Till dej skulle jag vilja säga att försök fokusera på något annat. Om jag hade vetat vad jag vet idag skulle jag väntat några år. Jag fick min första när jag var 21. Idag känner jag att jag inte var färdig trots att jag var färdig. Kan låta knepigt men det finns så mycket jag skulle vilja göra idag som barnen faktiskt hindrar mej från att göra. Kan låta hårt det också men så är det.

Eftersom du inte mår så bra i dej själv skulle jag vilja säga att du skulle ta tag i det först, vad det nu än är. Din tid kommer. Tänk inte så mycket på vännerna som har barn, tänk istället på att hjälpa dessa vänner så länge med sina barn. Låt dom få lite tid för sej själva, hjälp dom passa dom så länge. Jag lovar att dom kommer bli superglada över hjälp och kanske lite egen tid samtidigt som du får lite bebis/barnmys men ändå har dej själv bara sen. Tänk att det kan vara skönt att lämna tillbaka barnen och gå hem och läsa en bok eller bara sova, det blir mindre av den varan sen =)

Kanske behöver du en annan hobby ett tag? Nåt som kan sända dina tankar på något annat en period? Gör nåt med din sambo, res lite eller åk på SPA och ta hand om er själva, bara ni två.

Tänk på dina studier och hur väl detta barn kommer få det när du är klar och verkligen redo. Tiden går jättefort, snart är du där. Sikta på att inte behöva käka piller och att kunna ge barnen ett bra liv.

Tänk på andra saker helt enkelt, jo det är svårt men försök.

Kram

jag vill också säga att du ska tänka på annat ett tag. Jag var själv sådär ett tag. Gjorde ägglossningstester varje dag i en vecka i varje månad i flera månader… trodde det var något fel på mig. Syrran fick barn före mig och jag kände mig som en otillräcklig människa som inte var värd barn.

Fokuserade istället på studierna och poff sa det så vart jag med barn. Nu är jag i vecka 40 på torsdag så ingenting är omöjligt ska jag säga dig :)

håller tummarna för dig

#2 Ojdå, och du är inte så himla gammal att du ska behöva fundera över fel… men man är så konstigt funtad ibland. Lycka till med en troligtvis snart kommande förlossning!

Anna: Det är inte lätt att fokusera på annat, men man försöker iallafall…. Vi har mer och mer börjat prata här hemma om det, namn diskuteras mycket ofta. Tror min kille börjar bli mer sugen än innan, men han säger inget rakt ut…

Är svårt att hitta intressen. Vet inte när man ska få tid att utöva dem :) Men det är klart, det finns ju tid. Men min lust är det väl värre med…

Madeliene: Vad roligt att du är gravid, lycka till med kommande förlossning! :) SKa försöka fokusera på studierna… Inte så lätt när jag precis fick veta att jag inte kom in på den söka utbildningen… :/

#4 Självklart är det inte lätt att fokusera på annat men man får försöka… Undrar om det är så bra att man pratar namn osv om man nu vill vänta … Sånt borde ju göra längtan ännu större?

#5 Jo men om killen nu är med på sådanna diskussioner så kan det ju mycket väl fungera som tröst. Så fungerade det för mig iaf. Att försöka låtsas om som om att barn inte finns tror jag är nästan hopplöst.

#4 Jag försökte bara tänka så att, en vacker dag kommer jag sitta där med mitt barn i famnen och allt är bra. Jag fick lita på det. Och när den dagen kommer så skulle all längtan jag känt innan bara att ha gjort det till en ännu mer intensiv upplevelse för mig.

  För inte så länge sedan var jag säker på att jag skulle få vänta minst några år till innan killen skulle känna att det var tid för bebis men poof så frågade han en dag om det inte var dax NU. Vi fick iaf vänta med att börja verkstaden tre månader för vi ville helst inte ha ett barn fött mellan september och december (Då typ ALLA i min släkt fyller år då) Och så kunde jag äta folsyra de tre månaderna innan vi började. De tre månaderna kändes längst i världen. Under den tiden planerade jag för att ta ut p-staven och köpte en babyfilt som tröst. :)

Nu sitter jag å e gravid i sjätte veckan och gu vad tiden känns lång, aldrig e man nöjd förens bebisen är här. :P :)

#3

nej men man är som mest fruktsam nu i 20-års åldern och eftersom jag och sambo körde utan skydd i 4-5 så undrade man såklart vad som var fel… nu var de som tur inte det och lilleman ligger i min famn :)

#4

tack :) inte ens på reservlistan? :( håller tummarna för att du blir gravid snart och kommer in på utbildningen ;)

Hej alla!

