Jag tycker inte det handlar så mycket om ålder. Ålder är bara en siffra.

Har man det stadigt i livet, en bra inkomst så man är ekonomiskt trygg, gärna en fast partner och båda känner sig helt redo och att det är dags så spelar det ingen roll om man är 35 eller 20 tycker jag.

Det är stor skillnad på att tycka det är gulligt med barn och att kunna ta hand om ett barn. Jag tycker inte man ska vara barn själv när man får barn. Tycker att man ska ha en ordnad ekonomi och vara på en fast punkt i livet om man planerar barn. Själv fick jag fösta då jag var 21 och i efterhand tycker jag det var för tidigt

Jag anser att modnad sällan handlar om ålder utan om möten, lärdom och utveckling.

Jag anser även att det oftast är dom som tror att mognad handlar om ålder är de som är mest omogna.

Efterson alla mognar i olika takt är det omöjligt att avgöra om någon är tillräckligt mogen för att skaffa barn.

Någon kan vara 45 och vara för omogen före att skaffa barn, någon kan vara 14 och tillräckligt mogen.

I övrigt mognar man ju även av att skaffa barn så, det går inte att köra pluss och minus här.

Och för att avsluta detta medelande anser jag även att om man måste rådfråga andra för att fråga om det är ok att man skaffar barn vid viss ålder redan där visar på en omognad, och skulle därför vilja hävda att man inte är tillräckligt mogen för att bilda familj.

Jag 22, sambo 23 Gravida.

Kommer vara 23 och 24 när vår lilla kommer vi är inte för unga.

Men troligtvis inte för gammla :P

Som är sagt innna så håller jag med, åldern är bara en siffra. Det är mentaliteten, mognaden och varför man vill ha barn som spelar någon roll!

Jag var 16 när jag fick min dotter, och det har gått jätte bra! :D

Det här med att åldern inte har någon betydelse… Kanske är det så i vissa fall men oftast hänger erfarenhet, kunskap och mognad ihop med ålder. Jag är tämligen säker på att det finns fler 45 åringar än 14 åringar som är mogna för att få barn.

Visst kan en 16 åring bli en bra förälder men det hade varit mycket bättre om denne själv fick vara barn och tonåring.

Alltså, visst stämmer det att man blir mognare ju äldre man blir, men att mognad i sig handlar om ålder är inte sant.

När vi pratar om mognad, reffererar vi till olika saker, om jag jämför med mina jämngamla kompisar kan jag redan nu säga att jag är mognare än dessa på vissa sätt. Samtidigt har jag upplevt mycket mera än dom i mitt liv.

Det jag menar är att mognad är högst individuellt och inget man kan pricka av på en utvecklings tabell.

NU har anna paserat 22 nu är hon mogen för att skaffa barn, det funkar inte så.

Visst blir man klokare och klokare ju äldre man blir men en person kan nå sin mognads topp runt 22 - 23.

Och någon annan runt 30.

Det varierar helt och hållet beroende på individens, möten, lärdom, utveckling.

Sedan kan man tycka vad man vill om att barn borde vara barn och att man borde testat krogsvängen och sprit på bolaget innan men då handlar det om något annat. Och det hör inte riktigt hit, tror jag.

Åldern spelar ingen roll utan mognaden. Människor kan ju oftast börja producera barn redan i 14års åldern men är oftast inte mogna för det, innan 25år tycker jag man ska ha sitt första barn. Jag skulle gärna redan ha barn nu men jag får nöja mig med att sno sonen till dem där jag har hästen, ett riktigt energiknippe på sex år som följer mig bättre än min egen skugga.

Vissa talar endast ur eget perspektiv med sig själva som utgångspunkt.

Men det är ingenting som talar om hur verkligheten ser ut.

Varje person känner nog sj äv på vilken mognads nivå man ligger, och är man mogen för att skaffa barn känner man det själv.

Visse verkar dock inte ha någon mognad alls trots att de är föräldrar, men sålänge det inte ger barnen några men så visst.
Själt tycker jag att man bör ha klarar av gymnasiet innan man skaffar bern, mäst för sin egen skull och har inget med mognad att göra.

#8 Tycker precis som du. Jag vill liksom ha en utbildning för att kunna försörja mitt barn och inte leva på socialen och föräldrarnas pengar.

Jag är 15 år och har längtat efter barn i 2 år snart. Jag känner mig verkligen redo, men vet samtidigt hur naiv man kan vara i min ålder och tro att man är mycket mognare än man är. Vill ha bra utbildning och stadigt förhållande innan jag skaffar barn, men samtidigt känns det som att jag ska dö av längtan!

Kan tillägga att jag tycker utan tvekan att innan man skaffar barn ska man ha flyttat från sina egna föräldrar!
Att flytta och bli en egen person är minst lika viktigt som att gå klart gymnasiet innan man skaffar barn tycker jag.

