Jag tycker absolut att det är för tidigt att planera att skaffa barn då.

kej men vill verkligen ha barn tidigt men det är ju inte än=p

Hej!

Nej, ta det lugnt och planera att bli mamma när du själv blivit vuxen. Känns alltid bättre om man kan ge sitt barn allt det behöver utan att behöva oroa sig jättemycket för boende, ekonomi och tid mm.

Tycker också att det är för tidigt. Nu är jag ju själv bara 16 år och ska bli mamma, men det var oplanerat och när jag fick reda på det[v. 19] var abort inte längre en möjlighet för mig.

Varför vill du bli mamma när du bara är 17 år, om jag får fråga? Du har ju hela livet på dig.

oj vad kul är det inte spänande? och jag vill inte vänta längre än nödvändigt jag kan få barn nu om jag vill men mamma satt upp en ålders gräns och det är 17 och uppåt jag vill ha barna tidigt för att jag älsk.ar dom

#5 Som lägsta gräns borde din mamma ha satt 18 år i alla fall, då är du myndig och räknas som vuxen. Men du vill väl i alla fall gå ut gymnasiet och hinna jobba ett tag så du har råd med allt?

Inte kul att skaffa barn och bo hemma med mamma och vara pank, om man kan välja. Och det kan ju du.

okej men jag bor med min kille i sånafall jag bor där nu varanan dag och det funkar jätte bra.

men vänta ett tag nu…..MAMMA HAR SATT UPP EN GRÄNS…jag tycker personligen att 17 är för tidigt,men det är väl ändå du som avgör när du ska skaffa barn..inte din mamma..

ja men jag vill ju ha när jag är 17 hur gammla var nivid första födseln det är lite kul att veta och ni måste vara ärliga<3

jag var 23 med första 32 med andra

oj vad mycket tid dit första barn har fått då=p det är nog bättre att vänta några år innan man tar tag i nästa graviditet=P

Tycker att din mamma har ett lite underligt tänk om jag ska vara ärlig…Tycker hon inte att det är bättre att du skaffar dig utbildning, jobb, bra boende och tryggar din o barnets framtid innan du skaffar barn?

Vad i livet är det du tror blir så mycket roligare om du blir mamma vid 17?

#11 man tycker olika,en del vill ha tätt mellan sina barn..i vårt fall (ja det är samma pappa) så var första grymt oplanerad dock ändå så välkommen,tiden gick o vi tänkte inte så mycket mer på barn o Ronja har varit ett livligt o aktivt barn så vi tyckte att det räckte med henne..men så en dag tyckte vi att det skulle nog va lite mysigt med en till o så kom Caspian.

jag tycker att det är skönt att det är lite åldersskillnad,Ronja älskar att va storasyster hon är ju trots allt snart 9 år,som du säger..dom får mycket tid på olika sätt just för att dom inte behöver konkurera med varann!

#9 Jag blev mamma till min helt underbara dotter Emma för ganska precis ett år sedan, då var jag 27 år. Känner mig ung i alla fall!

Hur hade du tänkt göra med ekonomin om du blir mamma när du är 17? Barn kostar pengar, vet du. Och utbildning?

okej det är så här mamma sate upp den gränsen för då tycker hon att det är lägligt att skaffa barn för att hon vet att jag vill ha barn tidigt och hon sejer att 17 är mer okej än 15 som jag ville först jag tycker att det är roligt med bebisar och barn ch det roliga vill man ha så snart man får=p

ja jag vet att barn kostar pengar och drf har min mormor satt in pengar på mitt konto nästan 40 tusen hon blev mamma när hon var sjutton och hon ångrar det inte så nu lever hon ensam och hon tycker att det är sjönt jag tror att hon var 35 när hon var barnlös ch jag kan ändå så vara hemma med barnen för att jag ska bli dagmamma när jag blir vuxen hade jag tänkt men först ville jag ha en djuraffär=p

40 tusen räcker inte långt.

Man måste ha stabilt månadsinkomst för at ha råd med blöjor och mat. Det kostar mycket pengar. Sen ska barnet ha kläder och andra saker. Sen ska ni också kunna köpa mat, betala hyra, ala räkningar och sånt.

okej men min kille läset till veterinär för att vi ska ha råd han är nu 17 år

#19 Han har väl inte ens gått ut gymnasiet ännu? Och för att ens komma in på veterinärutbildning måste han först ha MVG i alla ämnen och sedan ha tur att lottas in plus lång och svår utbildning innan han blir veterinär.

Ta eran tid att bara bjuta av att vara barn!

