Jag vet fortfarande inte om jag är redo men vi har inte så mycket att välja på pga att jag har ett hjärtfel, det är nu eller aldrig.
Jag tror att man kan riskera att bli utan barn om man bara ska göra det det och det innan.
Jag och min sambo har också väntat och väntat på det ena och det andra och nu så ser det ut som att vi väntat för länge om vi har otur.
En kompis skulle bara åka på den där Finlandsbåten först (i september) så då kunde hon ju inte vara gravid. Nu ska dom till Miami i februari så då kan hon ju inte vara gravid osv osv. Det kommer alltid att vara nått för nästan alla.
Vi är i sammanhanget ganska gamla för vi är födda 78, jag fyller 33 i feb så det blir ju svårare och svårare "kvinnor är som mest fertila mellan 20 och 24 år." Länk till Babycenter.

Läser det jag skrivit nu och kommit fram till att jag tyvärr inte har några egentliga svar, men jag hoppas att det löser sig ändå

ja både jag och sambon är 22 år så vi har ju en del tid på oss. men det känns som du säger vätnar vi för länge riskerar vi att bli utan. Min mor tog det 4 år föratt bli gravid och jag har polysistiska äggstockar som gör att man inte kan lita på ägglåssnignen. Så flera skäl till att inte vätna för länge. JAg hopaps att vi börjar föröka om ett elerl max 2 år men vet inte om sambon är redo då.

Jag har faktiskt börjat önska att jag skulle ha blivit gravid i "ohappa" (oplanerat), för då blir det som det blir bara och det brukar bli bra Mycket mer stress när man planerar för mycket tror jag.

Låter vättigt! Jag känner lite att jag vill sluta med p- piller när det käs okej oc hså får man låta de bli som det blir. I allafall under en viss perjod. Har för mig att ajg gjorde ett täst om jag skulel var redo för barn förut.. någon som känern igne något sådant täst? Kottar de inte längre.

Man blir aldrig redo, den dagen det kommer växer man in i det.

Vi är alla olika… Jag hade nog blivit mer stressad om vi inte hade planerat graviditeten.

#6 tror du det, det tror inte jag.Jag har gått och väntat nu i 4 år att vi skall sätta igång, och även fast jag velat det och hoppats att något piller skulle krångla så fick jag ändå panik några dagar efter graviditeten var konstaterad och då hade vi ju bestämt oss, inte sagt något att nu kör vi, men vi viste båda två att nu jävlar.
Och ändå får jag fortsarande stress symtom i mellan åt.

Redo blir man inte men kanske mera redo, men riktigt redo blir man nog inte förräns det sker.

Jag tror inte att man kan bli helt redo, för man vet inte vad det är man ger sig in på, det är ju en så enorm omställning att få barn! Jag har inte barn utan ska precis börja försöka.

#7 Nej… Man kan inte veta exakt vad det innebär att gå igenom en graviditet, förlossning eller ett föräldrarskap innan man gjort det. Det finns mycket som kan spela in…  tex. starka hormoner, dramatisk förlossning om barnet är friskt eller sjukt osv. Men man kan förbereda sig på vissa scenarier genom att läsa på, äta folsyra, "träna" genom att ta hand om andras barn.

Som sagt, alla är olika… Men JAG kunde om jag var orolig under graviditeten vila i att jag hade förberett mig så mycket som möjligt.

Tror allt att jag behöver prata med detta om sambon igen =) Jag känner mig så pass redo som jag tror jag kan bli. behöver lite tid förm ig själv i ett halvår elelr så och hitta något jobb och så. men efter det känns det som att händer de så händerdet taktiken sak användas.
Han är dock mer fundersam. Det är ju mycket ansvar och han vill hitta sig själv förts, resa lite och så. Jag håller med honnom men han sätter sin gräns mycket längre fram än jag sätter min.
Jag är mycket taksam att vi kan prata så öppet om det och att han vet hur jobbigt det är för mig de prejoder mina hormoner sätter igång och jag inte kan sluta länkta.

