Du kommer att klara dig fint! Det finns extra stöd att få om man är ensamstående.

Genom de sociala myndigheterna kan du få en stödfamilj som ger dig avlastning. Jag tror att olika frikyrkor också kan ha någon form av stöd att erbjuda.

En bra kurator skulle säkert kunna hjälpa dig att ta reda på vilken hjälp du kan få, utifrån den situation som du är i nu.

Jag har själv varit ensamstående med två barn, och visst har det tufft ibland. Men jag ångrar inte en sekund. Barnen är min stolthet och de fyller mina dagar med glädje och mening.

Du har redan tagit ett stort steg mot ett nytt liv fyllt av möjligheter. Så grattis till det lilla liv du bär på, och till det liv som du börjat bygga upp på egen hand.

Lycka till!!

/myy

Välkommen hit! Jag själv är också gravid nånstans mellan vecka 10-12.

Det kommer att gå bra för dig (och bäbis), det tror jag helt säkert!

Det är skönt att kunna byta samtal och erfarenheter med varandra.

Lycka till!  / Anna

Jag håller alla tummar för dig! Jag hoppas att allt kommer ordna sig. Vissa personer möter motgång på motgång men allt löser sig till sist. Jag har vuxit upp med två föräldrar med alkoholroblem. Jag är ett "maskrosbarn" och jag tror att du och ditt barn kommer klara er fint ni också. Kämpa på och lev för ditt barn som du bär i magen i stället för att tänka på det som käns fel och är jobbigt.

Hoppas det kommer ordna sig för dig! Och bebis såklart!

Lycka till!

Åh, tack för era svar, härligt!

Jag känner mig så ensam och kass, men när man får reda på alla som kanske har samma problematik eller stött på detta så känns det så mycket bättre…

Tack för att ni finns

Kram Vitlilja

#5 Självklart! På dethär forumet stöttar vi varandra. Det är bara att vräka ur dig hur du känner. Det är många här som hör på.

Jag är så fruktat ledsen,egentligen.

Känner mig rådlös och ensam.Jagar advokater men får inget napp.

Usch vad jag hatar detta nu.

Jag vill bara ha sålt allt och börja om.Känner mig livrädd inför framtiden och vet inte hur detta kommer att gå eller bli.

Ingen släkt ingen familj har jag, faktum är att jag är ensam i stor bemärkelse.

Usch vilken hemsk dag detta är

Jobbig sits du sitter i, men du kan klara det:) man ångrar aldrig ett barn.

Kämpa på! Ditt barn kommer att ge dig en stor betydelse till allt. Jag hoppas att allt löser sig för dig. Önskar att jag kunnat hjälpa till på något vis.

Grattis! tror det kommer gå jätte bra för dig och ditt blivande barn =) ( vet inte om man säger så) det finns som sagt mycket stöd att få. Min tvillingsyster är ensamstående med sin dotter Wilma. Och har varit det innan hennes dotter föddes och det går jätte bra. skickar alla massor av lycko önskningar kram

Undrar om ni vet hur mycket alla era ord värmer…

Jättemycket

du kommer att fixa det här! jag tror på dig!

Min syster blev utslängd när hon hade 1½ månad kvar. Hon har klarat sig jättebra. Hennes dotter är 6 år. De bor i eget hus. Man är faktiskt lite stolt över sin lillasyster. Jag är helt säker på att du kommer klara det jättebra. Du kommer ge ditt barn så mycket kärlek.

tack alla för eran respons.

jag försökte ta kontakt med honom igår i och med att jag skall på ultra ljud idag…

Fick då till svar att han ville ha faderskapstest först…

Sedan att han var ej fadern utan det var en psykopat som var mitt barns fader.

Till saken är att jag jobbat/jobbar inom akutpsykiatrin samt på ett boende.

Detta kändes som en fet smäll och jag blev ledsen.

Detta är inte han men det är alkoliserade han som talar.

Jag försöker att tänka ljusa tankar om framtiden och ljusa tankar skapar ofta positivism, men fy bubblans så svårt det är!

Försök att låta bli att kontakta honom för en tid. Jag tror att det gör saken värre. Alkoholister gör sig själva illa genom att skada andra.

Fokusera på DIG och DIN framtid! Tillåt dig att vara ett riktigt ego, det beöver du!

Ja, även fast du vill att han ska vara en del i barnets liv så skit i han ett tag, nu har du gjort det du kunnat genom att fråga om han vill med, se frammåt och glöm han, han kommer bara göra dig besvikenigen och igen så kämpa framåt, finns det inga så kallade mammagrupper du kan gå med i bara för att träffa lite folk och kanske ngn annan ensamstående är där eller så.

Lycka till och gläds för framtiden med ditt barn =)

Fy f-n…Satt på mvc och ingen sambo.Letade på parkeringsplatserna …ingen sambo..

Varför gick jag och förväntade mig detta, varför hoppades jag..

Usch hela jag är full av tyck synd om mig..t.

Jag saknar min fina sambo, inte alkoholmonstret..

saknar han så det gör on

Jag skall ut på fredag kolla bio sedan kika på folk.Unna mig en mineral vatten på avenyn..

Det ser jag fram emot…Idag skall jag ta en promenad och försöka promenera bort den värsta sorgen.

känns blä allting

Jag förstår hur tungt det måste kännas. Jag kan förestlla mig hur jag skulle må om min sambo skulle försvina. Jag har varit i ett jättedåligt förhållande med en kille som visade sig droga. Vi var förlovade, bodde ihop i en fin lägenhet, vi älskade varandra. Han var dock lite "udda" men det brydde jag mig inte om från början. Det hela spårade ur och hans "udda-sida" tog övertag och då var det roliga slut. Han misshandlade mig och förnekade min existens totalt efter att jag stuckit. Jag tog bort vårat gemensamma lilla barn som då legat i min mage i 16 veckor. Jag var inte mogen för att ta hand om det helt själv. Jag mådde piss.

Efter ett tag kom han till sans och började känna sig ensam. Men då var det kört för honom. Han hade satt sin sista potatis och ja var konsekvent i det. Det har gjort mig gott och stärkt mig som människa att inte ha fallit tillbaka i det gamla som inte var bra. Jag kännde att jag var värd något bättre.

Det är du också.

Usch, vad jobbigt!! Förstår att det måste vara jättehemskt att sitta och vänta på någon som inte kommer. Och att tvingas bli besviken om och om igen. Man vill ju så gärna dela sin glädje över barnet med barnets pappa. Dessutom spökar ju hormonerna så att man blir extra känslosam också.

Själv så fick jag ett utbrott helt utan anledning igår, för att min man skulle stanna hos sina föräldrar en helg, för att plocka bär. Jag grät så det skvalade för att jag kände mig övergiven. Maken blev helt förskräckt stackarn.

Jag har själv ingen erfarenhet av hur det är att ha/haft ett förhållande med en alkolist. Men jag förstår att det måste vara ett helvete att inte kunna vara tillsamman med den som man älskar. Speciellt när man väntar ett gemensamt barn.

Du gör det enormt bra som orkar stå på dig och inte faller tillbaka i samma destruktiva förhållande igen. Väldigt, väldigt starkt gjort!!

Kramar/myy