Å kommer han in på utbildningen har han ju flera års pluggande framför sig med studielån o måste lägga massa tid på studier o kommer inte ha tid med barnet eller att hjälpa dig med det. Plus att han får höga skulder han måste betala av, inte säkert att han får jobb m.m

#21 jag och min man ska börja plugga i höst och vi har då en 1åring.

och om man pluggar och har studie"skulder" så ska man allså inte skaffa barn?

#22 Denna disskussion handlar om en tjej som PLANERAR att skaffa barn när hon är 17 år och i det fallet tycker inte jag att det är lämpligt nej.

Jag vet precis hur du känner! Jag ville ha barn tidigt, gärna innan jag gått ut gymnasiet. Min mormor var 20 när hon fick min mamma, min mamma var 18 när hon fick mig. Den biologiska klockan säger sitt och det känns inte som mycket man kan göra när man verkligen vill.

Men jag tänkte realistiskt och även om jag verkligen ville ha barn som tonåring och vara en ung mamma så ångrar jag inte en sekund att jag har väntat!

Idag har jag en ny pojkvän (mannen som jag faktiskt vill dela mitt liv med, inte tonårskärleken som jag trodde var mitt allt), ett hus, en utbildning och fast inkomst. 

Jag säger inte att man är en sämre förälder för att man är ung, men jag tror att livet blir lite lättare om man själv vet vad man vill med sitt eget liv innan man börjar ta hand om någon annan också.

Jag tycker du ska vänta. Jag vet precis hur jobbigt det känns när någon säger så, men när du har skaffat dig ett eget liv med inkomst, eget boende osv så tror jag att du förstår vad jag menar.

jag tycker också du ska vänta. Jag älskar barn och försöker skaffa en nu också men jag har gjort en abort när jag gick gymnasiet för att jag skulle kunna få utbildning och jobb. Tycker du ska göra desamma, skaffa utbildning och jobb före och stadig pojkvän.

och din kille som sagt, han har minst 6 år kvar att studera innan han är klar som veterinär och man är inte rik som student, det vet jag :P

detta låter som ett troll ärligt talat:s

#26..den känslan har inte jag….

Troll eller inte sa tankte jag bara inflika att jag har en bekant som planerade sitt barn, och fick det vid 17. Den ungen kan vara den bast omhandertagna lilla skit jag nagonsin stott pa. Mamman ar (i mitt tycke) valdigt mogen och ansvarstagande. Hon har planerat studier, studieuppehall, framtiden, de har en fast inkomst och egen lagenhet samt sparar till hus.

#26 Hon är inget troll, känner till henne från andra sajter.

Ni borde vara försiktiga med att säga troll om människor som ni inte känner och som tänker annorlunda om er. Den här tjejen har blivit beskylld för att vara troll tidigare och det stämmer verkligen inte, det vet jag med säkerhet.

okey då, hon är kanske inte ett troll, men ni måste ju medge att det lät som ett:/

måste bara inflika att om han är 17 går han som max andra året på gymnasiet och kan inte ha börjat plugga till veterinär. det finns ingen möjlighet.

Tycker inte att det är tidigt. Bara du kan klara av att ta hand om barnet och har ekonomi som kan klara det. 

Sj va jag 18 när vi bestämmde oss för att skaffa barn men de tog sen ett tag för de att bli något. Men nu kommer snart vårat barn och jag är 19, fyller 20 iår. 

Jag ville oxå ha barn tidigt. Det kändes rätt för mej. Hela min familj stödjer de oxå. 

Är man inte allt för ung så tycker jag man ska skaffa barn när man vill. Yngre än 17 tycker jag inte man ska va. 

Man kan faktiskt bli kanon föräldrar fast man är ung!

#31 Det finns ju special-program..

Jag kan faktiskt varken säga bu eller bä för jag själv ville ha barn tidigt och tack och lov skaffade jag ej det runt 17 år som jag drömde, nu är jag 20 vill ha barn men det finns ingen ekonomi jag och min sambo har redan genomgått en abort pga att vi just inte har någon ekonomi alls det var vårat val och det kan jag ej säga är ett bra val för alla för det var kanske inte den utgången vi önskade oss egentligen (då var jag 18 år för information), kolla bara på Telefonkontakt hon och hennes man har inte världens bästa ekonomi men det går runt iallafall och de verkar lyckliga med det i den mån att dom klarar sig.

Du bestämmer helt själv om du ska vänta eller ej, har sätt mogna omhändertagande mammor som hoppade av skolan (gymnasiet och grundskolan) och pluggat igen allting och det går hyffsat bra för dom.

Jag tänker vänta tills jag och sambon har en ekonomi, ingen stjärnkarriär med massa pix i månaden, bara en ekonomi så man känner sig någorlunda säker men om jag mot all för modan skulle bli gravid igen (innehar pstav säkert sittande under armen jag vill klösa ut för jag mår oerhört dåligt av hormonpreparat) innan det så blir det troligen inte en till abort, det känns som slöseri med liv och chanser.

