kan ha verkat fientlig fast det har inte varit meningen.

#69 håller mig dig, och vill även inflika till svar på #66 att alla reagerar inte likadant, det borde man ju kunna förstå mellan allt dömande, en del kommer aldrig över en abort och andra gör det och en del gifter sig unga för dom anser sig hitta den rätta medan andra aldrig ens tar steget vad spelar det för roll egentligen hur du upplevde dina kriser när det enda TS kan göra är att föda?

Har inte alls upplevt att Telefonkontakt vart fientlig dock upplevde jag att pernillaa var det, men det är vad jag upplevde och troligen inte överens stämmer med andras tycke.

Jag tycks ha alla emot mig nu så det innebär uppenbarligen att jag har agerat fel.

Jag kanske inte tänkte igenom det jag skrev utan lät mig dras med i känslorna. Jag ber om ursäkt om så var fallet, vilket det verkar vara.

Jag har mina åsikter och står för det som jag har framfört. Men det var inte meningen att framföra det på ett sådant sätt.

Jag har aldrig sagt att hon är omogen. Då läste du mellan raderna. Jag kan bara utgå ifrån det jag upplever och kommentera efter det och jag ansåg att det verkade som att hon var det utifrån det hon skrev.

Jag läste uppenbarligen själv mellan raderna vad gäller att du ville övertala din pojkvän att tro något annat TS. Ber om ursäkt för det också. Kan inte förstå bara varför man börjar fundera över alternativ såhär långt in i graviditeten och inte tidigare. Har man inte tagit sig vatten över huvudet då?

Jag är visst inte mer än människa och alla har väl en dålig dag ibland. Jag ska inte krångla något mer om detta. Vi tycker olika och jag är väl inte sämre än att jag kan backa och hålla mig ur vägen där jag inte passar in.

Jag önskar lycka till och hoppas att ni kan förlåta mig för mina snedsteg!

// Pernilla

Min mamma var 17år då hon fick mig, hon hade ingen utbildning, inget jobb, min far ville inte ta sitt ansvar. En person ville att hon skulle göra abort, men det vägrade min mamma. Det skulle hon aldrig göra.

Från början levde hon på soc plus att hennes pappa som ställde upp. Klart att det var väl kämpigt, men det gick!

Senare skaffade hon sig utbildning och har ett riktigt bra jobb.

Så jag är helt övertygad att det kommer att gå bra för dig rondastaff/kyouko!!

Jag mår jätte bra och har haft en underbar uppväxt, trots att min far inte fanns med i bilden då. Idag är jag 26år å har kontakt med honom sedan några år tillbaks.

Och jag tror inte heller att åldern spelar roll då det passar att skaffa barn.

Tagga ner brudar.
Tänk på att alla inte läser inläggen i den sinnesstämmning som just "du" hade när "du" skrev.
Som man bäddar får man ligga och det är ju inte som att någon av oss kommer att måsta ta hand om henne och/eller barnet så varför hetsa upp sig.
Vi har alla olika åsikter och tur är väl det för hur skulle det se ut om alla mjäkade med jämt och ständigt.
Alla gör vi bort oss någon gång under vårt liv och det finns långt mycket värre saker än att bli med barn när man själv inte är vuxen än.

Susanne

#71 jo klart att det är sent att börja fundera nu på alternativ ifall man inte är lagd åt att kunna adoptera bort (vilket för mig inte ens finns som alternativ om jag nu skulle sitta i samma situation) men där ger jag dig rätt det är för sent.

För mej var det ett jäkla tjaffs hit och dit om jag skulle få en lägenhet eller inte. det var precis på håret att dom gick med på att ge mej en lägenhet då när jag var 19år. Men tillslut lyckades jag få dom att förstå hur det låg till.!

Som tur är så har jag inte soc längre, de är absolut inte roliga att ha med att göra.

Men Lycka till med allt.

Alla vi är unika. Det finns inte två som är likadana. Detta med abort kan ge en men för livet samtidigt som vissa kan klara sig bra igenom det hela.

Nu har ju tjejen här som är gravid och skrivit inlägget bestämt sig att hon vill ha bebissen…och jag känner som så att hon vet vad hon ger sig in på….och det man inte vet innan man får barn om just barnet det lär man lära sig med tiden.

