Jag är helt livrädd för tanken att behöva snittas. Finns inget som tyder på det, men det vore hemskt. Bli nersövd och vara helt utlämnad, sen tiden efter operationen. Jag tycker att det är jätte roligt när folk här skriver ner sina förlossningshistorier. Då får man en bild av hur det kan vara, och det blir lite mindre främmande.

jag håller med ovan. Min största rädsla är att INTE föda naturligt. Dock var jag hsytersikt rädd innan plusset, nu vill jag inget anant än föda så jag får se vem den lille är :)

Nuförtiden så behöver man ju inte alltid bli nedsövt om det blir snitt. Jag har fött mina båda med snitt och då haft bedövning från brösten och nerråt. Har fått se mina pojkar direkt. Den stora var det en kort stund bra eftersom han inte mådde bra. Den lilla hade jag kunnat få på bröstet direkt efter nästan de hade tagit ut ahn, men vallde att avstå, då jag mådde fruktansvärt illa.

jag är iofs inte gravid men jag har verkligen rädsla inför vanlig förlossning så den dagen det är dags för mig kommer jag att kräva att snittas

jag är inte heller gravid, men har rädslan att när det väl är så att jag ska förlösa en bebis så blir jag bara vid tanken livrädd att spricka eller bli klippt.

Så ni som är rädda, vad är det egentligen för farligt ni tror ska hända? Om man spricker, om det gör ont (stor trolighet), vad för farligt tror ni ska hända av det? Allt går ju över, det är inte direkt så man dör av smärtan eller av sprickorna. Jag tror det bästa man kan göra när man har såna här fobier är att avväpna rädlsan. Fråga sig själv, om detta farliga händer, vad är då det farligaste som kan hända och hur kan jag tackla det? Är det verklgien så farligt som jag fantiserar om att det ska vara?

Själv är jag av inställningen att att föra barn naturligt är som sagt, fullt naturligt. Våra kroppar är gjorda för att klara detta. och även om det gör ont och man får lite "biverkningar" efter förlossningen, så säger de flesta att det var väl värt det, dvs att uthärda smärtan. inte bara för at tman får barn utan för att man klarade av det och för att det för många är en otrolig upplevelse.

Vill inte förminska er rädlsa, vem är inte rädd?! men kanske ge er en tanke att tänka på, varför är ni egentligen rädda? vad är det värsta som kan hända? Tror ni inte ni klarar av det? :-) Jobba med den tanken! (går att applicera på alla rädslor)

#6 att man spricker så allvarligt att man inte kan hålla urin och avföring för resten av livet. Högst procent är i Östergötland. Jag bor i Östergötand..

#7 Jag har svårt att förstå hur vad man bor kan ha och göra med hur mycket man spricker. Det har ju göra med hur stor bebisen är, hurt snabbt den kommer ut och hur ens kropp fungerar.

Men jag kan förstå att man känner sig rädd att ens kropp kan bli förstörd. Och oftast är ju rädsla inte så logiskt att man kan bli av med det lätt.
Men det brukar finnas möjlighet att få prata om det och planera sin förlossning någorlunda så det känns lättare.

Själv kände jag ingen rädsla, och fast förlossningen var lång och lite krånglig så känns det ändå jättebra och jag gör det gärna om.

#8 du glömde hur personalen har sina rutiner och sånt. Det påverkar en hel del hur mycket man kan spricka och sånt. Jag går hos en BM som går igenom sånt med mig just nu, så mina rädsla har blivit lite bättre ialla fall

#9 Det är bra att din bm hjälper dig!

Man kanske inte ska ta reda på såna statistik om man är rädd. Jag hade ingen aning att det ens fanns statistik på hur folk spricker.

#10 fick remis till en annan, så jag går till min vanliga för de vanliga sakerna och sedan den andra för rädslan. Nästa gång så vi på studiebesök på förlossningen, hon och jag.. Kanske tar med min man.. Känner mig tryggare när han är med..

jag harfaktist förlikat mig med förlossningen, acepterat att det kommer att göra ont men att det finns folk som kan sitt jobb och som stöttar mig och mannen genom det hela. Är nog mest rädd över hur gubben ska klara det :) Antingen går det kanon eller så blir han som en yr höna (det sista brukar det bli när det händer något) men det ska nog g bra…funderar på att ta med en till på förlossningen….

#6 Du har inte fött barn än va? Tänkte precis som dig innan min förlossning men sedan när det väl var dags… Ush och fy!

Jag blev igångsatt eftersom Emma inte ville komma ut i tid. Fick väldigt mycket värkstimulerande, det gjorde så j-vla ont och jag trodde aldrig det skulle gå. Hade panik för jag trodde att jag skulle skita på mig trots att jag tagit lavemang innan. Dessutom var Emma en stor bebis på 4400g och med ett stort huvud som skulle klämmas ut. Så jag fick en rejäl bristning och en massa stygn. Lovade mig själv att aldrig mer skaffa barn. (Hemsk graviditet med illamående, kräkningar och sjukskrivning i 7 månader och sedan foglossning, hemsk halsbränna, extremt svullen i hela kroppen, 30kg+ mm på slutet).

