Såklart man kan få ett lyckligt ensambarn. Sen så är det ju ändå så att flera olika saker måste vara på plats för att man ska kunna få ett barn till. Det är inte smart att bli gravid igen om ni känner er så utmattade nu. Då är det ändå inte rätt. Så egentligen behöver du inte grubbla, i alla fall inte nu. :-) Saker kan ju förändra sig senare. Hon är ju bara 1,5… vill ni ha syskon kan ni faktiskt vänta bra länge till. Du kan t ex lägga tankarna på hyllan och fundera igen om ett år eller två hur det känns då. Finns absolut inga behov av att bestämma något nu.

Jag ramlade in via Nya Inlägg. Har inga barn själv.

Min make är ensambarn. Han är den mest omtänksamma och icke-egoistiska människa jag träffat. ❤️
Även under barndom och tonår var han otroligt enkel och hade aldrig problem med att samsas eller dela med sig, en äkta lagspelare.
Han har berättat att han såg sina kompisar lite som "syskon" så han har aldrig saknat riktiga syskon.

Så kan det också gå för ett ensambarn. 🙂

Vi har en son på 33 år som är ensambarn och när vi pratat om det så säger han att han aldrig saknat syskon.

Vi var däremot noga med att han hade kompisar hemma och huset var alltid fullt av "ungar" ända fram till han flyttade hemifrån vid 20.

#1 Det är sant. Det är bara det att vi hade tänkt att det skulle vara hyfsat nära i åldrarna, men nu blir det nog inte så ändå. Förstår inte hur föräldrar med tvillingar eller barn som är nära i ålder, klarar av det.

#2 Det låter bra :) Han kanske spelade lagsport som ung? :)

#3 Åh, bra att veta att vänner funkar som "syskon" de med :D

#5 Jajamensan, han spelade både handboll och badminton, men lagandan hade han redan i blodet innan idrotten.

Jag tror att ensambarn och även ibland äldsta barnet ofta utmärker sig med att ha många nära vänskapsrelationer. Det är min erfarenhet av de jag känner. Man hittar sätt att kompensera för syskon. Min dotter är fyra år äldre än lillebror och hon är extremt kompis-inriktad och har många fina vänskaper. Men till detta kommer också att hon tycker livet är ganska trist om hon är hemma med familjen och vi inte gör något tillsammans. Hon vill vara aktiv och allra helst vara med vänner för att känna sig glad. Lillebror är mer "chillad" och trivs med vänner men lika mycket med att ta det lugnt med bara familjen. Hmm… nu när jag tänker på det så hör man aldrig honom säga att det är "tråkigt" medan man ofta hör det från storasyster. Hehe… men det hänger ju ihop med att hon är så driven, påhittig och aktiv.

#7 Jag tror lagsporter kan vara bra för alla barn. Men det låter som att din man har haft en fin uppväxt med rätt värderingar 🙂

#8 Ja, man kanske blir mer driven som äldsta syskonet. Man känner att "vill man få någonting gjort så får man göra det själv" medans de yngre syskonen får saker och ting liiite mer på silverfat. Säger såklart inte att det är så för alla men så var det nog garanterat i min familj och jag är äldsta barnet och ser hur bortskämd yngsta har varit genom sin uppväxt, men hen kommer nog snart att upptäcka att så inte är fallet nu när hen blivit stor 😉

Jag har en halvbror som är 12 är yngre än mig och vi har vuxit upp i olika länder. Jag har aldrig saknat syskon under uppväxten, mitt liv har valt fyllt av vänner och släkt istället. Jag tycker inte att man ska skaffa barn för det första barnets skull, speciellt om man inte själv verkligen inte vill ha fler. Att vara syskon är inte en garanti för att man ska tycka om varandra och att ha syskon är ingen garanti att få hjälp när föräldrarna är gamla. Ex har båda mina föräldrar bott långt borta från sina föräldrar, deras syskon har tagit det stora ansvaret för deras föräldrar. Jag har också släkt där syskon har bråkat konstant under uppväxten och sedan brutit kontakten så fort de flyttat hemifrån. Skaffa fler barn om ni vill ha fler barn och om ni känner att ni kan ta hand om det på ett bra sätt, inte annars.

Är ensambarn och har inte känt mig ensam alls. Sen är det nog annat som gör att folk blir egoistiska och sådant. Uppfostran av barnet är nog det som sätter färg på om man blir egoistisk eller ej.

Jag är ensambarn och är definitivt mer lyhörd och omtänksam än mannen som har syskon. Många säger att ensambarn saknar syskon men ingen av mina vänner som inte hade syskon eller jag själv har saknat det.

Oj! Jag har aldrig hört talas om att ensambarn inte skulle kunna vara lyckliga. Det låter befängt. Jag är själv ensambarn men har aldrig reflekterat över det förrän jag var 35 och själv ville skaffa barn. Det viktigaste för att ett barn ska bli lyckligt, är att föräldrarna är lyckliga, tror jag. Eller åtminstone inte olyckliga.

