Din Läkare menade nog att det inte är bra för dig rent psykiskt att genomgå en graviditet när du inte är återställd .

Precis som #1 Säger s¨å är det säkert inte optimalt då dina hormoner kommer att balla ut ordentligt under graviditeten. Är du då redan sjuk kan det kanske förvärra dina depression och ledat till en förlossnings depression? Vilket du definitivt inte vill gå igenom….

Försök bli frisk först innan du börjar sätta barn till världen, för dig och barnets skull

Jag blev gravid mitt i en depression och fick lov att sluta drastiskt med alla mina mediciner, inget jag kan rekommendera men jag hade tur att lyckan övervägde allt de som innan varit psykiskt jobbigt. Men det kan utan problem gå åt fel håll,

Optimalt, nej. Men jag tror inte att det är svårare att bli gravid pga psykisk ohälsa :-) Känner du att du skulle kunna ta hand om ett litet liv så kör, jag vet att det kan hjälpa mot depression då en kompis var mycket bättre i sitt välmående efter sitt barn men man ska även tänka på att det kan bli värre iom att det är ganska påfrestande :-)

Det kanske går att tala med läkaren igen, och diskuttera situationen?

Skulle nog råda dig att prata med en barnmorska om saken. Jag har också mycket depressions problem fram och tillbaka. Hade ätit medicin i över 3 år och slutade. Gick utan ett år och mådde vad jag trodde bra. Slutade med förlossningsdepression och rädsla på förlossningen. De var en riktig skräckfylld upplevelse. Som skrämmer mig lite inför eventuellt kommande förlossning. 2 år snart sen dess och mår fortfarande inte lika bra som jag gjorde innan jag ens blev gravid. Har ett barn jag själv inte har vårdnad för och ingen anknytning till. Vården idag skulle jag inte förlita mig på ett dugg att man får hjälp. Försökte via Gävleborgs landsting och Stockholms landsting. Ringde runt och försökte över ett år få hjälp med hur man skulle gå till väga osv. Än idag har jag inte fått någon hjälp och inte kunnat knyta an till barnet heller. Så de kan gå riktigt illa. Så om du nu vill ha barn se till att ha allt stöd du kan. Be om att få gå till specialist MVC och få stöd och extra övervakning på dig och ditt mående. Så dem fångar upp dig så du slipper falla som jag gjorde. Känner likadant som du för övrigt. Längtar ju efter att få vara mamma och känna mig som en. Vilket jag inte gör nu. Men är rädd för att de kommer ske igen. Men vill ju så gärna att de ska funka. Så blir jag gravid igen ska jag kräva all hjälp jag kan få. Men kommer ju troligtvis aldrig må helt hundra bra och vara stabil. Så de känns som en ond cirkel. Vill ju inte behöva avstå för den sakens skull. Jag vet att jag kan ta hand om ett barn och ge de vad som krävs. Bara jag kan knyta an och få den biten att funka. Och bättre stöd av pappan (har en annan man i mitt liv än pappan till sonen). Man kommer nog aldrig känna sig helt trygg i tankarna kring de här. =/

Vissa mediciner kan man fortfarande använda under kontroll av läkare under graviditet. Jag fick förlossningspsykos första graviditeten. Var omedicinerad under graviditeten och det var totalt galet med facit i hand. Andra graviditeten medicinerade jag låg dos förebyggande och klarade mej fint. Nu tredje graviditeten gör jag likadant. Har inte haft något återinsjuknande, vilket jag är tacksam för. Första gången jag insjuknade var det en obehandlad depression som blev till en djup förlossningsdepression som i sin tur slog över i psykossymtom.

Gällande att ta hand om barn är det nog väldigt olika när man lider av psykisk ohälsa. Jag har hittat en medicin som fungerar för mej (superlåg dos typ förebyggande ) Varken min sambo eller andra ikring märker av min psykiska ohälsa. För mej har det fungerat bra. Tre barn utan avlastning (varav ett tvillingpar). Jag har inte haft några depressioner på 5 år. Inte nått psykosåterfall heller. Jag är noga med medicin, mat och sömn. Jobbar 80 % som socionom. Så tacksam!