#33 inte för veterinär. djursjukvård, men det är inte veterinär. det blir man efter 5,5 år på högskolan.

djursjukvårdare finns det väl bara en utbildning till och det är nere i skara? det är en utbildning efter gymnasiet vad jag vet (typ högskola) och där måste du också ha mvg i alla ämnen för att komma in. Så var det iaf när jag fundera på att söka för 3 år sedan

hej inte skrivit på länge=p men ska försöka få svar på alla era frågor. okej synd det där med abroten men det blir fler chanser för er<3 ja jag vet att jag är väldigt ung och om inte mamma hadde sätit den åldersgränsen så skulle jagg redan varit gravid nu. och han läser till vet så ni får järna tro att jag är ett troll men det är vad ni tror då det är upp till er det. men vrf skulle jag ljuga? det är fler som kallat mig trol t,ex när jag sa att jag hade kaninungar var det många här som inte trodde mig men då addade en min msn och då fick hon se dom själv i camen så ni kan ju se min kille i cam om ni vill<3

gravid vid 13-14? tycker du verkligen inte själv att det är för tidigt? du är ju ett barn själv liksom!

jag tror inte att någon tvivlar på att du har en pojkvän. men han kan omöjligt läsa till veterinär. vilket universitet går han på? min syster fyllde nämligen precis 18 och går andra året på gymnasiet. det fins ingen chans att han ens gått ut där, eftersom han då måste gå två klasser över sina jämnåriga kamrater. så vilket universitet går han på?

Jag tycker det är tidigt.. Jag har velat bli gravid sen jag var 16, men jag har stora svårigheter med det. När jag träffade min pojkvän för 2 år sedan började vi försöka efter 9 mån ihop utan resultat. Och jag kände verkligen att jag älskade honom och ni vet allt, men nu har mina känslor svalnat, och tänk om jag varit gravid nu? (Jag är 19 nu) då hade det inte blivit så roligt som man tänkt sig.

Det jag menar är att du måste tänka på flera håll samtidigt. Vad händer om ni tappar känslor? Ni kanske inte blir ihop för resten av era liv. Vad händer om du står där ensam med ett barn och är 17 år? Om du vill ha en stadig familj föreslår jag VERKLIGEN att du väntar, han med för den delen. Ett säkert tips. Jag ska iaf ut o leva livet nu, även om jag verkligen vill ha barn, men jag tänker på barnets bästa, inte mitt i första hand :)

personligen så tycker jag att det är för tidigt, men jag hade en klasskamrat som velat skaffa barn när hon var 14. och hon fick sitt första när hon var 16, nu har hon 3 barn och det har gått jätte bra för henne och hennes sambo.

men det är inte så lätt som man tror med att skaffa barn. jag skulle rekommendera senare. men det är även en peron sak tror jag.

jag själv har passat på och har bott och rest utomlands i 2 år. ska nu göra mina sista ryck. då jag och min sambo pratar om barn. jag har även passat på att skaffa den utbildning jag vill ha, äventyrat. har hoppat bungy jump, fallskärmshoppning, har till och med bestigit McKinley i alaska ( ett berg) För jag vill vara säker på att jag gjort de jag vill innan jag sätter ett barn till världen. särskilt extrema grejer.

men det är jag =) men tänk efter 1000ggr innan det är dax, men som sagt är det ju ett tag kvar tills du är 17 och du kanske tänker annorlunda då.

*kram*

#40 det är ju också väldigt olika för folk om känslorna svalnar.. en del tror dom försvunnigt helt bara för nyförälskelsen är slut en del går runt i en rosa bubbla i flera år men som du säger jag tror man inte riktigt vet med förhållanden under 18 år, men det finns ju undantag inviduellt.

#41 en del vill inte dock göra alla dessa grejer men kul att du gjort det, vågar inte hoppa fallskärm och bungy (inte pga höjd utan att falla).. men förstår din poäng, bli iallafall så gammal så du känner att du gjort något förutom att gått grundskolan/gymn.

i alla fall så bör man gå klart gymnasiet. man går lite perspektiv efter det när man inser att grundskolan och gymnasiet bara var en transportsträcka. har alltid velat ha barn relativt tidigt och sagt att jag ska ha mitt första innan 21. nu är jag 22, har sambo, köpt lägenhet, han är klar med skolan, jag har jobb, men känner ändå att man inte riktigt förstod när man var 15-16 och drömde om bäbis när man var un. jag vill plugga vidare och känna att jag är färdig med det innan barn kommer på tapeten. festa och sådant är jag klar med för länge sedan, och resa kan man göra även med liten skrott. det är just det att jag inte vill stå med en bäbis i armarna, som ju faktiskt är ett oåterkallerligt ansvar och tänka "shit! hur ska jag nu hinna bli det jag verkligen vill, hur ska jag nu kunna ta studielån och leva på existensminimum, hur ska jag hinna plugga varenda ledig stund och samtidigt vara mamma".

kanske bara är jag som tänker för mycket

#43 jag tycker du tänker sunt, saker som ej förhindras, de som gör det och framför allt vad du känner för det är ju i slutändan det som avgör.