Jag gick in i väggen för flera år sen och tagit mig tillbaka ganska mycket. Har inga barn själv ännu, men har gått i funderingar längre när man närmar sig 35. Har en vän jag träffade via rehab en, som också har gått in i väggen, och hon har en son som är 14. Hon hade bestämt sig för två barn, som de flesta, även jag. Men hon fick in i väggen och sen orkade hon inte en till. Men i backspegeln säger hon att det blev jättebra med bara ett barn. Hennes son har alltid fått hjälp och uppmärksamhet an dina föräldrar. Föräldrarna har kunnat turas om och mått bättre och sonen har skaffat sig massa kompisar. Han säger att han aldrig saknat syskon. Min vän rekommenderade mig att bara skaffa ett barn. Och det var så skönt att höra, för stressen och tvånget över att man måste ha två blir väldigt stort. Jag tror bara att det blir ett barn för mig, för jag tror verkligen att jag kommer vara tusen gånger bättre mamma till ett barn än till två. Och känner du likadant så kanske det är svaret. Är nu i 5:e veckan och hoppas det går vägen.

Åh jag tycker att ni ska tänka på er familj - det låter ju som det är tungt nu och då tycker jag att det verkar jättedumt att försöka skaffa ett barn till "vara för att". Det är jobbigt med barn (jag har också en 1,5åring), och tusen gånger hellre en glad och tillfredsställd unge än två barn som känner sig förbisedda. Sedan låter det ju inte som om någon av er direkt längtar efter ett syskon, så låt set vara. Ångrar ni er längre fram får ni väl tänka och överlägga det igen. Ta hand om er, er relation och dottern. Kanske be om lite avlastning med henne för dig och din sambos skull (om hon nu inte är så gnällig hos morföräldrarna).

Tack för alla svar :)

Vill bara poängtera att även om jag kanske verkar som en mamma som ångrar sitt barn och hatar att vara förälder i mitt första inlägg, så är det verkligen inte så. Visst, jag kan "ångra" att jag skaffade barn när det är som jobbigast (vet att det är skamligt att säga så, men jag tror knappast att jag är ensam om att känna så ibland) men jag älskar mitt barn och vill att hon ska ha det bästa ❤️ Det var också därför jag skrev inlägget, för jag vill att hon ska vara lycklig.

När allting känns bra så känner jag att jag vill ha ett andra barn, men när allt känns skit så förstår jag inte hur jag skulle orka det och jag vill bara säga till människor: "Skaffa inte barn! Det är inte så mysigt som många beskriver det. Det är ett helvete! 😭"

Som en del av er säger så ska jag nog vänta och se, inte känna stress över att det måste vara nära i åldrarna på barnen (i början så ville både jag och sambon att det skulle vara 2 - 2,5 år mellan barnen). Vem vet, det kanske blir lite lättare när dottern är lite äldre om inte så ska hon bli det lyckligaste ensambarnet någonsin! Massa vänner, kanske lagsport och kärlek från oss föräldrar😃

Kan också tänka att det där med syskon var viktigare förr, nu går alla på förskola, och får där träna sig i att dela med sig och vänta på sin tur. Sådant jag tänker mig att många tror att man behöver syskon för att lära sig.

#17 du är absolut inte ensam om att tänka som du gör. Jag gör det också ibland, speciellt när sonen var yngre. För barn är tungt jobb. Vi var inte redo för syskon förrän sonen var nästan 3. Nu kommer dom har cirka 3 år och 7 månader mellan sig.

Nu är inte min man ensambarn, men enda killen och äldre än de andra. Han har inte haft någon direkt relation till sina syskon.
Min systers pojk växte upp som ensam barn, han var i övre tonåren när han fick sin lillasyster.
Jag själv har växt upp ensam. Mina alla syskon var redan utflyttade när jag kom. Jag ger hellre till andra än behåller själv.
MEN jag har saknat syskon när jag växte upp, mina syskon var så gamla att jag inte hade någon relation till dem. .

Båda dessa är harmoniska män idag och väldigt tillgivna.
Jag har tänkt som du innan, men insett att det är vad föräldrarna gör som spelar roll. Placerar man sitt barn på en pedistal, ger denne allt så fort denne vill, då är risken större att man får ett barn som kommer växa upp till en egoistisk människa.
Men lär man barnen vikten att vänta på de man vill ha, eller kämpa efter det man vill. Lära sig att dela med sig, så är det inget som helst problem att få ett barn som blir en bra vuxen :)

Jag har en vän som både hon och hennes man var ensambarn och bestämde för att deras barn inte skulle bli det.

De fick två pojkar med drygt ett års mellanrum, planerat, och hon ångare sig att det var så tätt mellan. De lekte nästan aldrig med varandra som barn och i tonåren bara bråkade de.

Skulle familjen på  någon resa så fick de ha med sig varsin kompis för att det skulle funka.

Det var inte förrän pojkarna var vuxna som de upptäckte glädjen av varandra😉

Så det är inte alltid det blir som man tänkt sig…