Jag skulle nog vara väldigt försiktig om jag vore du. Det är väldigt krävande att vara gravid och även fullt friska människor kan hamna och få förlossningsdepression efteråt. Att ta hand om ett barn är verkligen inte lätt heller utan kan göra så att många blir småtokiga. Brist på sömn förbättrar ju inte situationen precis. En som  redan har psykisk ohälsa kan få det lite värre kan jag tro.

Ni gör ju som ni vill men det finns definitivt en stor risk där. Har du en väldigt förstående och stöttande partner kanske det går men det kan bli väldigt påfrestande för honom och för ert förhållande.. Ibland händer det ju att förhållande tar slut bara något år efter att man har fått barn. Så det bör ni ju också tänka på, klarar ert förhållande av det här?

det beror på, andra hittar ut ur depression tack vare sina barn eftersom man flyttar fokus ifrån sig själv till en annan individ som behöver en på heltid. Man är värdefull och behövd, något många med depression just behöver få känna. Man betyder något, dagarna är värda att kliva upp ur sängen för, livet får en mening. Det är ett tvåeggat svärd och man måste nog rannsaka sig själv ärligt. För ja det är tungt och slitigt, men sover man redan dåligt kanske det inte gör någon större skillnad t.ex. med sömnbrist som ett exempel. 

Jag lever med kronisk depression och mitt mående har förändrats radikalt, en del till det bättre och en del till det sämre. Det som har förvärrats är sorgen över min sjuka kropp, jag klarar inte att ta hand om mitt barn på egen hand. Det är fruktansvärt. Men rent psykiskt om man bortser från mina fysiska funktionshinder så mår jag mycket bättre.

Tack alla för era svar! :) Min största oro är självklart förlossningsdep då risken är större om man mår eller mått dåligt. Att det blir en stor omställning är jag medveten om därför har jag väntat med graviditet trots barnlängtan i ganska många år. Jag har kommit ur min depp idag även om jag har mina svackor ibland så är ändå skillnaden stor mot när jag var riktigt dålig. Men som jag skrev innan så försöker jag inte aktivt nu utan ville bolla lite ifall någon hade erfarenhet av detta.

Jag har psykisk ohälsa och har haft i flera år, går in och ur depressioner osv, har även instabil personlighetsstörning vilket inte är botbart. Men min läkare för detta är medveten om att vi skall göra IVF och har därför bytt mediciner på mig så att jag har mediciner som dokumenterat inte skadar barnet eller förändrar graviditeten  detta för att jag skall få all stöd jag kan och kan fortsätta med medicinerna. 

Sedan har jag en sambo som tror på mig, vi har bevisat med alla djuren att har jag nått annat som tar min tid blir jag bättre, innan jag hade hästen så var det bara jag och då spenderade jag hela mina dagar med att göra mig själv illa psykiskt, när jag väl fick hästen så var jag tvungen att vara stark och positiv för hans skull. Har även jobbat inom skolomsorgen i ett års tid och klarat den stressen bra så jag känner mig redo för den stressen som kan komma med att ha ett barn, själva graviditeten är jag inte orolig för utan mer efteråt, men den har jag liksom tränat på med att jobba med barn. 

Tro på dig själv och vad du klarar av och se till att du har din sambo som stöttar och vet risker som kan ske så skall du se att allt ordnar sig fint.

Om jag hade vetat om mina diagnoser innan jag blev gravid , hade jag med facit i handen inte skaffat barn . Nu har jag tre vuxna barn som jag älskar , men de har tyvärr ärvt mina neuropsykiatriska besvär . Det är min stora sorg att även barnbarnen gjort detsamma .