Så är man klar med ovanstående och får då gå omkring med en oversized binda pga blödningarna/avslaget och knappt kunna gå eller sitta pga bristningen och stygnen som var rejält svullna och gjorde skitont i början…

Okej, det kan säkert vara en dans på rosor för vissa att föda barn. Men jag blir lite arg på att alla låtsas att det ska gå så lätt. Det är utan tvekan det allra hemskaste och mest vidriga jag varit med om. Som en lång mardröm.

Jag skriver inte det här för att skrämma upp er, men jag tror att det faktiskt blir lättare om man har en aning om vad som väntar och vad som kan hända under en förlossning.

För mig kändes det som att mina värsta farhågor slog in med tanke på smärtan, paniken och bristningen men jag är så oerhört lycklig över att Emma mådde hur bra som helt under hela föloppet. Inga komplikationer där alls.

MEN så fick jag världens underbaraste dotter!

Knasigt nog kan jag inte riktigt koppla ihop Emma med allt det hemska. Kändes som att jag vaknade ur en riktigt hemsk mardröm och sedan passade på att hämta hem en helt underbar bebis när vi ändå var på BB ungeffär…

#13. Jag håller med dig!

 Min förlossning var oxå väldigt jobbig. 29 timmar höll den på, jag trodde jag skulle dö. Var totalt utmattad, svaga värkar pga. all smärtlindring så det slutade med att dom fick ta sugklocka. Jag sprack och fick sy. Hade ont i nästan 3 veckor efter förlossningen. Kunde knappt sitta, gjorde ont när jag skulle resa mig, gick som en kossa.

Många försöker "försköna" förlossningar och säga att "men det är ju inte så farligt". Men vissa har det förjävligt rent utsagt (ursäkta språket).

#13> Nej jag har inte fött barn, men det var inte det det handlade om utan om rädslan innan och om fobier. Vad jag mear är att man inte tjänar något på att vara rädd innan, utan att man ska hantera sin rädsla. Nog förstå rjag att förlossningar kan vara hemska, emn jag är även helt övertygad om att de blir hemsakre om man är rädd för dem och har fobi för dem.

#15 Jag skrev mitt inlägg för att visa på vad man kan vara rädd för och hur det är när det väl händer. Ofta så handlar ju inte förlossningsrädsla om att man rädd för komplikationer som skulle vara farliga för barnet, utan mer om smärtan, eventuella bristningar osv Jag tyckte att min förlossning var värre än vad jag kunnat tänka mig innan och trots det så mår jag bar idag och har en helt underbar dotter!

#14 Sugklocka även här, men jag bad faktiskt om det! Trodde aldrig det skulle gå utan så bad att få det långt innan krystvärkarna tom. Det var en stor hjälp för mig faktsikt.

Jag e inte heller gravid :P Men min största rädsla är att jag spricker lite och får sy. Det är jag LIVRÄDD för

Ingen kan säga hur just "din" förlossning blir. Alla är unika! Det är något man alltid ska veta om. Med kunskap kommer makt att kunna bidra och underlätta för sig själv under förlossningen och då kan man blir tryggare till sinnet.

Sällan åker man utomlands till ett land man aldrig varit i, utan åtminstone kolla upp vart man ska, hur vädret kan bli och kanske en litet ordlexikon så att man klarar att hanka sig fram. Det är samma sak med förlossningen, ju mer oförberedd du är desto fler överraskningar och desto större chans för rädsla. Lär dig om födsloförloppet, ta del av det du faktiskt kan påverka och acceptera det enorma arbete som oftast väntar.

Min förlossning varade i 21 timmar, jag upplevde ingen smärta (tilläggas bör att jag var sjukt förlossningsrädd innan). Jag menar på intet sätt att det var en lätthanterlig upplevelse, för jag har aldrig jobbat så hårt i mitt liv och min kropp genomgick enorma krafter och känslor, men det var helt underbart!!!

Min son föddes med sugklocka och därav fick jag en mycket stor bristning. I den sekunden han for ut kände jag av smärta men den var över på ett kick. Jag läkte i hop och har inga problem idag. Vi kvinnor har fantastiskt läkekött i våra underliv och läker ofta ihop väldigt fort.

Bristningar i regel känns inte, då trycket av barnets huvud är så stort, när det är på väg ut.

Så mitt råd är: Läs på, förbered kropp och sinne och öppna sinnet för att mycket kan hända.

Kram på er

#18 Jag fick en rejäl bristning, precis så att den inte gick hela vägen så att säga. och det är jag jätteglad för!

