Det kändes helt enkelt rätt.

  Det fanns inget som jag kände jag ville göra eller resa till men kände mig ändå otålig på något som om de saknades något. Jag har velat haft barn länge men har alltid förväntat mig att min kille ville vänta tills jag var iaf 23/24 (21 nu). Å jag hade inga problem med att vänta på honom så länge som jag får mitt barn i slutändan. :) Den som väntar på något gott! :P

  Men så fick min styvbror barn och min sambo fick träffa det lilla knytet och så frågade han nån helg senare om de inte var dax nu. Å självklart så var jag helt på. Både jag och min sambo är väldigt famlijeinriktade överhuvudtaget. (Ingen av oss är några partydjur eller har några världigt dyra intessen.)

Något som också kan ha gjort det självklart för mig är nog det att jag känner mig säker på honom som person och som pappa, men så har vi snart varit tillsammans i sex år.

#1 hade ni jobba båda två?

Jag är lite nyfiken för jag känner som dej att något saknas, jag å min sambo är som du beskriver de inga party djur och de finns inte så mycker mer vi vill göra än att vara med varandra. vi har små pratat om de å vill gärna ha barn men de känns så fel eftersom vi ej vet hur länge till han har jobb och jag bara jobbar som in ringare. och vi vill gärna ge barnet en trugg framtid.

Jag tycker personligen att det handlar mycket om hur man är som person, och som par över huvudtaget. Finns det en vilja och en medvetenhet om vad det är man vill ge sig in på så borde det inte vara ett problem.

Jag jobbar inte utan håller på med en yrkesutbildning men min sambo har fast, stadigt och pålitligt arbete. Vi bor i en villa tillsammans med en stor trädgård och allt det där är bra. Men det skulle inte spela någon roll om jag inte litade till 100% på honom och kände att han också kommer göra sitt bästa för att vårat barn ska må bra.

Är man villig att jobba för det så tror jag inte det är mycket som kan hindra en, om man verkligen vill ha barn. (MEN en bra ekonomi gör ju hela bebis osv grejen mycket skönare och mer avslappnad)

#3 jag förstår totalt hur du menar :) och du har absolut rätt i de :)

Jag bara visste att jag hittat mannen i mitt liv i princip så fort vi träffats och att det var honom jag ska ha barn med! Jag har aldrig innan tänkt på barn eller velat ha något heller, så att helt plötsligt vilja allt det där kom som en chock för mig ;) Och han kände precis likadant =)

#5 va härligt att ni kände så båda två :)

Ja det kändes rätt helt enkelt. Vi har varit ihop i 6 år med allt vad det innebär av diskussioner, gräl och tvister. Nu har vi det bättre än någonsin så nu tar vi steget ut i det okända… Vad är väl livet utan ansvar? Egentligen inte mycket… Så nu ska vi snart ta ansvar för en liten individ som vi redan älskar över allt på jorden.

#7 va underbart de låter :)