#11 Instämmer helt.
Att flytta ifrån föräldrarhemmer är troligtvis även väldigt viktigt för att man tidigt skall mogna. (Livserfarenhet)

Jag tror personligen att mognad är viktigt. Men ännu viktigare tror jag det är att känna sig harmonisk och väldigt trygg i sig själv. Är man trygg i sig själv och mår bra psykiskt klarar man att tackla många utmaningar.

#11 Men som jag då? Bor med min man, blir utslängd och har ingen annanstans att ta vägen än att flytta hem till mamma och pappa igen?

Jag har aldrig bott själv i hela mitt liv. Flyttade ihop med min man i november/december förra året. I april åkte jag ut med huvudet före när jag var gravid i 11:e veckan.

Kommer jag att vara en sämre mamma bara för att jag kommer bo kvar här när bebis föds? Nej, snarare tvärtom. Jag kommer få hjälp dygnet runt och råd och stöd. Vilket kommer att leda till att jag kommer bli en mycket säkrare mamma när jag väl får min egna lägenhet och bor ensam med bebis.

Jag är 22 år. Aldrig bott själv i ett eget boende. Men inte gör det mig till en sämre mamma.

#14 Klart att det inte gör en till en sämre mamma… Jag har aldrig heller "bott själv" utan jag flyttade ihop med min sambo när jag flyttade hemifrån, precis som jag ville.

 MEN om man planerar att skaffa barn så kan det ju vara en bra ide att ha flyttat hemifrån. Din situation är ju inte som den samma som en femtonårings. Att bli utkastad och flytta hem är inte samma sak som att aldrig ha flyttat alls.

  Och jag anser det vara två helt olika kapittel när man pratar om planerad graviditet och oplanerad.

 Jag anser att det är oansvarigt att bli planerat gravid när man är femton för att man så gärna vill bli förälder, hur bra människa man än är så har man helt enkelt inte vuxit klart mentalt. Däremot om man är oplanerat gravid och inte vill göra abort så är det väll inte mer att göra, då gör man det bästa av det och man får anpassa sig.

  Man kan vara en bra mamma varesig det är planerat eller ej men jag tycker personligen att det tyder på en viss omognad och omedvetenhet när man inte kan vänta men en planerad graviditet tills man gått ur skolan åtminstånde. Lite egocentrerat fraktiskt, om ni ursäktar, men så är man ju mycket som tonåring.

#15 Jag har aldrig sagt att jag planerar att bli gravid, bara att jag längtar efter barn! Jag tänker självklart inte skaffa barn som femtonåring, utan tänker - som sagt - utbilda mig färdigt, skaffa fast anställning, träffa en man jag vill leva med resten av livet och så vidare. Jag vet att man som femtonåring utvecklas mycket, både mentalt och fysiskt, och att man behöver få den tiden innan man kan flytta över all fokus på någon annan.

#16 Och med utbilda mig färdigt menar jag självklart inte bara gå ut grundskolan, utan även gymnasiet och universitetet/högskolan.

#17 Dem flesta jag vet som har barn har inte gått universitet/högskola och är toppenbra föräldrar med bra inkomst.

#16 Och jag har inte sagt att du planerat att skaffa barn nu. Så vad hetsar du upp dig över? Var inte medveten om att du var femton och kunde missuppfatta. Jag förklarar bara vad jag anser om unga, unga föräldrar, vilket är starkt knytet till det du frågade, visst? :)

#18 Jag tror inte att hon menar att man skulle vara än sämre förälder bara för att man inte gått i högskolan men hon planerar väll på att gå på högskolan eller liknande och vill få det gjort innan hon får barn, båda sätt funkar.

#19 Jaha, jag trodde du syftade på mig :)

Det är självklart inte utbildningen som avgör hur bra förälder man är, men jag vill nog hunnit gå klart min innan jag skaffar barn. Skulle jag däremot råka bli med barn mitt under högskoleutbildningen skulle jag utan tvekan behålla det som det ser ut idag.

#14: Nu har du ju faktiskt flyttat från dina föräldrar, precis som jag skrev att jag tycker att man ska göra. Att du flyttade ihop med din man spelar väl ingen roll!
Och sen att saker och ting gick dåligt och du tvingades hem igen är såklart inte roligt.

Det jag menar är den mognadsprocess man går igenom när man flyttar ifrån sina egna föräldrar. Jag tycker att den processen är väldigt viktig!

Att du nu tvingades hem till dina föräldrar igen fast du inte ville det gör dig inte till en sämre mamma, tycker jag. Oförutsedda saker händer i livet, shit happens liksom. Förhoppningsvis har du ekonomi att flytta där ifrån snart igen :)

#18: Va? Oj, jag känner nästan inga som inte gått på högskola/universitet :P Kanske är olika beroende på vart man bor och vilka man umgås med. I min umgängeskrets är det en självklarhet att gå på universitet..

Dock känner jag såklart en del som ännu inte vet vad de vill göra utan bestämt sig för att jobba några år först, och det måste man såklart kunna göra :) Men sen planerar de att gå på universitet. Fast dessa har inga barn!

