I Lördags den 31/1 kom vår underbara lilla dotter Thea till världen.
Efter en mycket lugn graviditet, utan störrre krämpor och med mycket bra värden hela tiden, samt med vetskapen om att kvinnorna i min familj haft enkla och snabba förlossningar var jag inställd på en ganska smidig förlossning. Men tji fick jag…
Med bara någon vecka kvar till Bf, hade mitt blodtryck stigit och jag hade spår av äggvita i urinen. Jag fick då göra dagliga kontroller och då det inte blev bättre blev jag i Onsdags inlagd på BB för övervakning och eventuell igångsättning. Det var ingen höjdare att ligga still i en sjukhussäng och bara vänta, jag tyckte ju att jag mådde aldeles utmärkmärkt. Men där låg jag i alla fall tills läkaren på Fredagen tog beslutet att sätta igång mig. Hon kände på min livmodertapp vilken var helt omogen och dessutom bakåtlutad. Detta gjorde att de var tvugna att börja med at sätta in någon form av hormonstav som skulle sätta igång utplåningen av livmodertappen och enligt läkaren kunde det ta upp til tre dygn innan själva förlossniningen satte igång.
På kvällen blev jag tillsagd att försöka sova så mycket som möjligt, inte så lätt när man legat i en sjukhussäng i tre dygn och dessutom vet att man ska föda barn när som helst, men lite vila lyckades jag få.
På Lördagen vid 13 tiden så ramlade hormongrejen ut av sig själv och samtidigt gick slemproppen. Barnmorskan undersökte mig och det var dags att ta hål på hinnorna så att vattnet gick. Samtidigt satte de en elektrod på bebisens huvud för att mäta fosterljuden. Värkarna kom igång nästan direkt efter att vattnet gått men var ganskaq oregelbundna.
Det var nu problemen började. kurvan för fosterljuden var nämligen alldeles för jämn. Barnmorskan förklarade att det kan bero på dålig aktivitet hos fostret, även om det inte behöver göra det. Men en läkare måste komma och ta ett blodprov från bebisens huvud för att kunna se hur den mår. Till saken hör att flera barnmorskor vid upprepade tillfällen varit och känt, dragit, pillat och gud vet vad i min livmodertapp, då den var så långt bak att de hade svårt att nå ordentligt. Så jag var ganska öm och rejält trött på att de var inne och gröpade mellan mina ben. Jag hade svårt att slappna av och det var mycket obehagligt när läkaren skulle ta blodprovet. Dessutom var jag för lite öppen, så han kunde inte ta något prov utan skulle ta det senare. Jag fick värkstimulerande dropp och pang så blev värkarna regrelbundna, kraftiga och lååånga. Med hjälp av lustgasen tog jag mig igenom värkarna som var mellan 1,5 och 2 minuter. Det värsta var dock att veta att läkaren skule komma tillbaka och ta blodprovet. När han sen vid 19-tiden kom sög jag i mig rejält av lustgasen och var helt borta. Men trots gasen lyckades jag inte slappna av utan greps av panik och två barnmorskor stod och höll fast mina ben för att jag inte skulle sparka läkaren i huvudet. Efter vad som kändes som en evighet lyckades han sticka henne i huvudet men fick inget blod. Eftesom kurvan varit ganska jämn hela tiden och de inte lyckades få något blod att analysera så beslutade läkaren då att det var säkrast att snitta. Jag var totalt utmattad efter undersökningen och beskedet kom faktiskt som en stor lättnad. Det bar av till operationssalen och jag fick snällt lämna min älskade lustgas kvar i förlossningsrummet och på egen hand andas mig genom värkarna som nu kändes totalt meningslösa, tidigare hade jag kunnat ta mig igenom dem med instälningen att varje värk är ett steg närmre. Tillslut var äntligen bedövningen lagd och all smärta borta. Operationen var igång och kl.19.49 föddes vår dotter. De fick kämpa lite för att få ut henne eftersom huvudet trängt ned så långt. Det var helt underbart att höra det första skriket, äntligen kunde man pusta ut. Vi hade fått en frisk, kry och välskapt dotter!
Efter ett par dagar fick jag veta av barnmorskan som var med vid förlossningen att hon dessutom legat i pannbjudning, dvs. att hon låg så att pannan och inte hjässan kommit först , vilket gjort att jag med strsta sannolikhet inte kunnat föda henne vaginalt. Så med tanke på det är jag glad att jag inte hann längre i förlossningsarbetet. Då hade det förmodligen blivit urakut snitt och jag hade riskerat stora bristningar i underlivet.
Förlossningen blev verkligen inte som jag tänkt mig, men vi har återhämtat oss bra och jag kan säga att jag utan att tveka skulle göra om det på momangen för Theas skull. Hon är väl värd besväret :)