Jag kände inte av direkt när själva bristningen kom, däremot känns det i ett par veckor efteråt…

#19 Jo precis, självklart var jag rejält öm där nere efteråt, men med tanke på att min bristning gick hela vägen ner och in i underlivet så läkte det ihop hur bra som helst:-) och fort gick det med=) Läkeköttet (hu vilket ord) därnere är som sagt ganska så jäkla fantastiskt:-)

håller med #20. Jag avr livrädd innan jag böev gravid och hade tänkt at tjag skulle minsann ha kejsarsnitt och jag skulle itne föda normalt. Men, när jag började läsa om hur kroppen fungerar, vad jag kan göra för att underlätta och när jag insåg att min kropp är byggd för detta, accepterade jag det och ser nu på ett sätt fram emot förlosningen ( det är ju något alldeles nytt för mig) mens amtidigt har jag sömnproblem då jag är så nervös och rädd för att jag itne vet hur smärtan komer påverka mig och med allt som kan hända.

Hur som helst, kunskap underlättar. . Men, det är säkerligen ingen dans på rosor och det förväntar jag mig itne heller. Men, det känns lättare ( i tanken i alla fall) om man accepterar att det är så här man måste göra om man vill ha barn 

men jag lider med er som hade en hemsk förlossning och graviditet och hoppas definitivt att nästa ( om det blir en ?) blir lättare och trevligare

#21 Jag säger detsamma, att kunskap underlättar. Det har hjälpt mig mycket, men jag är fortfarande rädd och vill inte föda, men barnet ska ju ut och något snitt har jag inte ens frågat om faktiskt. Längtar tills jag ska träffa min extra BM och få prata mer och få mer information och så.

Vet ni, jag ska delge en liten rolig detalj från min förlossning. Jag är ganska så rejält blyg av mig, inte någon som gärna visar sig i baddräkt på sommaren och så, men när jag var därinne i duschen på BB och duschade och ömsom dansade hula-hula*s* så kände jag bara "Fy faaan vad coolt, jag är värsta lilla nakna urkvinnan. Ta hit tio främmande och stirrandes människor och jag kan ta det, för jag föder minsann ett barn! ihihihiih

Jag har fått ett akut snitt och ett planerat snitt men jag skulle inte rekommendera att ta snitt…..jag hade velat uppleva den smärtan att få föda naturligt…..

#23 Jag satt här och blev mer och mer nervös för var inlägg jag läste, men så kommer du och får mig att fnittra till helt ut i tystnaden här på natten :) Jag brukar ofta försöka hantera jobbigare saker med hjälp av skämt, undrar om det finns någon sådan härlig bok om förlossning man kan tänkas hitta? Med tanke på hur många böcker det finns måste det ju nästan göra det *tänka* Är inte här inne så så mkt (problem med internet), men är det någon som har lust att rekomendera en skämtsam och härlig bok om barn och förlossning får ni mer än gärna PMa :)

#25 Nu önskar jag att jag hade ett klockrent bokförslag*s*, men det enda jag kan tänka mig är att du gör en internetsökning väl du är på nätet, sök på ex "roliga upplevelser +förlossningar" eller nåt sånt. Om inte boktips dyker upp, så lär du hitta sidor med roliga trådar där kvinnor delger ngt kul eller "galet" från deras förlossningar:-) Jag hittade en del sånt när jag väntade bus=)

KRAAAAM o du, vill du ha en mer gedigen positiv vinkel på en förlossning, så ska du läsa min tidigare tråd här i forumet (fast det kanske du redan gjort*glömsk* *s*

Krama

#25> har ingen kom förlossningar, men en om hur livet som gravid och med en bäbis är. "9 månader" heter boken, av Ann nånting. hon TV-kändisen. den är skrattretande rolig… ingen fakta dock, mer om hur livet är…

#27 Du menar inte "9 1/2 månad" a Annika Lantz?

#28> Jo det gör jag, har taskigt minne och blandar ihop den med en annan bok. *undrar vad den andra boken hette* den är skitkul iaf, 9 1/2 månader.

#26 Ska googla på en gång! Läsa sådana här härliga upplevelser kan jag läsa i timtal! :) Kanske skriver du själv en bok en dag ;) Och då vet du vem som kommer läsa den snabbast av alla! Ser fram emot att läsa mer underbara berättelser från dig om barn, familj eller livet :)

#27 Tackar! Den ska jag verkligen se till att lägga händerna på! ^^,

#30 Kram på dig, go du är:-D

Jag är inte gravid men har en fråga..
Har panikångest sydrom och ganska låg smärttröskel då jag har muskelspänningar i hela kroppen…
Min fråga är: Kan man begära rent hälsomässigt om att bli snittad vid förlossningen? Känner att jag aldrig skulle klara en vanlig förlossning pga att jag garanterat skulle få panikångest och tappa all fokus… Tänkt mycket på detta då jag är långtidssjukskriven pga panikångesten och kommer skaffa barn i framtiden, är nu 23 år och vill gärna ha barn när jag är runt 25.. Så ganska snart går min fästman och jag i bebis tankar.

Jag tror säkert att du skulle kunna få planerat snitt=)