Tänk att jag kom in på utbildningen jag sökt, även fast jag var reservplats 7! Känns helt otroligt, och en annan sak som är ÄNNU mer betydelsefull är att jag idag fått höra min sambo säga att han är redo för att skaffa barn. Kan denna dagen bli bättre? :)

#5 nej det är inte lätt att tänka på annat, tom inne på hm, så gick jag förbi mamma/barn avdelningen och kände längtan så fruktansvärt!

#6 Åh så roligt för dig,grattis! Ska man börja äta folsyra så fort man tänker försöka bli gravid eller hur funderar det? Du studerar om jag förstår rätt? Blir du färdig innan BF eller tar du studieuppehåll?

Kram alla!

#8 Jag ska studera på en gymnasial yrkesutbildning som tar sex månader. Jag kommer alltså bli klar innan vecka 32 iaf. Blir klart precis rätt ^^. Jag kollade efter en utbildning som jag kände gjorde nytta för mig och som kan hjälpa mig in i det riktiga arbetslivet iom att jag inte har bästämt mig för vad jag skulle vilja bli "när jag blir stor". :P

Vad jag har läst så kan man börja käka folsyra redan innan man blir gravid för att vara på den säkra sidan.

Jag skulle inte vänta på att försöka bli med barn! Inte alls säkert att du blir gravid på första gången..Sedan är det inte alls sagt att man får behålla barnet när det väl är i magen. Missfall är ganska vanligt för många kvinnor i dagens läge. Ibland tar det månader innan man lyckas bli gravid. Själv fick jag 5 missfall under ett år vilket sannerligen tog hårt på mit psyke. Skulle jag vara du,skulle jag sätta igång diret! Det finns alltid lösningar! Skulle jag ha barn skulle jag strunta i att jobba under barnets uppväxt åt minstone tills de är 7 och börjar i skolan.

#10 Ja de e sant, men så kan man ju vara som jag och bli gravid på första ägglossningen efter att man tagit ut p-staven.

  Det vanligaste är ju inte att man inte kan få barn, även om de kan bli så. Sedan kan jag hålla med om att risken för missfall och att man kan ha svårt att få barn ökar med åldern, speciellt efter 35 men även innan. Och även om det kan verka som om det är många som försöker utan att få barn så är det ju också så att dåliga nyheter har en benägenhet att sprida sig i högre grad än goda.

  Personligen så tycker jag att barn efter en viss ålder behöver umgås med andra barn så jag kommer att låta mina barn gå på dagis eller liknande, kanske inte heltid men vi får se och anpassa efter vad barnet känner med. I vilken ålder de ska få börja vet jag inte riktigt men de kommer ju ha att göra mycket med hur tätt jag får barn osv. Jag har inte planerat att spendera de närmsta sju åren av mitt liv hemma bara för att.

#9-11

Nej,det blev inte någon uttagning av spiralen pga av att hon inte såg trådarna då de var för kort klippta. Så vi får se, jag får vänta till den 1 september…känns som en EVIGHET dit. Och funkar inte det då så får man boka en läkartid å göra de me ultraljud samtidigt. Usch så jobbigt!

Missfall ja…. så hemskt! Det kommer (om man råkar ut för det)ta på migtt psyke med, men det gör det nog på alla såklart.

Ok, då ska jag försöka sätta i gång och tugga folsyra tabletter nu med andra ord ;)

Jag själv kommer inte stanna hemma tills barnet är 7 år eller så. Min mamma var hemma så länge med mig å min bror,men jag kommer bli alldeles för rastlös för det,om inget annat blir det nog kämpigt med ekonomin. Inte miljonärer precis….. :D

Det var en kort utbildning Crispig. Något speciellt?

På sätt och vis känner jag igen mig så väl i det som TS skriver!

Jag är 25 i höst och längtar otroligt mycket efter att bli mamma. Jag har fulltidsjobb sedan snart 2 år- fast anställning dessutom. Min man är 26 i höst och har 3 terminer kvar på sin master utbildning.

Jag liksom känner att den biologiska klockan tickar och många av mina tidigare klasskamrater från både grundskola och gymnasium har både ett eller två barn redan.

Jag har gamla föräldrar som båda var över 30 när jag föddes, och jag VILL INTE utsätta mitt barn för samma ångest som jag har idag! Jag har ångest över att mina föräldrar är så gamla som de är. Jag vill att de ska ha ork att vara med sitt framtida barnbarn, och jag vill inte att mitt barn ska behöva känna att jag och min man är gamla när barnet blir vuxen.