Är du ekonomiskt oberoende/fast jobb vid 17?

Egen lägenhet?

Körkort?

Kan vara bra att ha om man ska ha barn.

#45 körkort behöver man verkligen inte som en nödvändighet för att man ska skaffa barn. man klarar sig utmärkt utan bil och körkort.

Det beror ju helt och hållet på hur och vart man bor och hur bra kollektivtrafik det finns.

#42 jag menade inte att man ska göra alla grejer jag gjort, tog exempel på att man kanske ska uppleva lite innan barn kommer in i bilden, min pappa var också ung när han fick oss, även om han inte ångrar oss, ångrar han sin ålder, för det har varit så mycket som han inte fick möjligheten till att göra.

#46 Jag skrev inte att det var nödvändigt,men kan vara bra att ha körkort/bil.

Kollektivtrafiken är kanske inte så bra/utbyggd överallt.

T.ex om det skulle hända något med barnet,att man måste till sjukhus,men inte så akut att man får ta ambulans,så är det ju smidigare med en egen bil än att vänta på bussen eller ta en dyr taxi eller ringa runt och fixa skjuts av någon släkting.

Observera att detta är bara mina personliga ärliga åsikter och det var ju det trådstartaren ville ha.

Alltså, du är ju ett barn själv ännu (inget illa ment utan bara ett konstaterande)

Att skaffa barn innebär mycket mer än att man "får" en liten söt bebis att gosa med. Visst älskar du kanske barn men är du redo för allt ansvar det innebär?

Visst kan man bli en bra mamma oavsett om man är ung eller gammal, och det där med ekonomi och boende är viktigt men går inte alltid att tajma in.

Men min personliga åsikt är att nej, jag tycker inte du ska planera att skaffa barn ännu. Låt tiden ha sin gång, väx upp, lev och njut av din barndom och ungdom. Ha ingen press på att komma in i vuxenlivet så definitivt.

jag tycker ärligt talar det är för tidigt.

egentligen handlar det inte om ålder utan om vad du har att erbjuda. Upplever det som otroligt själviskt när man går och planerar att skaffa barn trots att man inte kan erbjuda den det behöver utan att offra så mycket av sig själv, som du kommer få göra. Jag är 23 och vi skaffade barn utan att ha fast jobb, inkomster som täcker och allt det alla pratar om. vi trodde, naivt nog, att allt löser sig. Men jag kan säga att det här är det jobbigaste jag varit med om. Det sliter så på ett förhållande när det är ont om pengar, det kommer tänder på bebben, vakennätter, man får snåla för att få ihop till skor. . det finns nästan inget utrymme för att göra ngåto för egen del. har man tillräckligt med pengar, kan man skaffa barnvakt och gå ut et par timmar. men, har du itne pengar blir du låst i din lägenhet, men din sambo och barn och till slut blir lägenheten nästan som en bunker.,

detta är ingen överrift utan så blev det för oss, det är fortfarande tufft och kommer vara ett bra tag framöver, men vi kämpar. Vet att det finns fler här inne som kämpar med sin familj och som itne ångrar sitt barn, Men, jag tror dom flesta hade gladeligen tagit det lite omvänt. Vem vill inte ha det så bra som möjligt liksom?

så snälla du, tänk över detta och var inte naiv. Det handlar inte om att skaffa en superkäck och söt barnvagn, söta kläder och allt det där ytliga som dom flesta tänker på när dom planerar barn. Har du itne gott om penga rfår du köpa en begagnad vagn, secondhandkläder osv. .

planera det liv. . .

ta inte detta fel, men jag är ärlig

En stor kram till alla er mammor och pappor som kämpar där ute!

Du är 14 år och tillsammans med en kille som är 17? och ni har varit tillsammans i 3 år? Sorry men jag anser att ditt liv inte ens har börjat ännu, din kille kommer antagligen att bytas ut innan du har har fyllt 17, så brukar det vara med barnkärlekar. Ja jag räknar dig som barn ännu då du inte fyllt 15 än.

Jag älskar oxå barn, har velat haft barn sen innan puberteten, men nu är jag snart 21 och har fortfarande inga barn. Jag o min sambo har varit tillsammans i snart 6 år och vi har båda fast jobb och egen lägenhet så skulle de komma en bebbe så skulle de vara helt ok för mig.

