Det är bara du själv som kan fatta beslut. Att tänka på barnet är ju det viktigaste i beslutet. Om du inte anser att pappan är lämplig så kanske ditt barn inte kommer att ha kontakt med honom och hur påverkar det barnet sen? Sen är det så att det kostar att ha barn också så det är ju bra om man har jobbat ett tag så man kan få en själig föräldrapenning, speciellt med tanke på att du är ensam. Saker och ting brukar kunna lösa sig till det bästa så småningom men det viktiga är nog att man ändå tänker på barnets bästa och barnts framtid och vad du själv känner inför framtiden, vad du vill göra, om du är redo osv. Vad du än tar för beslut så har ingen annan rätt att välja det åt dig, det är bara du själv so gör det och du är ju myndig :) Att diskutera och prata med andra kan vara bra men beslutet tar du själv.

Önskar dig all lycka till!

Tack så mkt!! Jo jag har funderat en hel del nu så att det känns som att jag kommit fram till rätt beslut…

Det låter som om du beskriver min situvation, något sånär.
Du kanske har läst mina inlägg innan "Fick veta igår…" och "Nytt"
Tänkte att jag inte skulle ta upp allt igen.

Men lite snabbt kanske, är gravid i vecka 11+6. Jag har inget fast förhållade, utan pappan är en väldigt nära vän till mig.
Jag känner att jag inte har något som helst stöd från föräldrarna, och inte heller från kuratorer som jag gått/ringt till.
Jag vet inte alls hur jag ska göra, jag är självklart jätteglad över beskedet, som jag inte alls räknat med - eftersom jag ätit minipiller fram tills jag fick veta det, då jag var i vecka 10+1, och då haft utesluten mens sedan ett år tillbaka. Sen har pappan sagt att han varit steril så jag skulle aldrig tro att jag var gravid -förens jag åkte in till akuten med smärtsamma buksmärtor!

Jag kanske inte kan svara på dina frågor, eftersom jag har haft två veckor av panik och ångest och ingen att dela någon gnutta glädje jag känner. Jag har aldrig tänkt på en graviditet tidigare så, de tipsen jag har fått är att ekonomin alltid ordnar sig, och att man absolut inte är ensam som ung och ensam förälder!

Hoppas det kan hjälpa dig något, och jag är själv i stort behov av att prata känner jag, så jag finns här, eller på msn om du skulle vilja prata!

MVH Jenny

Det är ju jättebra om ni kan prata med varandra, det brukar kännas bra att ha någon i samma situation att luta sig emot.

Jag tänker på er båda, skickar varma kramar!!!

Tack för stödet, och jag hoppas att du kommer fram till ett svar som du trivs med. Jag har bestämt mig för vad jag ska göra iaf….

Vad har du kommit fram till då, och vad fick dig att bestämma dig?

Jag ska göra abort. Det som var övervägade till att jag valde detta var att  jag inte skulle få något stöd från mina föräldrar. Hans som är pappa är inte den jag ser som en framtida far eller någon jag vill ha kontakt med hela livet. det var lite det som fick mig att överväga, och några andra privata grejer. Kanske detta låter jätte hemskt men, och andra kanske skulle ha gjort något annat val men detta är iaf vad jag ska göra…

Det är inte jättehemskt rockstar.. Det är DU som ska ta beslutet och ingen annan.. Det kommer att gå bra! :)

rockstar…har du någon som följer med dig och kan stötta dig efteråt?

#7 Det enda av det du skriver som jag tycker är hemskt är bristen på stöd från dina anhöriga!

Du gör inget fel, det finns inget svart eller vitt i den här frågan. Jag tycker du resonerar förnuftigt eftersom du tänker ett steg längre.

Det är din kropp, ditt liv och din framtid och du, och bara du, kan avgöra om det är lämpligt/hanterbart att skaffa barn just nu/under nuvarande omständigheter.

Lycka till, vad du än väljer att göra!

#9 Nej jag var själv, fick bara skjus dit…

#10 Tycker jag med. Jag tycker att man ska sitta sig ner o prata sitället för att skrika som mina föräldrar gjorde.

Tack för erat stöd!