Ensamstående och unga mammor har det ju funnits alltid enom tiden och även äldre ensamtsående mammor. Jag själv är ett sådant och klarar mig. Man kan ju inte alltid karantera att ett förhållande/äktenskap kommer att hålla heller. Sedan finns det ju även det föräldrar som sticker och skiter i allt fast de från början har varit delaktika i det hela.

Man vet ju alldrig vad som kan hända i livet….alla vi har olika erfarenheter och olika uppfatningar ut av olika saker.

Med min första son var helt ensam med….och nummer två var vi två fast jag nu är ensam…ja så jag har fått uppleva bägge varianaterna.

Jag önskar bara tjejen här lycka till med sin bebis och att hon ska veta att vi finns här för henne när hon känner att hon behöver oss.

Nu har jag inte läst hela tråden (slutade någonstans vid 25). Jag förstår absolut att din mamma inte stöttar dig i detta. Det skulle inte min mamma heller göra nu, trots att jag är 25 och har jobb, lägenhet och sambo sedan 1 år. Man måste ta hand om barnet själv i all framtid. Det är inte något man kan släppa över på sina föräldrar, för det är inte dom som skaffar barn.
Att skaffa barn när man är 16 tycker jag är för tidigt. Vill du nte leva livet mer än så? Du har ju itne ens fått börja gå på krogen, köra bil eller något sånt än. Ska du aldrig få göra det utan att oroa dig över om du kan ta med dig din 2 åriga dotter/son på krogen? (för man kan ju faktiskt inte räkna med att få barnvakt alltid och jämt). Min vän har nyss fått barn. Hon satt hemma på valborg för att det var för mycket liv ute. Hon komemr även få sitta hemma när vi imorgon skall fira en kompis som fyller år. Dels för att vi firar på krogen, och dels för att hon int har råd att äta ute när barnet behöver nya kläder och sånt.
Man kan vara mogen som 16, men jag tror inte någon 16åring är mogen nog at ha barn. Iaf inte så länge man bor hemma och inte sköter sitt eget rum ellar studierna. Sedan får du tycka vad du vill om mina tankar.

Lycka till! Du bli en supermamma!

#77 "Att skaffa barn när man är 16 tycker jag är för tidigt. Vill du nte leva livet mer än så?"

Jo visst, men nu var ju detta inte planerat och eftersom att det är för sent för mig att göra abort så har jag ju inte direkt något val…

#77 vissa tycker att det betyder så mycket mer att få barn än att "fest" och "leva livet". och man slutar faktiskt inte leva bara för att man får barn.

det finns ju väldigt många som inte vill "leva livet". alla är olika

Din pojkvän kan inte tvinga dig att göra abort. Han kan endast säga vad han tycker om att du är gravid. Jag tycker att han borde veta vad sex kan leda till. Borde han då inte ta ansvar efter att ha haft sex med dig?

Det är din kropp, alltså du som ska ta beslutet. Vill du behålla barnet tycker jag att du ska göra det. Sedan får du inte göra abort efter v.18 om du inte har speciella skäl. Du får inte ett godkännande bara för att din pojkvän inte vill ha barnet. Om han vill att du gör abort - varför har han då inte sagt det tidigare?

Det är ju som det är nu o bara göra det bästa av det.

#79 Har du fått hjälp o kontakt med bm o så?

#77 Finns ju faktiskt de som inte är ett dugg intresserade av att leva livet som du beskriver det, som jag till exempel. Leva livet är personligt. Dessutom så slutar man inte leva bara för att man skaffar barn.

Till TS hur går det med barnet?

Får hålla med Telefonkontakt och hus-musen här, jag vill inte heller ha det glamurösa krog livet du beskriver, jag gick igenom den fasen snabbt när jag var 17 och sen när jag blev 18 blev jag helt ointresserad nu är jag "systemet myndig" och har inte ens gått in på varken krogen eller systemet för att köpa alkohol ^^

Det är så olika från person till person, vissa mognar av ett sån här händelse o vissa inte. Vissa slutar parta o festa, vissa inte o andra börjar inte ens.