Jag tycker du ska fundera på varför barn är så viktigt för dig och varför du vill ha det som 17åring när du fortfarande har 2 år i skolan kvar o usla möjligheter till att få jobb. Visst de kan gå, men de blir jäkligt tufft. Och det krävs ansvartagande, man kan inte lämna barnet när de har tremånaderskolik, skriker hela nätterna eller liknande. Jag tycker att du åtminstonde ska börja vara barnvakt eller liknande och faktiskt prova på hur de är att ta hand om barn.

Hej,

Vid 17 ars alder ar manga forvirrade och osakra pa vad man skall gora med livet, nar, hur osv. Mitt tips ar att vanta tills du vet vem du ar, och vad du verkligen vill gors med ditt liv?

Vanta tills du har jobb och aventyrat/upplevt det som ar viktigt for DIG som person, och tills du verkligen kanner att barn ar nagot som du inte vill leva utan.

Det ar ett stort ansvar som foljer dig hela livet, och som kostar sa mycket pengar, pengar som du inte ens an har fatt uppleva att spendera pa dig sjalv an.

Ga fardig skolan om du kan, borja jobba, res, traffa manniskor, traffa RATT person som har samma livstil och aspirationer som du sjalv. Kann efter hur du klarar dig i livet, med jobb och manniskor innan du bestammer dig for att du har kunskapen, pengarna, viljan, tiden och kanslan for att ta hand om ett barn som konstant kommer vara beroende av dig, att du ar frisk, narvarande, dar och bidrar ekonomiskt varje dag i vilket fall dem forsta 18 aren.

Att skaffa barn nar du sjalv ar ett barn tycker jag ar helt hysteriskt sjalviskt, tank efter, vad har du att erbjuda detta barnet som lagger en stadig grund for dennes uppvaxt nar du sjalv inte ar fardigutvecklad eller har levt ett vuxet liv an?

Om du inte har jobb, vem skall betala hyra, mat, klader, rakningar, forsakringar, utbildning osv osv?

Din egen mamma/pappa?

Svenska staten/skattebetalare?

Tips ar att skaffa barn nar du vet med dig att du ar tillrackligt stark att gora sa, och nar du har den ekonomiska mojligheten att klara av att foda upp ett barn, sjalv om det skulle behovas.

Hoppas du tanker efter fore. After all, det handlar inte om dig i detta fallet, utan om barnet.

Mvh

Helena

#52 bra formulerat.

Jag var 19 år första gången jag blev gravid, och precis som du så hade jag längtat efter barn sedan jag var väldigt ung. Så här efteråt så kan jag känna att det hade varit sjystare emot mina barn om jag väntat lite längre. Man är absolut inte färdigutvecklad som person när man fortfarande är tonåring. Visserligen så mognar alla i olika takt, men min åsikt är att man har för mycket kvar att lära sig av livet för att kunna ge sina barn den stabilitet som de behöver, vid den åldern.

Om man tycker väldigt mycket om barn så ska man se till barnens behov i första hand, istället för sitt eget.

Jag hade ett stort behov av att känna mig behövd och älskad, och jag tror att det var orsaken till varför jag längtade så enormt efter barn, redan i femtonårsåldern.

Med risk för att kallas troll så säger jag, skaffa ett husdjur istället!

Ta den tid du behöver för att lära dig att älska dig själv. Det är det snällaste du kan göra för både dig själv och dina barn.

Kram och lycka till!!

Det är tidigt. Och förlåt att jag säger det, men ja det vore dumt och egoistiskt att planera att bli gravid när man är sjutton år.

Att det däremot kan hända att man av misstag blir gravid och att man väljer att behålla barnet är en helt annan femma. Däremot så behöver man växa till sig både fysiskt och psykiskt innan man skaffar barn.

Jag längtar också efter att skaffa barn (jag är 22år), men jag tycker att det kan vara värt att vänta tills att vi har kommit dit vi vill med våra utbildningar och jobb så att vi kan erbjuda ett barn allt det som vi vill kunna ge det både känslomässigt och ekonomiskt.

Jag ska bara få trygg ekonomi, jobba ett år för att säkra mitt arbetande sen blir det barn men sen kommer jag hinna bli 21½ innan vi är där ens så om jag blir gravid då hinner jag bli 22 så det är inga snabba projekt det handlar om.

det är tidigt om man planerar att bli gravid då… men ibland händer det bara:P

Ja som flera skriver olycka och planering är skillnad

Jag är 13 och längat även till att bli mamma ;)

När jag var runt 11-12  (13 nu) så ville jag absolut ha barn runt 17-18 men nu när jag växt lite så har jag börjat känna att det är lite väl tidigt.