Jag gjorde en abort för ett år sen ungefär, så känner du för att prata om det nu eller senare så släng bara iväg ett pm!
Jag kände inte ett piss förrens ca en vecka efter aborten, då kom det ikapp och jag grät flera dagar i sträck.

Nu har jag gjort aborten. det var det hemskt! Gjorde otroligt ont och jag var tvungen att åka till sjukhuset igen på kvällen, trodde jag skulle dö….

 
Just nu efteråt känner jag mig helt tom…. Vet inte vad jag ska känna eller tycka.

Usch vad hemskt. Jag mådde också riktigt dåligt av min abort. Jag vet inte hur du gjorde men jag gjorde kirurgisk abort men fick först något piller (som jag tog hemma) men blev så dålig att jag knappt hann in genom dörrarna på sjukhuset innan jag fick lägga mig ner i korridoren och kräkas. Jag frös något kopiöst och skakade och svettades och fick också extremt ont så jag knappt kunde röra mig. Jag mådde tydligen så dåligt att dem fick skjuta upp aborten ett tag tills jag hade stabiliserats.

Känslan av att vara tom fick jag också, men den kom inte förrens efter en vecka. Det är verkligen jättejobbigt och jag var jätteledsen och började fundera på om det var rätt eller fel.
Försök att tänka på att du gjorde RÄTT val, att det inte hade varit rätt för någon av dem inblandade att sätta ett barn till världen just nu. Det kommer fler chanser när tiden är den rätta. Helt klart har man rätt att vara ledsen, även om det var ett medvetet val att ta bort det så är det ändå något man sörjer efteråt och något man måste bearbeta.

#14 Oj oj. det låter jätte hemskt!!! jag gjorde en medicinsk abort. Just nu efteråt känner jag mig jätte ensam. Känns som ingen bryr sig. Men jag vet inte. Kanske rätt logiskt att känna så efter att blivit dumpad och precis gjort en abort…

Hur fan tar man sig igenom allt sånt här? Någon som har tips??

#15 Ja jag mådde väldigt dåligt av dem där tabletterna, men det var tydligen inte helt ovanligt.

Det finns säkert många som bryr sig, vissa kanske kan ha svårt att veta vad dem ska säga och hur dem ska bete sig och då är det lättast att ta avstånd.

Jag tog mig igenom sorgen genom att prata om det. Jag hade ju min sambo, du kanske har en vän eller så kan du säkert få prata med en kurator via sjukvården om du vill det. Annars vet jag inte riktigt vad jag mer kan tipsa dig om. I början är det väldigt jobbigt men med tiden känns det bättre.

#15 Ta kontakt med det sjukhus där du gjort aborten, de kan säker hjäpa dig med en kontakt hos en kurator.
Inte så konstigt att du mår dåligt efter det du gått igenom och dessutom saknar dina föräldrars stöd i det hela. Styrkekramar till dig.

#16 & #17 Jag har har kontakt som jag går och pratar med varje veckan, men det känns ändå tomt.

#18 Ja det gör det ändå. En klen tröst nu kanske men med tiden kommer det kännas bättre.

Det är alldrig lätt att göra abort. Jag har gjort det två gånger i mitt liv.Det första var när jag var 18 år….och det andra var när jag var ca 24 år. Det andar gången känndes som en stor lättnad eftersom papppan till barnet och jag inte hade något bra förhållande och att behövt att ha kontakt med han resten ut av livet kunde jag inte tänka mig. Han hade psykiska broplem och det kunde var väldig jobbigt i perioder, så det beslutet var helt rätt. När jag var 18 år och gjorde abort var det inte så lätt. Hade gärna viljat ha det barnet, men var mitt i min utbildning och pappan till barnet ville inte ha det barnet. 

Jag tycker att det vicktigaste är att man själv har fått bestämma hur man skall göra. Det är ingen annas beslut för det är VI kvinnor som får leva med det resten ut av livet. Det är ju vi kvinnor som mår dåligt ut av en abort efteråt inte någon annan så….därför är det vigtigt att man själv får ta ett beslut hur man skall göra.

#20 jag tänkte så oxå när jag gjorde abort, att pappan inte är lämplig och jag skulle inte kunna tänka mig ha några band emellan som ett barn som binder en till den andra hela livet.