Prioritera det som känns rätt för dig annars kan du bli bitter längre fram i livet. Hoppas du hittar en väg som känns rätt för dig 😊

#1 Ah… Var lite rädd för det svaret men du har nog rätt. Ser då ut som jag får sätta barnlängtan åt sidan ännu en gång. :)

Helst skulle jag vilja ha allt men det är ju tyvärr inte möjligt!

Kände så förr. Men nu känner jag att tiden börjar bli rätt. Men du måste känna efter själv. Vill du skjuta upp saker och ting?

#3 Delvis. Det är en ganska svår fråga. Helst skulle jag vilja ha barn nu men tiden känns inte rätt, vilket det aldrig gör ioförsig. Det har aldrig känts rätt att skaffa barn, oberoende i vilket skede av mitt liv jag har befunnit mig i. Samtidigt så värker det innuti mig då jag ser hur mammor och pappor tar hand om sina bebisar och speciellt barn i lågstadieåldern. Jag vill liksom också ha det som de har men det känns bara så omöjligt.

#4 varför känns detta omöjligt? Men du behöver inte svara om du inte vill. För det låter som att det inte bara är studier som hindrar.

Jag trodde aldrig jag skulle hittad en rätta pappan så jag var på g att adoptera - men så plötsligt fanns han där,  jag hade då fyllt 30 och plötsligt var varken karriär eller annat viktigt.

Så…du kanske bara inte hittat rätt pappa?

Om det inte är nödvändigt med biologiska barn finns ju chansen att adoptera. Kanske ett äldre barn, då "slipper" du babytiden som är så uppslukande och tar massor med tid och energi. Och att välja den mest lämplige pappan.
Jag var iofs över 40 när jag fick mitt sista barn och jag vet fler som får barn efter 40. Det är inget konstigt idag.

#5 På grund av allt jag vill hinna göra före det blir dags med att skaffa barn. :) Jag vill liksom ha en bra utbildning och  en magisterexamen har alltjämt varit min stora dröm. Ingen i min familj har ens gått i gymnasiet så det skulle kännas fint att kunna ha en bra utbildning och inspirera mina yngre släktingar som tror att de inte kan mera än att jobba på landet. Jag försöker jämt peppa dem och fråga dem vad de vill göra med sina liv. Min ena systerson har blivit helt inne på att resa nu då han märker att jag reser hela tiden. Det kanske inte låter som en bra orsak men jag vill verkligen ha en magisterexamen, speciellt då jag hela mitt liv har alltjämt trott att jag är för korkad för det. 

#6 Nej, det tror jag verkligen inte är problemet. Om någon passar in i papparollen så är det min sambo. Han är fantastisk med barn och jag blir jämt så imponerad över hur duktig han är med att ta hand om bebisar, barn i lågstadiet samt tonåringar. Med mitt ex så var jag jämt osäker på om han skulle klara av papparollen då han var så tafatt även om han menade väl.

Min nuvarande kille har jobbat med barn i över 6 år, inom scouterna. Han kommer definitivt  att bli en helt underbar och fantastisk pappa, bättre än jag kommer att vara en mamma!  Det var liksom en stor orsak till att jag fastnade för den här killen, jag såg hur underbar han var med barn och han är verkligen en otroligt duktig morbror dessutom. Han bryr sig verkligen om barn och har dessutom hjälpt min systerson mycket med att komma underfund med vad han vill göra i sitt liv angående studier och arbete. Han engagerar sig verkligen och har ett stort hjärta.

Jag vill dock absolut inte vara 40 då jag får mitt första barn och dessutom ökar ju riskerna för komplikationer samt att barnet kan få en massa problem. Jag har också råkat ut för en del skador (bland annat ryggproblem) och det blir ju inte heller precis bättre med åldern. Jag tror inte att jag skulle orka ta hand om bebisar i 40-års åldern.

Adoption har jag dock alltjämt varit intresserad av och det intresse har inte falnat. Det är nog något jag kan tänka mig och isåfall lite äldre barn typ i 6-års åldern eller så. Så om jag inte hinner få egna barn så kanske man lyckas adoptera ett barn, även om det tycks vara en svår process men inte omöjlig. :)

Jag doktorerade under graviditeten, disputerade när bebis var nästan 1 år. Nu gör jag karriär i akademin. Har man en stöttande sambo så är det inte så krångligt att få ihop allt, trots barn.

