Den 4 november skulle jag ha bf.

Den 3/6 Skulle vi äntligen gå på vårat RUL i v 18+3.Jag hade längtat så efter denna dagen och äntligen var den kommen.Hade berättat för jobbarkompisarna att vi äntligen skulle få se vårat lilla gryn och jag lovade att ta med mig en bild efter vi varit där.Bm visade oss stor och lill hjärnan,armar och ben.Men när hon sedan kom till barnets mage blev hon tyst och började att undersöka länge, men jag var fullt upptagen att kolla på skärmen så jag tänkte inte på att det kunde vara något fel.När hon plötsligt säger " Jag har tyvärr något tråkigt att berätta för er" så känndes det som marken under mig rasade."Nej nej nej " tänkte jag innombords,låt mitt lilla gryn vara frisk.Det visade sig att mitt barn hade levern utanför kroppen ( Bukväggsbråck).Utan att få träffa någon kurator,läkare eller någon annan bm fick vi gå hem.Jag vet helt förstörd,vad skulle hända nu?Så många frågor men inga svar.Vi tog en promenad jag och min sambo för att samla tankarna sedan gick vi tillbacka och begärde att vi skulle få träffa en läkare för att kunna få mer information.Tyckte vi blev helt utlämnade på det stället.Fick en tid nästa dag till östra sjukhuset i göteborg, där fick vi träffa en underbar barn läkare.Hon undersökte barnet i magen och hon berättade att det var allvarligt.Hon sa att man kunde ta test för att se så barnet inte hade några kromosonfel och låta en hjärtläkare undersöka barnets hjärta(Tänk vad mycket man kan göra trotts att barnet ligger i magen).Sen fick jag frågan "Vill du fortsätta eller avbryta graviditeten".Hur kunde hon ställa den frågan,om jag ville fortsätta?Det var väl ändå självklart,jag ville göra allt som stog i min makt för att vårat gryn skulle få leva vidare.Ett fostervatten prov togs (kromoson testet), vi skulle få reda på det om ett par dagar men dem ringde oss redan nästa dag och berättade hade barnet inte hade några kromosonfel.Vi vart överlyckliga,nu skulle ju allt ordna sig.Vi skulle på yttligare kontroller.Jag fick igenomgå en röntgen för att kolla hur stor skadan var och en hjärtläkare tittade på hjärtat.Grät floder när läkaren satt där och körde ul aparaten på min mage, men hjärtat var i god form.Nästa dag skulle vi träffa 2 barnläkare för att få reda på resultatet av röntgen.Både jag och sambon var hoppfulla,detta skulle ordna sig på ett eller annat sätt.Släkt och vänner höll tummarna och alla trode det skulle gå bra.Det finns några barn varje år som föds med detta och överlever,så varför skulle inte vårat barn klara sig?Vi fick komma in i ett litet rum där läkarna satt.Jag tog min sambos hand och höll den hårt.Barnläkaren hade väl inte tid att sitta där med oss så länge så ganska omgående talade han om att skadan var för stor och att det inte gick att göra något åt det.Just denna dagen var det min födelsedag, kunnde jag fått en värre födelsedag?.
Vi skulle få gå igenom en abort i v 21.I en sådan situation vill man bara att dem snittar upp en och tar ut barnet men det bästa psykiskt och fysiskt är att man genomgår en "vanlig" förlossning.Igår var det 1 vecka sedan jag fick se min underbara vackra lilla flicka.Så vacker,så lik sin far med sina långa tår och min haka.Så orättvist, varför fick hon inte leva här på jorden med oss för?Hon var bara till låns….

Det blev ett långt inlägg, hoppas det var okej.Kännde att jag ville skriva av mig lite.Finns det några funderingar så är det bara att fråga.
Vill också tillägga att detta var en ren otur att vårat barn drabbades av detta och det är inte "jätte vanligt" men inte heller jätte ovanligt heller.Men vill inte skräma någon.  Läkaren sa till mig att dem flesta barn föds friska.
Må gott alla blivande mammor.Kram