Ska ge det ett år till och så får man småprata om de då och då. torr att han är mer redo då. Eftersom att vi diskuterar det, går igenom vad vi har vad man behöver, vad barnet sak heta, uppfostran och skötsel. Jag tror han är mer redo en han vill erkänna för mig.

Oj vad långt det blev

#10 Tror du gör helt rätt.
Angåend hur din sambo tänker så förstår jag er båda.
Jag och sambon var tidigare så. Vi satte upp mål och krav på vad vi skulle hinna med och vad vi skulle ha gjort, hur mycket vi skulle ha på sparkontot och vilket beonde vi skulle ha.

Man kan säta upp hur mycket hinder som helst för en men man blir inte mera redo för det.
Att vara redo för ett barn handlar otroligt lite om vad man har utan vad man kan ge det handlar heller inte så mycket om ge på det sättet vi är vana vid, det handlar inte om materielle ting eller hurvida man har eget rum bor i villa eller att föräldrarna rest jorden runt.

Mycket av hinderna vi sätter upp är att man vill resa först, men varför inte resa sen, att resa med barn är ofta billigt (Gratis) och väldigt roligt.

Jag kan inte prata så mycket om hur det är som förälder att resa med barn för det är jag inte ännu, men jag har rest med barn och jag har varit barn och rest och det har varit jätte kul.

I alla fall man kan förbereda sig hur mycket som helst, men redo det blir man först den dagen man håller i sit barn.
Sedan kan man förbereda sig genom att läsa och köpa bebis saker så som skötbord säng och barnvagn, men längre än så kommer man nog inte hur mycket pengar och hur mycket man än har rest.

//Pappa snart

Sitter och funkderar på om man vänder på det hela När är man inte redo?

#12 Intressant tanke.

#12

Blir ju lättare så kanske.

Men är inte redo när man inte vill ha barn.

Man är inte redo om man inte tycker om barn.
Och

Man är aldrig redo.

Sedan kan jag ha glömt något men i stort.

Sedan måste man göra skillnad på när någon är redo och när jag anser att någon borde avstå, stor skillnad.

Men man kan ju samman fatta det med två citat "Att vara modig är att tapa fotfestet för ett tag"

Och "Att vara modig är att göra saker fast man är rädd"

Man kan byta ut modig mot redo.

//Pappa snart

http://pappasnart.blogspot.com/

Intresant synvikel gilalr den =)  
JAg anser som du man är inte redo om ma ninte vill ha barn om man ogilarl dem och om man inte är berädd att offra en bi av sig själv för dem- Fär vardagen kommer ju alldrig bli sig lik.

#12 - Jag anser att man inte är redo för barn om man:

• Inte vill ha barn
• Knappt kan försörja sig själv, hur ska man då kunna försörja ett barn? Och då menar jag inte bara ekonomiskt…
• Fortfarande är barn själv
• Inte har det stabilt vad gäller förhållande, bostad, arbete.

Det är nog det jag kommer på nu.

Men #16 nu skiljer du på att vara redo.
Och om man borde.

Det är ju inte samma sak som att vara redo, man kan vara hur redo som helst. Mentalt, psykiskt och så vidare.
Men det är inte helt säkert att man borde i alla fall.

Man kan ju vara redo för barn, även om man inte har tak över huvudet och pengar i ploken. Redo kan man vara.
Men borda man?

  Jag anser att vara "redo" är något man är i huvudet. Antingen så är man det eller så kan det hända att man växer in i det när allvaret kommer.

  Jag tror personligen att man kan vara redo att ta hand om ett barn även om man inte vill eller gillar barn. Det har hänt många gånger att oönskade barn kommer till världen men att föräldrarna trotts det är redo bra föräldrar. Kanske inte frivilliga, men redo. Det finns dem som önskar att de inte fått barn men heller aldrig skulle vilja leva utan dem.

  När man inte borde skaffa barn, antar jag, är när man psykiskt eller fysiskt inte kan hantera förändingarna som ett barn innebär.