#8 Min sambo har höga ambitioner likt mig. Han ska ta sin MBA efter något år och då ska jag ju också utbilda om mig samt att vi båda skulle arbeta samtidigt. Det är svårt som det är att studera och jobba samtidigt så jag vet inte riktigt hur det skulle gå om vi också fick barn. 

Senast jag studerade och jobbade samtidigt så åkte jag hemifrån kl.7.00 och kom hem 23.00.  Så var det varje dag förutom på helgerna. Hur är det då liksom ens möjligt att ha barn? Min sambo skulle ha ett liknande schema då han börjar studera vid sidan om sitt jobb. Så ingendera av oss skulle vara hemma om  vardagarna särskilt mycket, förutom då vi ska sova. =/

Men eventuellt skulle man ju kunna skaffa en nanny som bor i det andra gästrummet  vi har. Kan ju  vara en lösning som jag kan prata med min sambo om.

Ah, ja det är ju kanske ett lite väl tungt schema. Grejen med barn är ju att man vill hänga med dem när man väl får dem :) jag har gärna barnvakt ibland och jag är sjukt glad att killen är pappaledig ett år så jag kan jobba. Men, fortfarande är mamma mamma och lämna bort till en nanny skulle jag aldrig klara.

#10 Det är ett väldigt tungt schema och senast jag höll på så, så höll jag på att gå in i väggen så att säga, men jag överlevde med nöd och näppe.

Problemet är väl att både jag och min partner har mycket att göra de kommande åren så det blir svårt att prioritera barn just då. Kanske kunde fungera om vi planerar så vi inte gör saker och ting samtidigt, om det nu går an för min partner. 

Och det är ju nog lite meningslöst att skaffa barn om man aldrig ens har tid att lära känna barnet. Man kan missa väldigt mycket på det viset och innerst inne vill jag ju inte vara en sådan förälder som är hela tiden frånvarande och låter någon annan ta hand om vårt barn. 

Nåja, jag ska väl ta ett år i taget och se vart jag landar. Kanske allt lugnar ner sig om fem år och då kanske vi har tid att börja planera kring vårt familjeliv istället. Lite jobbigt bara då barnlängtan smyger sig på!:)

Det låter ju som om du redan hittat drömpappan till eventuella barn.
Vad har han för tankar och åsikter i frågan? Vill han lika gärna? Kan han tänka sig adoption?

Gör upp en tidsplan. När är det realistiskt att din sambo blir klar? Och sen du? Då har han kanske hunnit jobba några år och är etablerad. Din magister kan vara klar om 7 år kanske? inte för sent att skaffa barn. Om man inte absolut VILL vara föräldraledig så kan ju pappan ta det mesta av den. Verkar det kunna funka?

Men allvarligt - är du säker på att du vill ha barn för din egen skull, eller är det bara för att alla andra? Att föda ett barn för att lämna till nanny och dagis - vad är vitsen liksom?
Jag tror man kan bli helt lycklig och få ett fullödigt liv utan att barn.

Ett barn som inte får plats i karriär och utbildning blir ju ett ständigt dåligt samvete och skapar många konflikter. Inte minst emellan föräldrarna. -Det var ju din tur…. -Men du skulle ju….. Så många olyckliga barn jag sett på dagis med föräldrar som inte kom ens när barnet hade öroninflammation och bara grät.

Sen är det ju så att ni vet inte om ni faktiskt kan få biologiska barn. Kan bli förödande att göra en tidsplan och sätta igång bebisverkstan och så händer inget. Att vara förberedd på eventuell adoption är ju inte fel i så fall.

Man kan också bli en oerhört viktig person i andras barns liv. Någon som alltid har tid, som inte är så "föräldraängslig", som kan fixa lite extra guldkant. Man kan få bli gudförälder åt barn till syskon och kompisar.

