Man känner det man känner. Det är många mysko saker i görningen när man väntar barn. Det här med att "livet passerar revy", det skedde för mig när jag fick Meja, väldigt mycket skulle plötsligt bearbetas, och jag kände INTE som jag hade föreställt mig det när hon väl kom ut (därmed inte sagt att jag inte älskade henne, det vara bara… annorlunda).

Första steget är att acceptera hur du funkar och vad du känner. Det är okej och det finns säkert fler som har det som du! Nästa steg - tycker jag - är att snacka med någon om det. Har du hittat en barnmorska du har fortroende för? Finns det någon annan man kan prata med på din ort? Det är viktigt att du inte känner att du är alldeles ensam om dina funderingar.

Kram//Pernilla

Problemet är att jag inte har någon BM. Jag har gått till två olika den här tiden och en tredje blir det nästa gång.. Så det är inte det första jag vill prata om när jag ska dit första april..

Jag har pratat med min fästman om detta, så han vet om det. Men han verkar inte förstå men jag pratar ialla fall, bara för att prata om det.

Det känns inte som att mina problem existerar för andra. Det känns inte som att det är okej att jag får sörja ens för att min mamma gick bort, blev inte ervjuden stöd då det hände ens. Har aldrig blivit erbjuden stöd om något, så det känns inte som om jag skulle få något stöd av BM nu heller. De skulle väl bara säga att det kommer med tiden, att det är normalt..

#2 bra att du pratat med din kille om hur du känner och att du är rädd att inte få känslor för barnet. Då kan ha han koll på dig när barnet är ny fött. Att han inte visade att han förstår dig beror nog på att han vill lugna dig och sig själv.

Min pappa dog när jag var 20 och det dröjde nästan 20 år innan jag sörjde honom och det kom när min hund dog, då kom massa gamla känslor ut.

Att inte känna något för barnet innan det är normalt, jag gick till och med planerad hur förlossningen skulle bli om min son dog i magen. Nu hade jag komplikationer under graviditeten (antikroppar) men även när jag väntade min dotter innan så kom inte dom riktiga känslorna förren hon var född.

Jag hoppas att du kommer att föda normalt, för det hjälper dina hormoner att förstå att du är mamma.

Titta på djuren inte vet dom att dom väntar ungar, men så fort ungen är ute så är dom vakande och bra mödrar, det går på instinkt att bli förälder inte på förnuft.

När jag väntade på mitt första barn, så drömde jag väldig mycket om vad jag hade varit med om under min skoltid. Det är helt naturligt att vissa saker kommer upp under graviteten. Man är mera känsligare under den tiden. Det vigtiga är att du har någon att prata med och att de lyssnar på dig.

Iband kan det ju vara konstigt att ha något i magen som man vet att det bara finns där, men inte kan se. Man ändras ju under graviteten. Man på något sätt växer, och det tar tid.

När jag väntade på mitt första barn glömde jag många gånger av att jag var gravid speciellt när jag inte var så långt gången. Jag visste inte vad jag hade framför mig heller, hade ju alldrig tidigare fött barn. Dessutom var jag ensamstående mamma och först nu märker jag skilnaden till att vara två föräldrar eftersom jag lever ihop med mitt andra barns pappa.

Jag tyckte att det var superjobbigt efter förlossningen, med alla dessa känslor (hormoner). Jag tyckte att ingen såg mig eller hörde mig.

Det vigtiga är att du har någon att prata med om hur du känner. Att de stöttar dig i ditt mammarol. Sedan kan jag ju säga att det blir helt annorlunda när man har bebissen i famnen efter förlossningen. Något som man inte kan föreställa innan att denna bebis är en del ut av sig själv. 

Jag tror att du kommer att bli en bra mamma…..

Tala om för din kille att han inte behöver svara dig eller förstå, att du bara vill lufta det som snurrar i ditt huvud just nu. Att du får säga vad som faller dig in är otroligt viktigt, sedan om ingen fattar spelar mindre roll, du har fått ur dig det du vill och behöver just nu. Så fungerar vi i vår familj, man behöver inte ha en lösning, bara lyssna.

Jag har ju 2 tjejer sedan tidigare. De är nu snart 11 och 13 år.
Kände ingen samhörighet med någon av dem förän flera veckor efter förlossningen. (Fula var de också, den som säger att nyfödda är söta ljuger (min åsikt)). Samma är det med lilltroll i magen nu. Visst är det kul att magen växer och att känna sparkar osv. men känslor…??? Nej!
Kanske att man inte får känslorna förän man vet att allt är bra och inget otrevligt kommer att hända dem, att man får ha dem kvar hos sig. En överlevnads instinkt så att säga.