Så nu ibland om jag har några tankar ditåt, så vill jag ha runt 21-28 kanske. När man är i butiker, främst klä-butiker så längtar man såå efter att ha ett eget att köpa till och så, jag tror nog att jag skulle klara av att sköta ett, eftersom jag brukar vara barnvakt väldigt ofta hos familjer där dom har barn som är mellan 0-9 år.

Men är ju själv barn, bor hos min familj med 2 småsyskon. Så inte skulle jag klara av att betala för barnet och vara som en seriös förälder åt barnet. Dessutom borde man ju ha gått ut skolorna (högstadiet/gymnasiet/utbilding) förrän man får barnet, så att man inte behöver ha barnvakter hela tiden när barnen är 0-4, när dom behöver föräldrarna mycket och vill ha kärlek och gos. Ett barn mår ju inte bra med 2 föräldrar som läser till skolan hela tiden och knappt är hemma. (Menar då barn som är väldigt små).

#59:

Så jag förstår nog hur du tänker, och hur gärna man vill ha ett eget.

Men njut av att vara barn!!

#59 du är medveten om att föräldrar som jobbar ä borta lika mycket om inte mer än föräldrar som pluggar? Jag jobbar inom förslokan, så jag vet vad jag pratar om och är själv blivande universitetsstudent.

#59 måste ju även tillägga det Telefonkontakt skriver att de flesta har sina barn på dagis efter att dom är ett år och dess för innan ska ju du vara mamma ledig och så ser livet ut för 80% (om inte mer) av barnens vardag ut idag.

#61-62: Jo jag vet syftade mest på det att jag tycker att man borde ha gått ut skolorna först =)

#63 ja grundskolan är ju bra att ha gått ut iallafall, gymnasiet och högskola/universitet kan ju vänta en stund.

Jag har ingen personlig erfarenhet i frågan. Men mina kompisar blev gravida unga, utan utbildning och utan jobb. Det har gått väldigt bra för dem, enbart fär att de verkligen ha KÄMPAT otroligt hårt!

Jag kan inte säga vilken ålder som är lämplig eller ej. Men om man inte har t.ex. en inkomst, då får man var beredd att VERKLIGEN göra uppoffringar. Mina vänner hyrde en liten gäststuga under barnets första halvår. 16 kvm var allt de hade råd med. De var alltid tvugna att köpa den billigaste maten (levde i pricip på linser och rotsaker) och hade aldrig pengar över för att ta en fika med sina vänner t.ex. Barnets far var gatumusikant för att få in pengar till mat då föräldrapenningen är löjligt låg när man inte har haft arbete innan.

Nu går det bättre, båda föräldrarna är snart klara med sina högskolestudier, de är inte tillsammans längre men delar ansvaret för barnet som nu är 3 år.  Nu väntar ännu en osäker med jobbsök, eventuellt starta eget osv.

Så det är klart att det går, men jag tror man måste fatta vilken enorm vilja och kämpaglöd man måste ha och hur mycket av ens tidigare liv som man får åsidosätta. Det viktigaste i kommer att vara är att du själv ska kunna ta hand om ditt barn, så att det slipper tas om hand av de sociala myndigheterna. Det kommar att ärra er alla för livet.

Om du har föräldrar som vill hjälpa till är det ju bra, men ens föräldrar har ju egna liv. Och om man inte kan klarar av sitt ansvar, som vuxen människa, utan föräldrarnas hjälp tycker jag att man ska tänka till en extra gång.

tycker 17 är alldeless för tidigt!

Jag längtar efter barn, otroligt mycket. har länge gjort! Är nu 20 år, min sambo 23 och vi har varit tillsammans i 5,5 år. Han jobbar på bank och får en hel del pengar.
Men jag skulle ALDRIG i min vildaste fantasi skaffa barn nu. 
Inte fören jag är färdig utbildad, inte fören jag sett det jag vill se, inte fören vi har massor med pengar undansparade och båda har fast inkomst, bil och hus m.m.

Ett barn kostar mer än 1 miljon kronor tills de blir 18 år. 40 000 räcker inte långt. Kostar ju extra mycket de första åren med med blöjor, sjukbesök, kläder som blir för små fort, och slitna. m.m.

Jag lever istället för min systers barn nu. Detta framförallt för mina kommande barns skull.