#11 svårt läge. Du är 30, fertilitet sjunker…. För vissa tidigare än andra… Jag fick min förste pojke vid 37 år, tvillingar vid 39 och är nu gravid igen 42 år, men att vänta så länge är inget jag rekommenderar. Mer krämpor, risker etc. Och gud så trött jag är denna gång….. Jag tror ni behöver omprioritera om ni vill försöka skaffa barn nu. Att tänka att en nanny tar barnet känns för mej främmande. När man får barn blir det naturligt att man vill ta hand om det på egen hand iallafall större delen av tiden. Åren går så fort… När barnet är några år 1-3, kan det börja vid förskola och du får mer tid till din karriär. Men då kommer vabbperioder, speciellt vintertid och det kan bli rätt utdraget om man har fler barn… Men tänk att du behöver vara mer eller mindre tillgänglig dygnet runt första åren. Du kommer inte vilja missa barnets utveckling heller så det kommer vara helt naturligt att vilja vara hemma. Inte osagt att du kan ha nått mindre uppdrag vid sidan om perioder. Lycka till!

#12 Jag har definitivt hittat den perfekta mannen för papparollen, ingen tvekan om den saken. 

Han vill definitivt ha barn men då han är 4 år yngre än mig så känner han väl inte av samma tidspress som jag gör. 

Jag älskar barn och har jobbat med barn i hela mitt liv tills nu. Nu då jag inte längre jobbar med barn så känner jag av barnlängtan extra mycket. Jag har haft så många planer om hur det skulle bli då jag skaffade barn. Jag skulle fixa ihop äventyr åt dem (något både jag och min partner brukar ordna för andra barn ett par gånger om året) och pyssla massor med dem eftersom jag älskar att vara kreativ och att hitta på en massa skojiga saker, typ sockermålning, göra egen modellera och trolldeg, leka med färger och håller på med pappersvikning och dylikt. Det är förstås mera aktuellt då de är typ 6 år gammal men ändå. Jag har så många planer och kan knappt vänta.

Jag skulle definitivt skaffa barn för min egen skull men det är ju sant att om jag skaffar en nanny så missar jag ju ändå allt det jag själv har längtat efter att få göra. 

Efter att jag har fått i ordning min utbildning och karriär så skulle jag inte ha något emot att sätta det på hyllan och koncentrera mig mest på barnet/barnen. Jag vill ju nog inte vara en sådan förälder som  aldrig har tid för sitt barn.

Kanske för barnets eget bästa borde jag inte bli förälder om jag har en massa andra planer. Jag kan bara inte få det att gå ihop just nu och jag ser inte hur det skulle fungera inom en nära framtid heller.  Kanske det sker några förändringar tills dess, så kanske inte allt hopp är ute riktigt ännu.

#13 Det är också en oro jag har för jag blir ju inte yngre precis. Jag har redan blivit nojjig över att jag kanske har hamnat i klimakteriet då mina blödningar har ändrats och jag får en massa "hot flashes" hela tiden så att även min sambo börjat fundera vad som är fel med mig! :) Ok, knappast att jag har hamnat i  klimakteriet men såklart man får löjliga tankar emellanåt. 

Nanny fenomenet är helt klart vanligare här där jag bor än därifrån jag kommer, från norden. Så det var därför som den tanken dök upp. Sen igen skulle det förta syftet med att skaffa barn. Jag vill ju vara delaktig och veta exakt allt vad som händer. 

Nåja, jag har väl ännu ett par år på mig innan jag behöver stressa. Kanske ser min situation lite annorlunda ut då. Jag är också ganska duktig på att studera snabbt och blev färdig med min 3½ åriga utbildning efter endast 2 år så kanske jag kunde försöka med något liknande igen om jag bara kämpar på. :)

Om du har tre kandidater så är det kanske möjligt att få ihop så att du får behörighet till ngn master som ändå inte är exakt samma ämne. Många funkar så. Sen kan det ju saknas ngt från ett huvudämne, men då räcker det oftast att läsa in så man har 90 HP av det ämnet, istället för 180 HP, om man har massa andra kurser.

#16 Möjligtvis men nu har jag svårt att få mina betyg godkända i det här landet och de kanske inte ens accepterar dem. Verkar finns lite problem med dem av någon anledning så det kan hända att jag får börja om från början isåfall. Förhoppningsvis inte.=/

Avundas dig inte. Jag har längtat efter egna barn sedan tonåren och passade andras barn så ofta jag kunde. Min barn längtan gjorde nästan ont ibland. Och som sagt hade jag gett upp, tagit kontakt med adoptionsbyrå när det plötsligt hände……

Hur det än blir tror jag att du kommer bli glad den dag det sker och hur det än blir. Jag gav upp hela min karriär och gjorde helt andra saker. Kan ibland sörja det, men andra som gjort karriär och haft barn samtidigt har avundats mig som kunnat vara så mycket med mina barn.

