Jag tycker man ska göra det som känns rätt för en själv och framför allt vad som är bäst för barnet. Skulle aldrig drömma om att dömma ut någon, vilket val personen ifråga än gör. Det finns så många olika människoöden och en människa har så mycket känslor någon utomstående inte vet något om.

åh, riktigt bra svar! tänker precis om den frågan jag också

jag är emot tonårsföräldrar. från 18 okej, under nej. barn ska inte få barn

Håller med #3 här faktiskt

Tycker åxå som Telefonkontakt, man behöver tonåren till att vara just barn/tonåring. Skaffa barn hinner man sen.

Hade jag blivit tonårsgraid hade jag gjort abort. Att adoptera bort låter ju fint, men jag tror det är extremt jobbigt att bära ett barn i 9 månader som man säkerligen kommer att knyta ett band till, och sen adoptera bort det. För min del skulle nog det vara värre än att abortera det.

håller med 1 och 3, vill inte dömma men tycker egentligen att tonåren är avsatta till att vara ung, lätt naiv och tid till att skapa erfarenheter som inte innebär att lista ut vilka blöjjor som är billigast eller varför ungen inte har bajsat på 3 dagar.

Kan lägga till för de som inte vet hur gamal jag är, jag är 20 jämt så jag är ingen tant på 50 som predikar :P

På sätt o vis tycker jag inte åldern spelar någon roll, men egentligen gör den ju det ändå. Som nämnts tidigare så håller jag med om att är man själv bara barnet så ska man inte skaffa barn.
Lev ditt eget liv (detta är inte riktat mot någon) innan du tar hand om någon annans!

Så länge man kan/har råd att ta hand om sig själv, har arbete (tjänar sina egna pengar), ett hushåll (ett hem måste man ju ha) och ett körkort vore heller inte fel…  och givetvis så länge man känner att man har "lekt" färdigt med att resa runt o festa m.m. och känner sig REDO för att ta hand om ett barn, h*n kommer ju trots allt finnas där för resten utav ens liv. Har man detta tycker jag det kvittar hur gammal man är, och oftast är det inte förrän efter 18års åldern som man "uppnår" detta..

Åldern spelar inte så stor roll bara man känner att man själv kan klara av det, och inte förlita sig enbart på att andra hjälper en ur ständiga knipor som tex tidsbrist och ekonomiska.

Jag tycker nog så här…..känner man själv att man klara av det så okej. Vi alla är ju olika mogna.

Det viktigaste är nog att beslutet är ens eget och inte någon annans. Man ska inte avstå från abort för att någon tycker att det är hemskt och man ska inte göra abort för att någon annan tycker att det är det enda rätta när man är så ung!

Undertecknat

en livrädd mamma till två söner 16 & 18 år!!!

jag tycker ju personligen att man bör ha gått ut gymnasiet först!!…
när jag själv gick på gymnasiet skulle det aldrig ha fallit mig i tanken att bli mamma.. även om jag skulle ha blivit gravid då så skulle jag nog garanterat ha gjort abort..
man behöver de åren plus några till för att finna sin EGEN identitet.. att bli vuxen.. mogna osv..
först nu känner jag mig nog mer än redo att bli mamma och då e jag 25½år gammal… =)
jag är GLAD att jag inte har blivit gravid när jag var yngre.. jag slapp ta beslutet om abort osv..
för det är inget jag skulle vilja uppleva någonsin….

och adoption.. nejtack, menar man kommer nog alltid resten utav ens liv att tänka på det barnet, hur det mår, om det fick en bra uppväxt osv osv.. smärtan skulle vara för stor..

min mamma adopterade bort sitt första barn som hon fick när hon var 16år gammal… tror inte det går en dag utan att hon tänker på honom .. och jag tror ärligt att hon ångrar sig varje dag med…

nu babblar jag nog en hel del..

Men nej.. jag säger som de andra.. barn ska INTE ha barn…
Lev ert liv istället.. festa.. lek runt.. rest.. utbilda er.. arbeta..
finn er plats här i världen och kom till ro med er själva Innan ni tänker på att ens försöka fostra ett nytt liv…

Jag fick min pojke när jag var 17 och hade precis gått ut 2:an på gymnasiet..
Abort fanns inte på världskartan…

Jag borde ha blivit livrädd eftersom jag varken hade några pengar eller gått klart skolan, men på något sätt tog jag det hela med ett stort lugn…
Min sambo däremot hade inte riktigt samma åsikt i början, men efter första BM besöket och vi fått lyssna på de fantastiska hjärtljuden var han lika lycklig som mig…

Graviditeten var ett helvete då alla mina kompisar vände ryggen till och helt plötsligt dög jag inte längre…
Telefon samtal mitt i natten för att berätta hur sjukt kul festen hade varit och hur mycket jag missat dög ju iofs…

Men efter 9 långa månader kom han, en perfekt liten pojke…
Eftersom jag inte hade någon inkomst fick jag såklart bara lägstanivån från f-kassan, vilket var då hur mycket som hellst för oss som levt på Henkes lön och mitt studiebidrag på 950:- fram tills dess…

Efter att ha varit hemma drygt 1 år gick jag tillbaka till skolan och tog studenten med bra betyg och började sedan jobba direkt..

Vad jag försöker få fram är att åldern har ingen som hellst betydelse…
Jag känner inte att jag har missat en massa saker bara för att jag inte kunde vara ute och supa skallen av mej varje helg..
Jag anser istället att jag hade en jäkla tur som träffade rätt kille och att vi startade vårat liv tillsammans så pass tidigt…

Nu har vi varit gifta i snart 3 år och har 2 underbara barn

Finns bra många över 20, ja över 30 också för den delen som inte alls är redo för barn och familj, medan det finns sånna som mig som känner att det är rätt även fast man är "för ung"..

Sedan finns det ju naturligtvis en gräns om vad som är för ungt, skulle min dotter komma när hon är 14 och säga att hon är gravid skulle jag inte ta det lika lätt som om hon skulle komma när hon var 17…

Jag tycker mer det handlar om att man ska vara kapabel att först och främst ta hand om sig själv både fysiskt och psykiskt.
När man väl är det, då är man mer kapabel att ta hand om ett annat litet liv.
Detta gäller oavsett ålder.
Åldern har egentligen ingenting med kapaciteten att göra, även om den många gånger faktiskt spelar in.
Sen är det ju en väldigt stor fördel om man faktiskt kan försörja både sig själv/-a och barnet.

Det är iaf min åsikt. =)

#10 bra sagt!