  Pengar, stabilitet, hus osv är ju något som förändras hela tiden. Förhållanden tar slut, man blir uppsagd, huset måste mögelsaneras och oplanerade syskon kan dyka upp. Alla dessa saker leder till förändring, frågan är bara hur man hantarar den. Det är så mycket som kan hända på bara 9 månader som förändrar bebisens liv innan det ens är fött. Det är omöjligt att planera, man kan bara förbereda så gott man kan.

Eller ja, det är så jag tänker iaf.  Go Jul

Att känna sig redo och att vara det är inte samma sak. Jag skrev bara hur jag ser på saken.

Och självklart kan ju saker och ting alltid förändras varesig man vill eller inte.

Intresant altl läs. Detta är helt självkarlt en svår frågadå det finsn så mågna aspekter av den.

  Jo, det är ju det. Frågan är ju om man är redo bara för att man känner sig redo. Människor är ju inte direkt enkla varelser.

  Men jag tror att så länge man är tillräckligt mogen och mentalt frisk så kan nog de flesta, innerst inne, känna själv om de är redo eller ej.

  Sedan handlar det ju om sina egna val och värderingar. Man ska ju inte behöva känna att man måste bevisa för andra människor att man är "redo". Det är ju inget någon på ett forum kan bedöma. Här kan man bara ge råd och dela med sig av sina egna upplevelser. :)

Jag är inne på samma spår som ChristineL.

Man kan ju vara "redo" i huvudet men inte redo i livet. Är man redo i livet kan man ge barnet någon form av trygg uppväxt med ekonomi som går runt, mat för dagen, tak över huvudet. Sen kan man vara redo i hjärtat många år innan man är redo i livet, och då får man ju avgöra själv;
Ska vi verkligen sätta ett barn till världen trots att vi inte har råd att betala hyran? Kan vi då erbjuda vårt barn bästa tänkbara uppväxt? Ja, alltså.. Bara exempelvis!

Bara för att man är redo i hjärtat betyder det inte att man ska skaffa barn, man borde vara redo i livet också tycker jag.

Men! Men, men, men.. Sen kan man ju alltid bli av med jobbet när man redan är gravid eller separera och få det väldigt svårt ekonomiskt själv osv.. Kanske man mister sin bostad eller vad som helst.
Saker kan alltid hända och då får man lösa det bäst man kan!
Meeeeen det är ju problem som alltid kan uppstå längst vägen. Vet man redan innan man skaffar barn att man är arbetslös och inte har en bostad kanske det inte är bästa punkten att starta ifrån så att säga …

Ja manbör ju tänka över sin livsituation och känna efter som det känsn rätt. om man själv har de kanpert ahr man familj som stöttar? svärföräldrar nära som vill var barnvackt mm.

Men om ma när dero ekonomiskt. Har bra bostad fast förhollnade och ett jobb. Jag undrar just hur man kan känan att man är redo? tänk mo man vätnar och vätnar på rätta tillfället och de alldrig kommer? att man är så tveksam att man skuter fram det hela tiden?

#23 Man kan vänta ihjäl sig, Och till vilken nytta?
Man kan inte skjuta på det för evigt.

Och man kan vara redo i hjärtat och hjärnan långt innan man är redo i livet. Och när man väl ar redo i livet är man inte redo ii hjärtat och hjärnan längre, för det kan vara väldigt psykiskt jobbigt att länkta och längta. :(
Och tillslut har man kvävt längtan :(

Alltså skall man nog inte vänta för länge, känns längtan jobbig skall man nog köra på innan den kvävs.

Ja klocka ord. Jag har nog tänkt vänta i kapp killen ett år. Han och jag hadde ett prat idang och han känner sig inte redo en men kan tänka sig planerna barn om ett år elelr så. Så sak ge honom lite tid. Men han väntar nog inet så jättelänge eftersom att jag länktat sen jag var 18 och är 22 år nu. Men någto år till gör ingen stor skillnad hoppas jag.