#85 jo exakt, sen säger det ju inte att denna 16 åring inte skulle mogna till när hon blivigt mamma det kan ju divideras runt, har bekanta som blivigt mamma i 25 års åldern (ge och ta) som festat mer än ammat och bytt blöja de första månaderna så det är så svårt att säga egentligen.

Jag vet bekanta som är över tretti som fått barn o beter sig som jag vet inte vad…kanske trettiårs kris…Mogna är inte det första man tänker på iaf…

Jag tycker man ska tänka sig för innan man skaffar barn oavsett ålder. Barn kostar pengar och kräver extremt mkt tid. Jag tycker det är viktigt att man har pengar och tid för barnet sedan.

 Även fast man har varit tillsammans 10 år innan barnet kom är det ingen garanti på att man är tillsammans hela barnets uppväxt sedan ändå (även om det är en större chans än om man varit tillsammans några månader givetvis..)

när man har samlag är det bådas ansvar tycker jag att använda skydd så länge man inte planerar barn. Det är bådas "fel" om man blir med barn oplanerat och jag tycker båda ska ta ansvar för barnet sedan. Man kan inte säga att man inte vill ha det sen bara för att det inte passar. Man är två när man gör barn ;)

jag hoppas att det går bra för er /dig och att barnet får den uppväxt den förtjänar :)

#77, men du visste väl att du var gravid innan det var för sent?

#80,83, Visst är det så, men vet man det innan man kommit i närheten av att prova?
Jag menar absolut att du får bestämma själv, men jag tror att det är lätt att inte riktigt veta vad det innebär att ha barn.. Samt att viljan att skaffa barn kan vara större än perspektivet…

#89 Jag tror faktiskt de flesta provat och haft 1-2 år när det vart fest ofta och sedan tröttnat och inte är alls intresserade idag.

jag har inte ens provat och jag är inte ett dugg intresserad av att prova heller. Fulla människor roar mig inte och att stå o trängas på krogar mm roar mig inte heller.

Önskar er all lycka i framtiden.

#91 nej så kan man ju också vara, har inte heller trängts på krogar bara vart på privat fester men det är ju nästan 5 år sedan sist

Kyouko :

Vart ska du bo?

Vad säger din mamma om att bo hos henne med barnet, finns det någonstans att ta vägen med bebisen? Eller hur har du tänkt att lösa det?

När fick du reda på att du var gravid egentligen?

Vad fick dig att behålla barnet?

#94 Som det ser ut nu så ska jag bo hemma hos min mamma, men jag och min pojkvän har pratat om att jag kanske ska flytta hem till honom.

Fick reda på det när jag var i vecka 19.

bärja du inte undra när du inte fick mens på så där en 15-16 veckor?

#95, men skulle inte du göra slut med honom för att han inte ville behålla barnet?

#96 Har man inte regelbunden mens är det inte så lätt…
Mina 3 planerade graviditeter har jag inte misstänkt något förän i v.12-14

TS har pojkvännen ändrat syn på det hela nu och finns där för dig?
Och som många andra undrat, har du varit i kontakt med MVC och fått göra något UL samt lyssnat på hjärtljuden och framför allt kollat så att du mår bra?

#96 Så tänker jag med, om du visste att du haft oskyddat samlag och sedan inte får mens på flera månader så kanske man drar någon parallell? 

Skulle du gjort abort om du fick reda på att du tex. var i vecka 6?

Mensen slutar inte alltid bara för att man är med barn, det finns faktikst tjejer som har haft mens hela tiden under graviditet.

# 100, Oj, det visste inte jag! Kan det då vara så att man är längre gången än vad man tror pga. att man haft mens i början då man var gravid? Skumt!

#101 ja så kan det vara, man märker inte för mensen kommer ju liksom=)

De flesta som märker sent har haft sin "mens" under graviditeten och det är faktiskt relatvit många, kolla bara på - http://www.alltombarn.se/foraldraliv/jag-blev-mormor-tva-ganger-pa-ett-ar-1.21834

#100 jo det visste jag men det är inte så vanligt :P

#96 Min mens är väldigt oregelbunden, plus att jag hade mens i början på graviditeten.

