Här är det lilla trollet på 3 somrar, hon är hur go som helst och väldigt populär här hemma :)

Åh, så roligt! När jag var 18 så damp det ner en liten bror hemma. Det var förvånande när pappa berättade det, och det första vi undrade var "med vem?!". Det var med grannen och de är bästa vänner och har aldrig varit ett par. Lilla Love kommer att ha två föräldrar som tycker mycket om varandra, de kommer aldrig gå varandra på nerverna och han kommer slippa skilsmässor och gräl.

Jättekul med oväntade syskon!

#2 det var lite speciellt. Men roligt :)

#2: Ja det är jättekul! :)
Oj! Det var lite ovanligt :)

Vad roligt =)

Själv fick jag en lillebror för 5månader sedan, jag är 22år med 2 egna barn så det kändes ju lite speciellt men nu när han är här känns allt bara naturligt

Jag måste tyvärr berätta att det inte gick riktigt som väntat…

För två dagar sedan åkte pappas fru in på sjukhuset, hon hade in känt bebisen sparka på ett par dagar. De hittade inga hjärtslag från bebisen och vi förstod att den var död.
Igår satte de igång henne, men ingen bebis kom ut.
Imorse däremot, så föddes en liten, liten flicka.
Hon var 30 cm lång och vägde ca 900 g.
Hennes läppar var knallröda och hon hade mycket hår, mörkt och lockigt. Len som jag vet inte vad och såå fin var hon.
Men ack så livlös.
Känns så grymt att en sån liten inte skulle få överleva.. :'(
Det var trots allt bara 3 månader kvar, vi trodde att riskperioden var över.
Det som känns värst är vetskapen att hon hade kunnat klara sig, bara man upptäckt att något var fel i tid.
Känns helt fruktansvärt.

Hon fick namnet Anna.

Vi åkte in för att se henne för första och sista gången.
Där låg hon bredvid sin mamma, såå liten och hjälplös. Men så vacker.
Hon var verkligen fin, lillgumman…
Alla grät och värre blev det när personalen kom in och tände ett änglaljus.
Hon flyttades över till en liten säng så att man skulle kunna se henne lite bättre. På nattduksbordet låg små, små avtryck av hennes fötter och händer, och en liten tuss av hennes hår.

Jag såg på henne i en timme, och mer än så kommer det aldrig bli.

Vila i frid, lilla Anna. <3

Å nej.. Va hemsk för er.. Usch jag blir aldelles tårögd..

Jag vet itne vad jag ska skriva..

Sov gott lilla Anna, sov så gott..

#7: Tack så mycket

Vi vet inte vad som blev fel, allt var till synes som det skulle.
Men de ska obducera henne, så det kanske finns ett svar till oss, sen.

Men usch, stackats er! Så söt lilla Anna är. Verkligen sorgligt att hon inte fick leva.

Usch.. Tänk att livet kan vara so orättvist ibland.. =(
lider med dig och din familj.

Nu får hon busa uppe bland molnen med dom andra älskade änglabarnen.

Nej fy så hemskt :( tårarna rinner, varför får sånt hända kan man ju undra :( och så bad jag en liten extra bön för bebisen i min mage, usch man kan ju aldrig vara säker på att det går hela vägen

Det var jätteledsamt att höra. Jag höll själv på att föda mitt barn när han vägde ca. 680 g. Men de lyckades stoppa upp förlossningen.

Förstår att det känns fruktansvärt jobbigt för er allihopa.

Kramar/myy

nej usch vad hämskt..

beklagar verkligen! Sitter och är tårögd..

hoppas att ni kan gå vidare!

massor med kramar!

Vad fruktansvärt. Sitter här och storgrinar och tänker på mitt eget barn i magen..

Det är verkligen förfärligt att det händer, och att när man upptäcker att nåt är fel så är det för sent att göra nåt.

Så fruktansvärt…

Tackså mycket allihopa, det värmer.

Tiden läker alla sår, brukar man ju säga, men det här såret kommer alltid finnas kvar. Möjligtvis att tiden kan lindra lite, men aldrig ta bort vad som hänt. Jag är så fruktansvärt ledsen, min lilla syster klarade det inte… Det är så sjukt overkligt, och när man kliver upp på morgonen tar det ett tag innan man inser att hon inte finns med oss längre..
Anna kommer alltid att fattas, så är det bara.

Jag fick se henne tre gånger. Mot slutet såg man att hon hade sjunkit ihop lite i huden, och läpparna hade torkat..
Fingrarna var fortfarande blåa efter avtrycken de tog på BB.
Och hon var iskall. Hon hade ju legat i kylrummet… Nä, fy f*an, detta är sånt man inte ska behöva förknippa ett barn eller syskon med. Döden. Men så är det, och vi kan inte få tillbaka henne.

Men fortfarande finns ett hopp inom mig, jag tyckte jag hörde henne skrika härom natten. Men det var såklart bara inbillning.
Det sjunker inte in riktigt, att hon faktiskt är borta…
Det var bara när man såg henne i sjukhuskyrkan, iskall och stilla, som man förstod till viss del att vi aldrig kommer få se henne växa upp. Usch, jag finner inga ord för hur ledsen jag är.
Hon såg så varm ut, som om hon bara sov, men när man nuddade hennes lilla ansikte så kunde man känna att hon var inte så varm ändå…
Det värsta är nog ändå att se hur knäckt pappa är.
Och hans fru, Annas mamma, hon är ju helt förstörd. Helt förstörd.

Men Anna är hos min farmor nu, och ett litet husdjur fick hon också med sig (en av lillsyrrans gerbiler dog). Så hon har det nog bra, min farmor var bäst. Det är värre med oss.

Lilla hjärtat, vila i frid. Du är aldrig ensam, vi tänker på dig. <3

Oj, jag vet inte vad jag ska skriva men jag känner för att skriva någonting. Så fruktansvär sorgligt. Livet är orättvist och hårt ibland. Jag tänker på min lilla bebis som sparkar i magen och hur jag skulle må om h*n plötsligt inte fanns längre. Jag kan knappt föreställa mig hur det skulle vara. Ingen ska behöva ta farväl av ett litet barn…jag beklagar.