Känner faktiskt ingen som har barn som inte gått någon universitetsutbildning.. Ingen alls!

…och jag känner INGEN i min ålder som har barn (20-25 år) som har gått universitet :) men alla är dom bra föräldrar ändå och tar hand om sina barn och ger dom mat och kläder och har fungerande liv.

däremot planerar en del av dem att göra det när tiden är rätt och vad jag vet så har ALLA planer för sin framtid. likaså jag som är 21 år, utan utbildning och får barn om 1 månad prick.

själv kommer jag mest förmodligen plugga när jag varit mammaledig, om det blir på universitet vet jag inte då jag har många drömmar och alla inte är via högskoleutbildningar….

#22 Vissa vill få barn innan dem är lite äldre typ varar under 25år innan första barnet också. Och då går ofta högre urbildning bort.

#23: Tänk att det kan vara så olika :) Är själv 21 år och känner som sagt ingen med barn som inte gått universitet.

#24: Du kanske tycker jag är gammal som gatan (??) men jag är 21 år och har pluggat på Stockholms universitet i 2½ år!
Kommer inte ta någon paus i min utbildning för att jag får barn utan fortsätta plugga under min mammaledighet.

Om jag inte hade fått barn mitt i min utbildning som jag får nu (får mitt barn i februari), så hade jag varit 22 när jag varit helt färdigutbildad lärare.
Då är man inte så gammal.. Fortfarande under 25!

Så högskolestudier behöver inte alls gå bort bara för att man vill ha barn när man är under 25.

#25 Nej, men många utbildningar ligger på 4-5år, det jag egentligen vill utbilda mig till är 8 års utbildning , obducent, och så många år till i skoln orkar jag inte. När jag skulle vara färdig skulle jag vara 27år då.

#26: Ja, min utbildning är bara 3½ år .. Men hade utbildning varit 5 år hade jag fortfarande bara varit 24 år när jag var klar.
Men man kan ju göra som mig, skaffa barn mitt i studierna och plugga medan man är mammaledig :) Det vet jag många som gör och det brukar funka kanon!

#27 Eller få barn först och plugga sen, funkar också för många.=) Synd att vissa utbildningar är så långa=/

Bara för att jag väljer att skaffa barn nu när jag är 21 så går ju inte utbildning automatiskt bort för den sakens skull. VILL man utbilda sig så gör man nog det barn eller ej. Och det finns nog bra många utan barn som inte heller utbildar sig om man ser det så.

Men vill man något så brukar ju inte ett barn vara förhinder för det.

  Själv så planerar jag att utbilda mig vidare senare i livet, men jag vill vara hundra procent säker på VAD jag vill studera innan jag börjar. Det finns dem som pluggar allt i sträck å de som behöver mer tid att tänka, förbereda sig eller rent ut av vill göra något annat ett tag.

  Mitt utbildningstema har varit väldigt skiftande tex. I högstadiet valde jag en Media inriktning i Gymnasiet så valde jag Design och Arkitektur och sedan gick jag ett på en baskurs i konst på ett år och nu går jag ett halvår Lager och Logistik. Alla dessa kurser gick/går bra för mig och jag har valt dem för att jag är intresserad av dem. Nu gäller det bara att veta vad jag vill bli när jag är stor. :) Därför väntar jag å tänker att ja, kanske skulle jag ta å vänta ett par år och sedan tänka på det igen. Nu hittar vi på något annat så länge :P

  Jag har ingen lust att gör fel val bara för att jag har brottom att bli klar, å jag tror verkligen inte att en son eller dotter på något sätt skulle kunna hindra mig från att studera. Det går alltid att ordna, så länge man har viljan. Ibland kan de rent utav låta på folk som att barn de e den sista spiken i kistan sedan kan man bara arbeta och sedan dö.

Har man fullständigt klart för sig när man slutar gymnasiet vad man vill arbeta med "resten av livet" så go for it, men jag har fasen ingen aning själv och känner inte för att chansa just nu.

#30 Jag har heller ingen aning. Jag gick estetisk bild och form i gymnasiet men finns inget med det som jag vill arbeta med. Var arbetslös efter gymnasiet i ca två år, var timvikare på ett äldreboende. För att få ett jobb gick jag en 42 veckor lång utbildning till undersköterska och har jobbat som det i två år nu. Jag har inga som helst planer på att jobba som detta i resten av mitt liv, men jag vet ju inte vad jag vill göra så därför fortsätter jag med detta tilsl jag kommit på det. När bebis kommer blir nog bra tillfälle att fundera över yrkesval.

#31 De samma känner jag. När bebis är här så kanske jag kan känna vad jag vill göra senare. Det känns nästan som om alla möjligheter man har gör en lite stel.

Det jag pluggar nu så gör jag det för att jag vill ha ett jobb efter ledigheten, så behöver jag inte stressa in i nästa utbildning bara för att jag kanske skulle vara erbetslös.