är nog rätt vanligt…

jag funderade flera gånger om det verkligen va rätt val, o om jag skulle klara det..
o jag va inte alls sådär "bebisgalen" som alla andra blivande mammor va, så kände mej lite konstig ibland…
jag har ex fort inte fixat hennes rum.. även om det nu iofs mest beror på tidsbrist..

tvivlar fortf ibland, inte på om det va rätt lr fel att skaffa henne.. inget i mitt liv har mer rätt , men tvivlar på mej själv som mamma då o då..

o även om jag älskar mitt barn o är överlycklig över henne, så vill jag nog inte påstå att det är sådär superkul att va mamma just nu.. är ju bara så basala grejer, ingen sömn o när hon gråter brister mitt hjärta o jag känner mej så jäkla otillräcklig, o just nu har hon en gråtperiod, hon e inte alls speciellt nöjd längre stunder, o igår natt blev min sömn 2 timmar, o jag hann inte sova på dan heller…, men det blir ju bättre ju äldre hon blir.

missförstå mej inte nu… haha!..

Stackare :( Hoppas att du kommer på andra tankar snart igen.

Tack!

Allt blev så väldigt mycket jobbigare när hästen blev dålig och måste tas om hand två gånger om dagen. De senaste månaderna har jag knappt sett honom alls, utan lejt ut ridning och skötsel till andra. Men nu måste jag fixa själv och då känns det som att vi kommer så mycket närmare varandra.. Jättejobbigt! Gillade att ha avståndet, för då gjorde inte tanken på att lämna bort honom lika ont…

Förstår hur du känner, och det är inte lätt att kombinera häst och barn (beroende på stöd av övriga familjen vill säga). Man har ständigt dåligt samvete för att inte hinna med sin häst, eller så får man dåligt samvete när man lämnar bort barnet för att ta hand om sin häst.

När barnet väl kommer så blir det en väldig omställning, så att man kan känna en "ångerkänsla" är nog bara naturligt. Bara en sån sak som att ena dagen kan man sätta på sig skorna och jackan och kila iväg till postlådan som ligger 150meter bort, nästa dag måste man även klä på en bäbis - ta fram barnvagnen osv.

När jag väntade mitt andra barn fick jag en panikkänsla nästan direkt i graviditeten, vad hade jag gjort, var det verkligen rätt , hur skulle det bli med två, osv. Det gick över ganska fort, men det blev en hemsk känsla när den dök upp.

Det låter mer som separationsångest över din häst än tvivel på ditt val att bli förälder. Dåligt samvete kanske, att man väljer bort ett älskat djur för en bebis - du kanske känner dig egoistisk?

Om ett tag kommer allting kännas mycket bättre och all din entusiasm kommer flygande tillbaka igen, oroa dig inte :)

Nu tror jag ju att allt gått åt skogen..
Men, jag kan också känna som du. När min sambo är snäll känns det hur bra som helst, men när han inte är det känns det hemskt! Jag vet egentligen att det är jag som kommer ta hand om barnet, men ibland inbillar jag mig att han ska bli en pappa som hjälper till och älskar sitt barn, vet inte varför jag gör det, men jag hoppas!

Känns tungt ibland att behöva klara av allt hemma själv; handla, städa, tvätta, laga mat, ja allt egentligen. Det kommer ju inte bli lättare med en unge! Tre hundar har vi också som jag ser till att de får sitt.

Någon mer som har det så?

Jag fick såna tankar när jag väntade Elliot, och nu när jag väntar syskon tänker jag precis likadant!

De vore ju nästan konstigt om du inte funderade över hur livet kommer att bli, elelr hur? JA livet kommer att ändras helt! MEN inte till de sämre på nått plan. Att få barn är de mest fantastiska som har hänt mig!

Jag tror de är såå naturligt att tänka som du gör! För de är en ENORM omställning att få barn! Men underbart!