Hejsan..

känner mig inte riktigt hemma i de här forumet för tillfället men vi får väl se hur ja känner efter att ni läst de ja ska skriva och läst alla svar ja hoppas att få..

jag är 22år, ung ja vet, men jag har gjort allt jag vill göra i mitt liv förutom att resa..

Jag har ett fast förhållande, förlovad, bor i ett mysigt radhus.. de kan inte bli riktigt mycke bättre än så här…eller vänta, kan de?
min sambo har en son på nästan två från ett tidigare förhållande men de är en knagglig och ganska trasig relation pga mamman till pojken. men han är här och härjar ibland och de är alltid lika underbart.
För ca 9månader sen vart jag gravid men fick missfall och detta trotts att jag har hormon spiral. ingen förstod hur detta kunde komma sig och hur kroppen klarade av att stöta ut allt trotts att spiralen satt inne. de togs prover och de gjordes undersökningar men de blev aldrig nån klarhet i de hela så jag lät bli att undersöka saken vidare. allt gick väldigt fort och de tog kanske en månad att få allt gjort och kanske 3veckor efter mitt sista besök vaknade jag med en ohygglig smärta i äggstockarna och vi åkte in till gynakuten men stört och då gjorde dom blodprov, ultraljud och prov på tappen för säkerhets skull och då hittade dom nått som oroar mig väldigt mycke. dom hittade ett "pärlband" i mina ena äggstock och att detta mycke troligt va PCOS…

Jag hade aldrig hört talas om de här innan och blev väldigt ledsen, förtvivlad och förvirrad.. har varit gravid två gånger. en gång när jag va 15 och då gjorde jag en väldigt långdragen, smärtsam och jobbig abort och så då för 9månder sen när jag fick missfall.. så för mig att knyta ihop säcken och försöka inse att jag kanske inte kan få barn i framtiden gjorde väldigt ont…
Allt detta hände alltså under mars-april och jag blir bara mer och mer nedstämd av detta. jag har bokat tid för en ordentlig undersökning om just PCOS men de är en väntelista på ca 1,5år för att få hjälp.
Min sambo förstår inte riktigt vad de är jag går igenom och är inte direkt ett stort stöd i de här men de gör mig inte så mycke egentligen men de som är jobbigt är att han inte tycks förstå vad han ber mig om när han ber mig göra en abort ifall jag skulle bli gravid nu ifall jag väljer att ta ur min spiral i förtid.

de kan ju vara sista gången jag kan bli gravid beroende på vad jag får för svar på proverna jag kommer gå igenom. men tanken klingar ju självklart i bakhuvudet hela tiden och jag kommer aldrig ifrån tanken att tjejen med banvagnen eller den stora mysiga familjen kanske aldrig kommer bli jag..

Jag satte i spiralen för tre år sen ganska exakt och har sen dess haft en lite molade värk i äggstockarna och livmodern och varit in några gånger för att kolla så allt ser rätt till och dom som kollat har aldrig sätt något annorlunda. de tycker jag är konstigt och något som är änu konstigare är att ingen någonsin pratat om PCOS men som tydligen är väldigt väldigt vanligt och mer än 5-10% kvinnor bär på de och tydligen är de även ärftligt.

varför i hela friden har man inte fått info om de här tidigare?

Jag tänker iaf länka vidare till de här så fler blir medvetna om att de finns!
www.pco-s.com

MEN iaf.. jag har länge velat ha barn och min sambo är inte sen att hålla med mig och vår längtan är nu väldigt stor!
men som ni läst kan de bli mycke problem på vägen och min sambo har ett krav innan vi sätter spiken i kistan och de är att båda ska ha jobb. jag är för tillfället arbetslös (blev varslad) och varit de sen sista maj.
han är timanställd  men har jobbat sig upåt och de lyser en anställning i toppen av julgranen iår.
men som sagt så har jag spiralen kvar men som fortfarande ömmar så därför snurrar tankarna på att ta ur den för ett mer bekvämt liv i min kropp för som de är nu och som de varit de senaste 1½åren  är konstant asjobbig mensvärk som kommer och går från timme till timme..
Många gånger har jag helt 100%igt trott att jag är gravid, ordentligt svullen mage, ruggigt ömmande bröst, morgonillamående, trötthet och en konstig smak av järn i munnen men de har aldrig blivit ett plus på stickan…
jag har läst mycke på forumet innan jag skrev den här tråden och  nej!, de är inte så att jag verkligen verkligen verkligen vill bli gravid så jag blivit skengravid. så är inte fallet utan tom min gyn och en gynkandidat trodde de innan vi gjorde testet.. 
att nått inte är som de ska med min kropp vet jag ju redan men nån måtta måste de ju vara tycker ja..

men om jag tar ut den kan jag (om jag ha ren ohygglig tur) bli gravid nästan på en gång och de är ju inte vad min sambo vill men som skulle göra mig otroligt lättad och överlycklig.
jag vill verkligen ha barn men vi har ju sagt att de inte ska hända exakt nu eftersom de inte passar med jobb och ekonomi riktigt men händer de blir han väldigt glad över de säger han..

så mina frågor till er är:

1, Borde jag ta ur min spiral för att slippa lite av smärtan jag känner?
2, Hur fort har du som haft spiral blivit gravid efter att du tagit ur den?
(även om jag nu kanske inte har samma chanser som en normalt produktiv kvinna i min ålder men endå)
3, Pengarna bli ju ett problem om de inte ljusnar på pengafronten för mig snart. så en ren fundering, hur mycke kostar ett barn för er varje månad? 
(nu räknar vi självklart medelpriser på allt, inte dyraste grejen och inte billigaste heller, bara vanlig medel liksom)
4, tycke du jag har fel inställning till de jag skriver om?
5, På vilket sätt kan jag få min sambo att förstå att om jag blir gravid kan de vara min sista chans? 
6, Om just du skulle ge mig råd, vad för råd skulle du då ge mig idag?

Jag har kanske skrivit lite osammanhängande och klumpigt och jag ber om ursäkt för de.. trött och stressad är ingen bra kombo men de är väl ingen sida för rättstavning de här eller? ;)

Hoppas ni kan hjälpa mig få lite rätsida på de här orosmolnen som simmar över mitt huvud..

KRAMAR!