Tycker också att det är för tidigt…

Har en kompis som inte har vett att använda kondom, hon har varit gravid 3-4 gånger redan vid 15 års ålder, och har då gjort abort varje gång. Det är inte speciellt bra planerat, och skulle hon ha behållt barnet en av gångerna så skulle hon rent ut sagt vara körd.
Hon skulle inte kunna gå klart grundskolan ens, och troligen inte gymnasiet heller. Hon skulle bli helt beroende av andra och hennes familj stödjer inte detta alls så hon skulle antagligen bli utkastad också.
Den sista gången var det nära att hon inte kunde göra abort, hon hade gått så lång tid att hon började lägga på sig på magen. Tur för henne att det gick att fixa trots att det var på gränsen…
Och förresten så hände alla dessa graviditeter under hennes förhållande med en kille som hon var ihop med i ett år, och hon skulle alltså varit ensam med barnet nu eftersom det inte funkade med killen, trots att allt var så rosenrött i början.

Nu vet jag att den här historian inte nödvändigtvis behöver relatera till dig, men hennes liv hade alltså antagligen inte gått så bra om hon hade fått barn vid 15 års ålder, och vid 17 är man fortfarande ung och har ingen utbildning klar.

Jag tror att du tänker annorlunda vid 17 års ålder än nu, och hoppas att du gör det som är bäst, vad du nu tycker att det är. :)

Tycker VERKLIGEN att det är för tidigt.. Oavsett hur mycket du vill ha barn nu,och att du har en pojkvän som du verkligen älskar så ta det lite lugnt med barnplanerna.. Du borde ju satsa på att leva ditt eget liv lite i frihet innan du skaffar barn och blir låst.

Du har utbildning, utveckling, vänner & annat skoj som borde stå före barn på din lista! Alla är ju olika, men tänk efter ordentligt. Som tur var så har du ju ett par år kvar och hinner förmodligen tänka till tills dess

nån gång mellan 20 och 30 tycker jag är en bra ålder att skaffa barn och exakta tiden är ju olika för alla beroende på hur ens liv ser ut….

Jag längtade oxå efter att bli mamma i den åldern, ärligt, gör inte dom flesta det? Men jag va 26 när jag fick mitt första. Känner mig nu efteråt att jag är glad att jag väntade så länge som jag gjorde endå. Man hann leva livet före, se lite vad man faktiskt ville göra o så.

Hur ha du tänkt då du är typ 18-19 o alla jämnåriga vänner börjar gå ut på krogen o festa o allt sånt som man gör i den åldern? Sitta hemma me ditt lilla barn?

Kan lova, barn e inte bara gulliga o söta, dom kan även vara riktigt jobbiga, me skrikiga nätter utan sömn o massa trotsande på dagarna. Jag tycker du borde vänta nåt år till, skaffa dig en utbildning åtminstone innan du skaffar barn så du har en plattform att stå på. Barn hinner du me.

O se till att du hinner leka av dig lite innan, för man e låst sen när man har barn. Även om man har en mormor som ställer upp bra, så är det fortfarande man själv som är mamman, man skaffar ju inte barn för att nån annan ska ha dom hela tiden…

#66 Måste bara säga att 40 000 räcker gott och väl när man skaffar barn!

Min mamma har alltid tjänat mindre och vart ensamstående med 3 barn!

Min pojkväns syster och hennes man har 2 barn nu och tjänar tillsammans under 40 000 så det räcker mer än väl =)

och ett barn kostar  1 miljon samanlagt tills dom är 18 år vilket är ungefär uträkning och det är inte så jätte mycket pengar på 18 år:P

# 70

Leva livet har man ju väldigt olika uppfattningar om!

Jag tycker inte att festa och sånt där är leva livet!

Och man slutar inte leva för att man skaffar sig barn tidigt, många som börjar leva livet när man skaffar barn. Livet blir inte förstört när man skaffar barn!

Isf skulle nästan allas liv vara förstörda!!

#66 man lägger ju inte ut 1 mille på en gång, utan den summan är ju uträknat fårn varje dag. är ju inte precis bar amiljonärer som kan skaffa barn.

#73 Precis så jag menade! Och 1 miljon är inte jätte mycket pengar på 18 år

på 18 år är det ca 152 kr om dagen eller 4560 kr i månaden… så jo, jag måste nog ändå säga att det är en del pengar…

#71 40 000 räcker inte långt om man ska leva på det. Visst, 40 000 i månaden vore ju trevligt, men nu pratar vi om en engångssumma…

Jag tycker att 17 är tidigt, speciellt om man planerar det. Du ska ju FÖRHOPPNINGSVIS gå gymnasiet då? Gör klart det först! Dom flesta som blir mammor (oväntat) vid den åldern ångrar att dom inte hann göra klart gymnasiet åtminstone. Jag har visserligen inte fått barn , men hoppade av skolan 1 år innan gymnasiet va klart och GISSA om jag har fått slita för o få klart det nu?!