Det bästa är nog inte att oroa sig för mycket för det här. Bara det kan göra det svårt att bli med barn. Klimakteriet låter väldigt tidigt, men jag tycker du skall kolla upp i alla fall hur det är med dina hormonnivåer. De kan påverkas av så mycket.

#18 Jag har alltjämt velat ha barn men barnlängtan har ibland varit mera intensiv vid vissa perioder i mitt liv. Just nu känns den extra stark. Antar det är min biologiska klocka som gör sig påmind igen.

Jag genomgick en abort förra året och ibland ångrar jag det. Tänka sig, jag kunde ha haft ett barn på nästan ett år nu.  Om det nu  skulle hända att jag blev gravid i misstag så skulle jag definitivt behålla det och se till att fokusera på barnet.

Jag borde nog kolla upp mina hormonnivåer och dylikt ändå.

Men då vet du i alla fall att du kan bli gravid. Det kan vara något med dina hormoner som spökar och det är kanske det som får dig att känna som du gör just nu.

Jag tror att du kanske borde släppa lite av fokus på barn och koncentrera dig på det du vill just nu, och så låter du livet ha sin gång.

Skulle du bli gravid så kommer allt att ordna sig. Livet kanske inte blir exakt som du tänkt, och i den ordning du planerat, men det kan bli alldeles underbart ändå.

Vill ni båda ha barn men inte är beredda att offra ngt (utbildningen) just nu så finns det inget annat alternativ än att avvakta. Vill ni ha barn, vara unga så är det dags. Då kan ni dela föräldrarledigheten 50% så "offrar" ni lika mkt. Det blir en kompromiss :)

Jag fick barn för 6v sen, har 3,5 år kvar på min utbildning och vi har precis bestämt oss för att flytta och kommer behöva ta ett lån vilket vi inte har på nuvarande lägenhet. Min man har fast fulltidsjobb men vill studera, vi valde dock att lägga hans studier på hyllan tills att jag är klar med mina. Vi valde alltså ny bostad, inget extrajobb för mig och barn nu eftersom han inte ville vara äldre när han fick barn (han är 33). För oss kändes det så självklart att skaffa barn nu och vi kände att vi skulle klara det utan problem ekonomiskt utan att behöva arbeta mer.

Nu har vi bestämt oss. Efter att mina p-piller har tagit slut så ska vi inte använda något skydd längre!

Min kille har fått en jättestor befodran och kan försörja oss hur bra som helst, utan några bekymmer. Jag kan alltså börja studera och sluta jobba (ett krävande jobb som har nästintill förstört mina handleder och händer).

Så någon gång i oktober så blir det lite spännande. Det kanske tar ett år eller längre än så, men det gör inget! Det som händer får hända! Det känns väldigt trevligt och jag kan äntligen slappna av och andas ut. Jag känner en stor glädje och likaså min sambo. Det här var förresten helt och hållet hans idé, vilket känns ännu bättre faktiskt. :)

#23: Vad härligt att läsa att din sambo har fått en befodran och att han genom det har tagit ett beslut om att han vill ha barn tillsammans med dig. Superkul att ni är på samma våglängd. =) Med tanke på att du varit så osäker på om tid finns. 

Jag kände likadant, när ska jag ha tid att skaffa barn som har så mycket åtaganden och inte vill sluta med de. Men här sitter jag i vecka 36+1 och ska snart ha barn och det kommer gå bra det med.

#24 Det ska väl nog gå bara man kämpar på lite! Dessutom så har ju en stor stress försvunnit iochmed att han har fått en befodran. Jag behöver inte stressa på lika mycket tack vare det. Jag kan sätta all energi på att få min magisterexamen samt försöka lära mig språket så att jag sedan är redo att hoppa in i arbetsvärlden. 

Hehe, så det gick så för er. Jättefint då allt faller på plats! :)

Åh jag mår så bra just nu. Värken i mina händer och handleder kan jag t.om. utstå tack vare dessa framtidsplaner. :)

#25: För oss tog det 3 månader innan jag blev gravid. Vilket gjorde att jag fick en chock då det skulle ta minst 1 år i mitt huvud. Jag fyllde 35 i sommar. 
Men nu känns allt bra även om det börjar bli nervöst.