Jag skulle lätt vilja bli gravid idag, min man däremot tvekar och säger att han inte vill ha barn nu. Vad han nog inte inser är att få barn inte sker över en natt. Bara en sån sak som att bli gravid kan ta år (tog 3 år för mina föräldrar innan jag föddes), sen varar ju gravidieteten i 9 månader också, så om vi börjar försöka nu i år, så kanske vi är föräldrar först om 1.5-2 år.

Känner att jag blir lite ledsen över att inte vara på väg att bli mamma ens, inte som i att bli deppig, bara lite tung om hjärtat. Speciellt när jag för ett par dagar sedan fick reda på att en kollega på jobbet är gravid och ska föda i januari och hon är 2 år yngre än mig och hennes graviditet var inte ens planerad…

#13 Jag känner igen mig i det du skriver, angående föräldrarna. Mina pappa är idag 70 år och mamma 13 år yngre alltså 57 år. Mamma vill väääldigt gärna ha barnbarn (helst igår som jag å Ola brukar skoja om!) och pappa vet jag inte hur han är i frågan. Vill också att mina föräldrar ska kunna leka med sin/sina barnbarn och kunna ta med dem på utflykter eller så …

Dessutom vill ju inte jag heller  vara för gammal. Vill kunna njuta av livet med mitt/mina lilla barn…

Jag ska som sagt ta ut min spiral (förhoppningsvis) 1 september. Det kan ju ta evigheter innan man bli gravid,vem vet? Min kamrat som slutade med p-piller blev gravid efter 4 månader tror jag. Hon är dock 2 år yngre,kanske har att göra med det eller bara ren tur.

Men RuiXue (coolt nicknamne!) ,du är inte ensam om att vilja bli mamma,vi är nog många. Fast ibland känns det inte som det… Vad är det din sambo vill vänta på? Bättre tider? Till han får jobb? Prata med honom…

Tror personligen aldrig det finns en PERFEKT tid för barn. Och vi har pratat o pratat här hemma om detta, så nu tänker vi ju försöka,. Så får vi se hur långt tid det kan ta.

Jobbigt att få reda på sånt på jobbet,,, man blir lite avis. Vill ju med vara där.

#14 Jag vet inte varför min man inte vill ha barn än. Vi har större lägenhet på G genom kommunens flexibla uthyrningsavtal i kommunen jag arbetar i (pendlar långt nu), och vem bryr sig om han fortfarande studerar i 1.5 år. JAG har ju fast fulltidsarbete och har haft ett bra tag, så blir jag mammaledig så har jag ändå en inkomst ifrån mitt arbete även när jag går hemma. Han tycker att vi är lite unga, men det är vi ju inte när vi är 25 och 26 år i år, det är ju egentligen en "perfekt" ålder för att bli föräldrar. Min man säger att den bästa åldern för en kvinna att bli mamma är 27, men jag tycker det är lite gammalt. Jag vill helst vara 25-26 någonting.

Eftersom det är en masterutbildning han tar nu så kommer han väldigt snart börja kunna arbeta inom sitt utbildningsområde- IT så ekonomin kan definitivt klara ett barn, till och med nu när bara jag jobbar så har vi inga ekonomiska problem alls då min inkomst är rätt okej.

Preventivmedelsmässigt har jag gått på minipiller i nästan 3 år men slutade med dom för ungefär 2 veckor sedan för jag vill rensa ur kroppen från konstgjorda hormoner. Min man och jag är inte speciellt aktiva sexuellt ändå. Senast vi hade sex var för snart ett år sedan

Personligen känner jag mig helt redo för att bli mamma, både mentalt och för övrigt. Är ingen festmänniska alls så kommer inte sakna något den dagen en bebis kommer in i mitt liv. Är alltid hemma när jag inte jobbar. Vad gäller resor så går det ju att resa med barn, och det måste vi ändå eftersom det framtida barnets farmor och farfar bor i Kina (min man är från Kina)

Kanske jag borde prata mer med min man Han har ju till och med själv föräldrar som var yngre när han föddes än vad jag och min man är idag. Hans mamma var 23 när han föddes.

#12 Det är en yrkesutbildning, jag valde en kort för att anpassa till graviditeten så att jag efter att jag är föräldraledig har större möjlighet att få jobb.

  Och iom att jag bor i Eskilstuna, som e industistad :P, så valde jag Lager och Logistik. Så kan jag få in en stadig fot på arbetsmarknaden och arbeta mig därifrån tills jag listat ut vad jag vill bli "när jag är stor". :) Vi får se när det blir!

