Jag blev gravid med mitt första barn några månader in i provanställningen. Ursprungligen tänkte jag att jag inte ville berätta fören tidigast v12 men jag mådde SÅÅ DÅLIGT under första halvan av graviditeten och kräktes som en fontän så helt plötsligt var jag ju sjuk massor och det såg väldigt konstigt ut från att inte haft en enda sjukdag innan liksom. Så min chef kallade mig på möte (hen var rädd att jag inte trivdes på jobbet och att det fanns andra orsaker till min plötsliga frånvaro) och då berättade jag om orsaken till mitt hysteriska kräkande. Med det sagt vill jag bara säga att det ibland kan bli bra att säga till tidigt också - att det kan vara suspekt att vänta 3 månader bara för att man låst sig vid en viss vecka. (Jag blev sedan fast anställd!)

Jag berättade innan jag skrev på kontraktet och de ville ändå ha mig. Har nu jobbat där snart 2 år. Gör man ett bra jobb så borde det inte spela någon roll.

Tack snälla för svaren båda två! <3 

Ja om jag börjar må dåligt kommer jag ju inte riktigt ha något val känner jag, är sjukt nervös över att börja må illa eftersom jag åker tåg en timme till tåget varje dag. Det som gör mig mest osäker är nog att jag hela tiden känt att det är så otroligt mycket nytt att lära sig på jobbet, det är inget område jag hållit på med innan men försöker intala mig att de ju måste ha anställt mig av en anledning. De är dock desperata efter folk då en slutar snart och då är de knappt några kvar och det är hur mycket jobb som helst, det kan ju både innebära att de vill ha kvar mig men samtidigt gör det mig orolig att de inte kommer vilja satsa på någon som kommer behöva vara borta en massa. Usch vad svårt detta är :/

Jag plussa första gången typ 2v in i provanställningen (som slutade i missfall så behövde egentligen inte tänka mera på det). Andra plusset kom 1 månad senare så hade varit provanställd i 1,5 månad. Jag berättade inte förrän i nästan v20, efter RUL. När det nästan inte gick att dölja längre 😅 Berättade 3v innan provanställningen tog slut och min chef skulle åka på semester de 3 veckorna. Lite fult spelat ifrån min sida kanske men då har jag en sjukt oförstående chef som (uttryckligen) säger sig hata barn 🙄 Jag hade önskat att jag känt mig trygg med att berätta tidigare men det gjorde jag verkligen inte. Läste på oerhört mycket i kollektivavtalet och LAS om provanställningar och graviditeter och gjorde lite research så jag kände att jag hade kött på benen ifall det skulle bli strul med min arbetsgivare. Angående barnmorsketider och sånt så har jag rätt mycket flex i mitt jobb, skyllde på lite tandläkartid och att jag skulle ta blodprov för något annat lite hit och dit. Men lyckades ofta med hjälp av bm att boka besök utanför arbetstid eller med flex på morgonen så man bara kom lite senare. Berättade även för 1 kollegai typ v8 slm jag har stort förtroende för så jag hade en sköld när jag mådde som allra sämst med illamående och dylikt. Det kändes oerhört skönt 🥰

#4 Missade helt att jag fått ett till svar i den här tråden, sorry :( Tack snälla för svar! Hur reagerade din chef när du berättade, fick du stanna kvar? Förstår att det måste ha känts skönt att ha en kollega som du litade på, vi är bara två på min avdelning nu plus chefen så vi är väldigt få, det är mycket därför jag får så dåligt samvete också. De har haft jätteproblem att hitta vettigt folk och jag är inte direkt jättekunnig inom området men de tog in mig för min inställning och min vilja att lära mig. Det gör att jag inte direkt känner att jag tillför särskilt mycket där just nu mer än att hänga på min andra kollega och försöka lära mig. 

Var på inskrivning hos bm imorse och hon tyckte att jag skulle berätta för chefen men jag är ändå tveksam :/

Jag berättade för chefen idag, han gratulerade mig och verkade ärligt glad för min skull men samtidigt smått panikslagen och tycktes inte riktigt veta hur han skulle reagera. Han fick själv barn för bara ett par månader sen så tror verkligen han förstod mig och han sa att han uppskattade min ärlighet men jag förstår vilken svår situation det sätter honom i med tanke på hur dåligt med personal vi har. Både min man och vår bm tyckte att jag skulle berätta, det var det som gjorde att jag vågade till slut.