Susanne

#5 Det låter faktiskt väldigt vettigt och logiskt!

Telefonkontakt,

Du har gått igenom så mkt och jag förstår att det är svårt att ens känna känslor ibland bara för att man "ska". Allt är inte en dans på rosor och jag tror att mycket har att göra med din uppväxt och framför allt hormonerna i kroppen. Och jag tror att det här med att du tvingades omplacera gördis också spelar in och att du inte vet hur det blir med Sigge.
Var det inte strul med bröllopsgästerna också?
Kan det vara så att du är rädd för att inte få något stöd från dina anhöriga eller hjälp? och att du ska tappa kompisar bara för att du blir mamma?

Du är ung och var kanske inte beredd. Du kanske hade planerat annat och det är nog fullt normalt att vara rädd för vad som ligger framför en. Speciellt när man förstår hur viktig man blir som förälder till sitt barn och alla dess skyldigheter. Är du rädd för att du inte ska orka med, eller finns det undertrycka känslor som gör att du blir bitter och funderar på hur det själv blev med din uppväxt?

För en tid sedan gick det en serie om "unga mödrar" på fyran och det var många utav dessa som hade dina tankar och för somliga förändrades det efter förlossningen och det fanns faktiskt 2 flickor tror jag som inte kunde ta till sig sina barn. En fick en förlossningsdepression men hon hade redan depression när hon blev gravid. Den andra var helt enkelt inte redo.

Det är ett stort steg att våga prata om det, och du är garanterat inte ensammen. Det finns en anledning till att det biologiska suget kommer vid en viss ålder. Du kanske bara inte upplevde det?

Jag hoppas verkligen dig all lycka och du är stark som vågar prata om det. Du är ändå så pass ung att du borde kunna gå till ungdomsmottagningen och få prata med ngn direkt om du inte känner förtroende för din BM, det är nog väldigt viktigt i ditt fall att du få en och samma person. Men dem är trots allt människor dem också! Glöm inte att du är inte mer än en bara människa!
kramar

Jo, mitt liv har inte varit en dans på rosor, utan jag har erfarat för mycket negativt redan (mammas ettårsdag var igår då hon gick bort, uscha)

Min syster kommer inte på mitt bröllop vilket gör mig ledsen.. Och kompisar är jag inte rädd för att tappa för de tappade jag redan innan jag flyttade till Norrköping från Västerås. De visste att jag skulle flytta så de orkade inte (inte jag heller) hålla kontakt efter skolan (dessvärre så har en av de kompisarna flyttat till Norrköping för att plugga och sa inte det till mig, ingen bra kompis precis)

 Det är svårt attförsöka stabilicera sig i en ny stad och samtidigt fokusera på att bli förälder. Jag har velat ha barn sedan jag var 16, men väntade självklart tills jag hade flyttat hemifrån och tänkte skaffa barn om typ ett år tidigast, men nu så kom det ialla fall ganska välkommnat och fråga om abort var aldrig på tal.

Jag tror att bristen på andra bliviande mammor i min närhet spelar in en del. Jag har ingen att dela erfarenheter med, bara här inne. De kompisar jag väl har kvar förstår inte att det inte är roligt att gå på krogen just nu då man inte orkar hålla igång och bara får dricka alkoholfritt. Haha, men nu ska jag ut på fredag, får ingen möhippa i brist på kompisar.

Jag är en överlevare, jag klarar mig, fast roligt kanske det inte är på vägen…

Det brukar ju alltid finnas mamma grupper!
Jag kommer ihåg för många herrans år sedan så hade dem ungamammorklubb på lunarstorm. Dem hade koll på det mesta och hade adresser till föreningar där dem hade ungamammaträffar osv! kanske ngt?

#4 Exakt, "ingen hör mig och ingen ser mig"… det pratas för lite om att man inte alltid mår så himla bra efter förlossningen. Som att graviditeten och att ha bran bara ska vara ett stort rosa moln.

I Anna Wahlgrens bok (som man för övrigt kan tycka olika om) står det att man borde se graviditeten som 11 månader, inte 9, därför att det tar åtminstone två månader till utöver graviditeten innan man hittat balansen någorlunda… stämmer bra tycker jag!

Telefonkontakt, du kommer fixa det här. Behöver du babbla av dig så finns ju i alla fall vi här!

Jag vet att kyrkor brukar ha någon mamma barn grupper eller musiklekis eller något liknande man kan gå till när man har fått barn där man kan träffa andra mammor och pappor med barn. Sedan brukar även kommunen ha vissa grupper för föräldrar och barn. De vet de säkert på bcv sedan när du ska gå dit…..