#76 Håller helt me, man kommer inte långt på en klumpsumma på 40.000…

Delar man upp 40 000 jämnt o om man räknar ut en miljon på 18 år så är det ungefär 10 månader KNAPPT man klarar sig. Dessutom kostar det ju mer i början när man får barn, blöjor, barnmat, nya kläder då dom växer så det knakar. Sen när dom är äldre äter dom ju samma mat smo en själv och kan ha samma kläder längre osv. Så i början lär nog dom där 40 000 gå på 6 månader el nåt..

Det beror väl på hur mogen du är och hur lätt det är för dig att få tag i pengar och om du får mycket hjälp..

Fast egentligen vet jag ingeting, jag är själv 15.

#66 trodde du menade att ni fick 40 000 i månaden inte 40 000 i en klumpsumma, stog ju ingenstanns om en klumpsumma. för om man får 40 000 i månaden räcker det gott och väl för att skaffa barn!

Jag orkade inte läsa hela tråden, läste nästan halva så jag talar bara till TS nu.

När jag var i din ålder ville jag ha barn mer än något annat. Dock förblev jag oskuld till jag var 16. Jag förutsätter att du och din kille har sex, som det låter. Såhär tycker jag:

• Du är inte byxmyndig tjejen, först och främst.
• Visst kan man vara mogen vid 14 men man har ändå alldeles för många år framför sig med hormoner, kroppen ska växa till sig, du ska ju hinna leva och tänka på dig själv lite och ha roligt, komma på fullt ut vem du är och hur du fungerar för känslomässigt kommer du troligtvis inte alltid fungera som du gör nu och inte i tankarna heller för den delen.
• Du och pojkvännen tycks ha något stabilt nu men som jag sa så är du ung, tonåren har mycket att bjuda på för det mesta och ju äldre du blir, desto mer problem kommer det att finnas för dig att lösa och situationen kommer säkerligen att förändras för dig och din kille. Jag uppfattade att han pluggar till veterinär, vilket säkerligen också kommer att bjuda på vissa motgångar för er som par om han måste flytta. Du måste skapa ett liv som håller för dig först och främst för du kan aldrig vara säker på att det kommer att hålla mellan er. När du är 17 är du så mitt uppi allt här i livet, sånt som du borde ha stabiliserat innan du får barnet så att både du och barnet kan känna er trygga.
• Är det verkligen rätt att planera att skaffa barn när du är så pass "ung och dum" så att din mamma måste sätta en åldersgräns för en sån här sak? Nej, tycker jag!
• Vad är det för anledning att skaffa barn; Att du tycker att "dom är så roliga och roligt vill man ju ha med en gång"? Barn skaffar du för att du tror att du har någonting att ge det här barnet, för att du tror att du har någonting att lära barnet så att du kan hjälpa barnet att växa upp till en klok och bra, välmående, självständig människa. Barn skaffar man när man har sitt på det torra och jag tror inte att du är mogen nog att ens förstå vad det innebär att "ha sitt på det torra".

Visst kan man bli en bra mamma som 17-åring. Men jag tycker att det är fel och själviskt att planera att bli mamma som 17-åring när man bara är 14 år.

Det finns en anledning till att man har satt 15 år som byxmyndighetsgräns och då tycker jag att utifrån det lilla jag vet om dig än så länge, att du är för ung för att ens tänka på barn då du inte ens egentligen borde ha sex.

Vill du prata om hur det är att ha barn, så får du gärna skicka mig ett pm, för det är sånt du borde fråga i det här läget, istället för att fråga ifall andra tycker att 17 är för tidigt. Utbilda dig i ämnet och sätt dig in både tankemässigt och känslomässigt innan du bestämmer dig för att skaffa barn när du är 17.

Att skaffa barn är det yttersta ansvaret. Du ska anpassa dig efter barnet så att barnet får roligt, inte tvärtom. Du ska inte skaffa barn så att du får roligt!!!

Jag tror att det är bättre att fundera över detta den dagen du är 17. Då är du säkert mogen nog att välja att vänta några år. Du har säket upptäck att det finns annat att leva för under tonåren och att barn faktiskt kan vänta. Det är inte bråttom.

Jag väntar barn nu och är 22 år. Jag tycker att det känns som en lagom ålder att skaffa första barnet, men även jag kan fundera över vad jag egentligen ger mig in på. För min del tvivlar jag dock inte på om jag kan ta ansvar för ett barn eller ej, självklart kan jag det! Annars skulle jag inte behålla fostret.

Jag skulle ine ha klarat av att skaffa barn vid 17. Just då kanske jag var mogen och förståndig, men detdär går fram och tillbaka tills man har "hittat rätt". När jag var 18 skulle jag inte ha kunnat ta hand om barnet så "omogen" som jag var.

Landa innan du börjar fundera på barn eller ej.