Oh shit, nu nu kommer illamåendet… hua

#15 Hade ni sex för ca 1 år sen?! Oj…. varför har det blivit så? Jag skulle dö ;) *haha* Nej seriöst,   jag skulle mer undra varför det inte blev av mellan oss om det är något fel eller så på mig…

Det är tråkigt att din man inte vill ha barn, ni verkar ju ändå ha det bra ekonomiskt och så… barn kan man ta med sig överrallt, jag tror personligen att man måste planera allt lite mer med barn,men det har ju alla andra med barn klarat av så varför skulle inte du och jag klara det?

Tycker absolut att du ska prata med din man,både en och två gånger. Kanske är han rädd för något och därför vill vänta?

Om du ändå har slutat med dina piller, så varför inte försöka liksom? Du är redo och ni är gifta,har bra bostad osv.

Lycka till! :)

#16 okay, det låter ju inte så fel det :)  Bra att jobba är det ju alltid, både för pengarna och livserfarenheten. DU har ju alltid något att göra och det är ju bra, en dag vet du vad du egentligen vill göra så kan du göra det utan dåligt samvete :)

#17 Bara blev så liksom. Antar att både jag och min man är rätt så blyga och inte riktigt vågar föreslå att ha sex

Vi pratade lite mer om barn igår, och jag frågade lite om det inte kunde vara värt att "satsa" på att få barn nästa sommar (vi vill gärna ha ett sommarbarn om det är i vår makt), jag sa till honom att även som mammaledig har jag en inkomst, och han kommer bara ha en termin kvar i skolan och den terminen består mestadels av examensuppsatsen för att få diplomet. Och som jag sa till honom, bara för att vi börjar försöka betyder ju inte att jag blir gravid direkt, eller att ens första graviditeten går som planerat. För mina föräldrar tog det ju 3 år innan jag föddes och mamma hade ett missfall under de åren. Så vill jag och min man ha barn innan 30 kan det vara lika så bra att börja nu

Han frågade igår varför jag vill ha barn nu, och svaret är egentligen rätt enkelt: Det bara känns som rätt tidpunkt i livet. Vi är unga, men inte för unga, heller inte gamla, han är snart klar med sin utbildning, jag har fast jobb sedan snart 2 år, större lägenhet är på G, våra föräldrar är fortfarande unga och pigga nog till att busa med barnbarn (och de väntar något fruktansvärt på att få barnbarn), jag har min mormor kvar, min man har både mormor, morfar och farmor kvar så barnet får gammelmormor osv.

Och jag känner att får jag barn idag, så finns det inget i livet jag kommer sakna. Jag är ingen festprisse, utan är hemma det mesta, har inga ambitioner att resa jorden runt som backpacker eller något annat extremt många unga drömmer om. Har heller inga ambitioner att ta någon längre utbildning.

Det känns helt enkelt bara som rätt tidpunkt i livet att starta en familj

#18 Då är det väl dags att ta lite initiativ om ni nu ska bli föräldrar en dag :P? Hihi!

Vad bra att du vågade prata med din man om detta nu när du går och funderar på det en del. Bättre att prata än att gå med det inom dig. Det är så jobbigt i längden och man blir mer och mer frustrerad..Det är ju perfekt att ni försöker nu,det är ju inte så att man blir gravid bara över en natt (ok för de flesta är det såhär iallafall….)  Bra att du var rak och ärlig med ditt svar, för det är ju så du känner,bättre han får höra hur det är , inte något att hymla om!

Härligt att erat framtida barn får en så stor släkt! Själv har man inte speciellt stor. Mest mamma,pappa å bror. Sen 3 halvsyskon som man träffar typ 1 gång/år. Sambon däremot han har lite mer släkt.. :)

hahha, jag känner igen det där,med föräldrar som vill få barnbarn! Min mamma är sådan, hon längtar SÅ mycket. Det finns inte något mer i denna värld än att få en liten att pyssla om. Min mamma är brasilianska och där är man ju van vid att ha stor släkt och så… :)

Visst hade det varit kul att resa jorden runt en dag,eller se andra länder,men det kan man faktiskt göra med ett barn om man vill! Eller när banr/barnet blivit vucen. Man hinner nog.  Samma gäller om du någonsin vill plugga. Livet slutar inte för att man skaffar barn, prioriteringarna ändras lite bara ;)

Ska försöka snacka mer med min man om barn. Nu vet han ju i alla fall varför jag känner att det är rätt tid i livet att försöka nu.