Det låter ungefär som mig och min man du beskriver. Enda skillnaden är att i våras så fick vi vårat tredje barn. Min man va hemma 1 månad med första barnet men planerar ingen ledighet med övriga två annat än längre semester ihop. Jag pluggar distans till grundskollärare så i framtiden kommer jag vara ledig (in princip) när barnen är det, och han kan då ta ut extra veckor. För oss har det funkat toppen, och vi känner oss båda nöjda på barnfronten nu. Sen är man olika, men min mellersta går 15 h på dagis och älskar att vara där och äldsta har nu börjat förskoleklass. Så på ett vis så har jag och den lilla egentid men också jag och mellersta utan storasyrran och storasyrran får en bonustimme på kvällen som vi sitter och pratar och myser. Jag älskar att vara med mina barn och vi hittar på massor, sen kan jag vara tacksam för barn nummer två detta då han är en riktig ”Skalman” så vi har väldiga rutiner. Vilket får våra dagar att funka. Han vaknar samtliga dagar mellan 6-7 och väcker då resten. Men då lägger sig de minsta runt kl.19 på kvällen så jag och min man har tid över för varandra då (egen vuxentid) ;) Man kan om man vill, sen så är det ju så att bebisåren brukar gå hiskeligt fort. Så innan man vet ordet av så går de i skolan ;) Överväger du fler, så hade kag rått dig att skaffa just för att ju mer självständiga barnen blir desto svårare är det att tänka sig att börja om. ;)

Tack #1

 TS: Det är väl lite så jag känner också - medan min man är iväg på sin hobby så är ju jag hemma med min. 😉Jag är ärligt talat väldigt glad att min man bara är föräldraledig en dag i veckan (istället för 2 som vi först tänkt) eftersom det för min del innebär att jag har en extra dag hemma. Det är väl knappast politiskt korrekt att säga, men jag är sjukt nöjd (och även han) så vi har valt det som passar för vår familj. Vi har inte planerat att börja med förskola fören den kommande hösten på deltid och jag tycker att det känns alldeles för snart… Då är vårt barn 2,5 år. Men jag hoppas att vi får ett småsyskon och att jag får vara hemma mer med dem båda.

Förstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och stortrivs! Kommer säkert att jobba där tills pension, haha, men jag känner att jobbet finns kvar (jag är fast anställd) men småbarnsåren gör inte det. Jag är otroligt tacksam över att jag får vara hemma - och mina föräldrar kommer gå ner i tid/gå i pension och jag vet att de älskar att hjälpa till så de kommer finnas där i början också och leka med vårt äldre barn om vi t.ex. skulle behöva sova middag extra om småsyskonet t.ex. får kolik eller liknande. Men ja, jag vill tro att jag skulle klara det själv hemma med 2 barn. 

Min man har inte direkt uttryckt någon större längtan till att vara pappaledig ensam hemma med 2 barn, vilket jag är okej med. Men vi planerar lite att han tar ut dagar för vårt äldre barn när jag är hemma (utan att ta ut dagar) för ett framtida syskon. Så att vi ändå får ut mer familjetid tillsammans.

TS: Jag är bara tacksam för att min man ser och respekterar min barnlängtan efter ett syskon❤️ Även om han inte längtar efter en bebis själv 🤪

I vår familj så är vi bägge 100% föräldrar och delar ungefär 50/50 på allting. Det är det som känns bäst för oss då vi bägge är väldigt familjära. Med det sagt så tror jag definitivt att alla mår bäst av att göra som de vill med föräldraledigheten. Om du vill, kan och har möjlighet att ta allting så gör det. Orken tror jag inte är ett stort problem faktiskt. Det som jag hade tyckt var jobbigt och som jag tror kan bli problemet är snarare bad som händer efter ledigheten. Är det meningen att du ska jobba 100% och ändå ha huvudansvaret för barnen? Hur har ni pratat om det? För jag tänker mig att hur mycket man än älskar att ta hand om sina barn så har man jobbiga perioder. Det är utveckling, problem i skolan, magsjuka, mobbning, osv. Hade min partner åkt iväg på en hobby då så hade jag blivit rätt less… Små barn små problem, stora barn stora problem. Jag tänker att föräldraledigheten är den lätta biten. Prata om hur ni vill ha upplägget efteråt och är alla nöjda är det bara att köra på. :)