Gnällig
Nu kommer jag låta jättegnällig men jag måste få bort detta ifrån mitt huvud då tyvärr så har jag ingen som lyssnar på mej utan mest kallar mej dum i huvudet:/.
När jag och min pojkvän konstaterade att jag blivit gravid så hann jag aldrig smälta graviditeten själv utan jag hade så mycket annat att tänka på och ordna innan. Sen så hade vi inskrivningen och då så hade jag jättesvårt att se fram emot min graviditet. Tiden gick och jag hann och smälta alla tankar och se fram emot det.
Nu för ca 1½ vecka sedan började jag få blödningar. Min barnmorska sa att jag skulle bara ta det lungt och ett par dagar senare åkte vi in akut pga en större blödning. Det konstaterades att jag hade fått en "missed abortion" och fostret hade varit dött sedan v.9 ungefär och nu skulle jag varit i 15+1. Jag fick börja behandlingen om att abortera fostret med en gång.
Nu så känner jag mej bara tom. Allt känns bara värre och värre och tyvärr gör inte några av mina vänner mej någon tjänst att försöka hjälpa mej. En kallade mej olämplig som mor. En annan har inte gjort någonting annat än att försöka göra allt som vanligt och en tredje sitter och beklagar allt och säger att det finns adoptioner m.m.
Det enda jag känner och tänker är på alla dessa tjejer som röker, dricker och knarkar under graviditeter och ändå får barn men jag gjorde allt jag skulle göra följde alla råd jag fick av barnmorskan och ändå får jag missfall. Läkaren har sagt att det bara är otur och att det finns inga fysiska fel på mej men jag kan inte låta bli att tänka att det är något sånt men mest av allt hatar jag att jag ska få uppleva smärtan av att mina graviditeter ska bli misslyckade men att andra som missköter sig får barn och riskerar att få dem fråntagna pga att de inte bryr sig om dem eller säger att rökningen är bra för barn när jag har biverkningar ifrån rökning under graviditet.
Jag förstår bara inte varför jag ska ha sån otur och varför jag inte får höra mina barns skrik eller känna sparkarna eller få gå iväg och handla barnkläder..
Förstår hur himmla jobbigt det måste kännas.
Något liknande känns det nog för min syster, som försökt i minst två års tid nu med sin make att få barn, men det har aldrig blivit något alls för henne…
Jag hoppas på att allt löser sig, o att du får din lilla guldklimp inom en snar framtid.
Resistance is futile.
1# tack.. hoppas på det med.. Har börjat fundera på om jag är någon av dessa drygt 10 procent som är 18 år och infertila:/
2# Det tror jag inte alls, jag läste någonstanns att 1 av 10 gravideliteter slutar i missfall kanske mera.
Inte för att det skulle vara någon lättnad för dig nu, allt måste ändå kännas hemskt! *styrke kramar*
Men jag tror inte du är infertil, men kan förstå att tanken slår dig. Jag tänker alltid det mest negativa hela tiden vilket är jobbigt.
Du kanske skulle behöa prata med någon om missfallet och din oro, med din bm kanske eller någon annan du har förtroende för?
Det där med dina vänner är svårt, de förstår nog inte /är kasnke inte lika mogna. vet inte vad de ska säga eller göra för att få dig att må bättre? De har förmodligen inte varit med om samma sak eller kännt samma kännslor.
Nu vet jag inte hur gamla dina vänner är men (nu talar jag av egna erfarenheter) När jag pratar med mina vänner,21år, om barn osv är det främmande för dem då de inte är mogna på samma plan som jag. När jag berättar att jag har barnlängtan är det ända svar man får "inte än va, det är för tidigt, då kommer du inte kunna festa med oss osv osv"
Pratet om adoption är kanske bara ett sätt att trösta dig.
Hoppas du mår bättre snart och tilllåt dig att vara ledsen, skjut inte sorg åt sidan då kan det ta längre tid att "gå vidare"
kramar
Stackare! Förstå hur du känner! *kram*
Med Vänliga hälsningar
Myra Dessjack Medarbetare på Reptiler
Beklagar sorgen!
Du är dock fertil! Du blev gravid, vilket du inte hade kunnat bli om du inte var fertil. Dessutom vet du att din kille är fertil med. :) Sen hade du den fruktansvärda oturen att vara en av dem som drabbades av missfall. Missfall är ju tyvärr betydligt vanligare än vad man hade önskat. :(
Jag var 17 år när jag fick missfall och känner igen mkt av det du beskriver från dina vänner, men även från vuxna i min omgivning. Det var uppenbart att de flesta tyckte "det var lika bra så", vilket bara ledde till at jag kände mig ensam och övergiven i sorgen. Försök hitta nån att prata med, kanske tom berätta för dina vänner hur du vill att de skall vara mot dig. Ta hand om dig och din kärlek, så skall du se att ni får er knodd så småningom. :)
tack alla.. har varit inne på sjukhuset för fjärde gången för att se om någonting av fostret kommit ut. Ingenting alls så jag blev inbokad för en skrapning nu i tisdags och efter att jag vaknade upp så låg jag och grät i typ en halvtimme och sen har jag mått bra.. Har faktiskt mest mått dåligt över att jag mått bra.. känns som om jag är skyldig att vara ledsen ett tag till även fast jag inte är det..
Starta ny diskussion