#98 Nej, han har inte ändrat syn på saken. Han vill fortfarande inte bli pappa, men har ändå beslutat sig för att fortsätta vara tillsammans med mig och hjälpa mig med barnet.

#105 Ok, men då kanske han hinner ändra åsikt senare

Min svägerska har precis fått barn och hennes sambo var sur över graviditeten i 9 månader och min svägerska fick inte prata om barn, kolla på liknande såna här sidor på deras dator, inreda hemma eller något, tills ungen kom ut och nu svävar han som på moln och Felicia är verkligen pappas flicka..

Så det finns hopp för dig och din karl med
Tjurskallar är vad dom är

#106 Tror faktiskt att han kommer ändra åsikt sedan när barnet är fött. :P
Vi var på ultraljud i tisdags, då vi fick reda på att det är en pojke btw, och när barnmorskan gav mig en såndär ultraljudsbild så frågade han om man kunde få två stycken sådana, då han ville också ha en. xD

#105 Det låter ju jättebra att han ändå tar ansvar och tänker hjälpa till även fast han är emot det nu. Jag tror att han ändrar sig när han får se det lilla miraklet och när ni blir en liten familj! :)

107 Jag håller tummarna…..det kan ju ta lite längre tid för män att anpassa sig för detta att det är en ny person på väg…men det verkar som din pojkvän är på väg att ställa in sig på detta hela!!

Jag önskar er lycka till fast ni blir unga föräldrar!! Barn är underbara…det kommer ni båda märka den dagen ni får hålla eran lilla kille första gång!!

#107 Vad mysigt

Ja, det brukar ju bli annorlunda när barnet är fött..
Mammor blir ju mammor när de blir gravida medan pappor inte blir pappor förän ungen är ute sägs det

Vad roligt med en liten pojke föresten..

Stort grattis, jag tror ni blir toppen föräldrar!

Vill man så kan man

tror med det, pappor kan inte riktigt binda sig med tanken förens den finns i famnen :)

Hade inte kunnat råda dig att göra abort (nu är det ju för sent men jag tycker inte att man kan råda någon att göra abort -det är ett personligt beslut)

Jag tycker du låter ansvarsfull och tror nog att det kommer att gå bra! Lycka till med lillpyret! :)

personligen tycker jag att du är för ung. men det är bara min åsikt och det som känns bäst för dig är det du ska utgå ifrån.

Min kompis lilla syster blev gravid när hon var 16, hon fick hoppa av gymnasiet för hon orkade inte med att vara gravid och gå i skolan. när hennes dotter blev 1 år och började på dagis så började hon läsa klart det hon hade av kurserna. men hon fick mycket stöd från familj och bidrag. Men det har varit och är jätte tungt.så jag tycker du verkligen ska tänka igenom det.

jag själv har gjort abort en gång, och det var för jag ansåg själv att jag inte hade allt det som jag vill kunna ge ett barn. Nu idag anser jag det, så jag och min pojkvän försöker få mig gravid. =).

Men tänk verkligen efter, för hur det än är, det är ett väldigt väldigt stort ansvar.

#113 Vadå "tänk verkligen efter"? Det är ju för länge sedan för sent för mig att göra abort… :S [Precis gått in i v. 27]

#114 inte alla som läser datum ordentligt + att när datumet var vare ju redan försent även då.

#114 jag missade datumet..då jag mer fokuserade på hur du skrev! har du kollat upp alla dina möjligheter ? stöd och sådant menar jag? hur ekonomin ska fungera etc etc?

hur går det för er ? :)

Det undrar jag med

#114 Undrar jag med? :)

Tycker du ska vara stolt över dig själv som klarat av att vara så stark trots en del motgångar (menar med din mamma som inte gav dig stöd och några tidigare "inte menade" elaka kommentarer).

Kom ihåg ingen föds som mamma det är något man blir och det är väldigt individuellt och är inte beroende på åldern utan på din själv :)

En gammal tråd, men väldigt spännande.

Är nyfiken på hur TS har det och hur barnet mår.

Hoppas allt löste sig och att du(barnet) mår toppen!