Han kanske själv är som i en smärre chock just nu. För att den vanliga vardagen nu kommit till han. Jag skulle inte se det som konstigt. Visst hade han kunna välja sina ord bättre, men det är en stor omställning och alla behöver lite tid. Och jag kan förstå att du blir ledsen av det han säger. Men han kanske känner sig deppig och "bortglömd" då ert barn just nu är mest beroende av dig. Jag föreslår att ni försöker prata om detta så att du får veta vart skon klämmer för han. Säg hur du känner, men undvik att säga det i en anklagande ton, som att du anser att han gör si och så. Utan säg istället att du just nu känner att han verkar mer undvikande nu än förr. Och att du undrar hur han mår i detta. (Ett exempel från min sida) Hoppas att det löser sig för er.

Ledsen för din skull. Han låter inte riktigt "redo" eller hur jag ska uttrycka mej eller så är det överväldigande för honom, allt ansvar. Kan bli så, speciellt första barnet, när man är ung…. Det kan bli bättre med tiden. Men förstår fullt och fast att du är ledsen. Det är krasst så att man får sätta sig själv åt sidan när man får barn. Inte så att han ska sluta med sina intressen men det kräver lite mer planering. Hoppas ni kan prata med varandra om det här. Så att han kommer till insikt. Tråkigt för honom annars. Han kommer nog ångra det sedan annars. Kram

Pappor kan också få t.ex. babyblues, även om man inte pratar så mycket om det.

Det låter ju som att han egentligen är en väldigt bra kille, så jag hade kämpat på.

I början tycker många män att det är jobbigt dels för att mamman är = mat och = tröst och på 1:a plats i bebisens värld. De känner sig lätt på "avbytarbänken" innan familjen har formats ordentligt. För det är nu resan börjar, det är nu ni har börjat bygga upp en familj. Det är en stor livsomställning för er. Eran relation kommer att ändras, k'nslor gå upp och ner, hormoner rasar, vardag ändras drastiskt. Ni drabbas av sömnbrist och påfrestningar, så under en tid kommer ni inte att vara era vanliga jag.

Förstår att du är ledsen! Min man betedde sig på samma vis. Han tyckte första barnet VAR jobbig att få. Jag gav honom fritid, nu väntar vi tredje och han har växt så otroligt mycket i sin roll som förälder <3 kram till dej och prata med honom.

Stor kram till dig TS! Förstår att det känns jobbigt nu. Ni är ju alla 3 lång bom inne i en helt ny vardagssituation och det kräver mycket omställningar i era liv. Tycker också som #3 skriver, att han egentligen när en bra kille. Men han är säkert också i chock och brottas med sig själv och nya insikter. Jag tror starkt på att ni kommer ta er igenom denhär omställningen på ett bra vis tillslut. Det har ju som du skriver bara gått några veckor. Han kanske är i babyblues han med. Men försök att vara öppna, ödmjuka och omtänksamma om varandra. Ge honom lite tid att ställa om sig och växa till han med samtidigt som du ändå berättar hur du mår och känner på ett inte anklagande vis. Ni kommer kunna lösa detta tillsammans ska du se! <3

Inte roligt men tyvärr inte ovanligt heller! Min man betedde sig precis likadant, förutom att jag väntades ta hand om både barn och hushåll…. Han skulle jobba och hålla på med sitt… Tog ända till han faktiskt var fl tills han insåg vad det handlar om, då var babyn nio månader! Ge det lite tid, första tiden är omvälvande för alla! Du har ett stort hormonpåslag och fullt upp med den lilla. Låt honom sköta hemmet, ge honom lite tid för sina intressen men se till att du också får komma iväg ibland. Behövs för att få ladda batterierna! Livet är inte slut bara för att man får barn, det blir bara lite annorlunda… Och med tiden blir der bara lättare och roligare!!!

En viktig aspekt är också att han blivit utbytt mot en bebis. Det är bebis som behöver dig allra mest nu inte han. Det tror jag kan göra att en del pappor tar ett steg tillbaka. De blir lite svartsjuka helt enkelt och har svårt att hantera den nya situationen.

Jag tror också på det här med babyblues. Nu har han kanske återvänt tillbaka till jobbet/skola medan du är hemma med bebisen. Självklart blir det en stor omställning! Min man tyckte att det var väldigt jobbigt att han blev "utbytt" mot bebisen i början, men vi försökte prata mycket om det. Från att min man varit "centrum i mitt liv" till att han kände sig sidosatt när mitt fokus blev 100% riktat mot vår dotter. Även om han kunder förstå och tycka att jag gjorde rätt så blev han ändå sårad. Men det blev bättre när vi pratade om det - nu försöker vi se till att han ger dottern 100% och att jag då kan ge honom mer uppmärksamhet. Det är ett samspel och det är inte lätt alla dagar. Vår tjej är snart ett halvår gammal och vår relation till varandra (som man och hustru) är inte som den var innan men vi försöker gemensamt att ge varandra den tiden också, ser till att tända ljus och mysa, äta gott och kanske ge varandra massage och prata om dagen timmarna när dottern somnat men vi inte lagt oss ännu.  

Så mitt tips är att ni vågar prata om det. Även om det känns jobbigt.

Tack så mycket för alla svar <3 Han har börjat komma in i rollen lite mer.. och han börjar tycka att det är rätt så mysigt.. tack för alla era tips och värmande ord 👍😊