Jag känner igen mig… Känner inte alls att det här med graviditet är min grej alls. I början gick jag med mycket oro som tog mycket av glädjen. Oro både över att det inte skulle gå vägen och över framtiden och livet med en liten. Nu med 4 veckor kvar går jag och känner mig fruktansvärt nedstämd över mina begränsningar, över att jag har ont. Känner mig obekväm i min kropp och bara vill ha det överstökat. Hör jag en till person (ofta äldre kvinna med glittrande ögon och fullkomligt uppe i nån gravideufori) berätta för mig hur vackert och underbart och härligt det är att vara gravid blir jag våldsam!!! Det värsta är att det ger mig så dåligt samvete när alla andra är så bebis och gravidlulliga och tycker att det är så vackert och jag bara tycker det är skitjobbigt och tröttsamt och inte det minsta kul. "njut"? vad exakt är det att njuta av? Jag tror inte jag begriper mig på dethär alls faktiskt… :P

Jag var aldrig sådär sprudlande glad. Avskyr att vara gravid och allt var jobbigt. Så det där glädjeruset har jag aldrig känt av.

Skönt att höra att det inte bara är jag och det får ni inte missförstå:) Jag blev bara så chockad när jag kände den här euforin med sonen, det var iof för 5 år sen, jag var bara 21 när jag blev gravid med honom och jag är ju lite äldre nu och kanske det med som spelar in, jag vet inte… har inga jobbig symptom alls, har typ inga symptom! Men min känsla och mitt huvud är ledsamt och orolig. Jag vet ju att vi fixar det, vi har ju redan ett barn, men det är mer tankar som "vill jag verkligen detta?" Och det måste ju vara hormoner, för bebisen är ju planerad och jag har ju hela tiden velat innan! Så såg jag plusset, blev lycklig sen dagen efter började massa andra jobbiga tankar och känslor tränga sig på…

Det kanske är så att första gången är det nytt och spännande, man fokuserar mer på allt man bör ha, bör fixa, ska köpa etc. Allt är så mkt större än att ett barn kommer. Man ger sig ut i en barndjungel av förväntningar. Men andra barnet vet man hur det kommer att gå till, man vet vad som gick rätt och fel längs vägen. man vet vad som händer med kroppen. Däremot kommer det kanske nya tankar om gruppdynamiken i familjen. Kommer man älska barnen lika, kommer dom ha nytta av varandra? Kommer man att orka? Hur blir känslolivet? Kärlekslivet mm? Det blir ett steg utanför den bubbla man varit trygg i ett tag. Det har nog väldigt lite med den lilla varelse du bär på utan mer omständigheter från livet i helhet. Jag väntar mitt första, är i vecka 26 nu och jag känner att jag är inte gjord för att vara gravid heller.

Våran var också planerad och i allra högsta grad önskad, men så fort det blev positivt kom tankarna. Den där tanken som innan bara varit just tankar blev helt plötsligt så defenitivt! Har också tankar som du… "vill jag det här" och jag tror att det är både förändringen och hormonerna, plus det defeenitiva i ett barn, i mitt fall. Vet att jag hade lite liknande tankar innan vi väntade vår valp för två år sedan, men då kunde jag ändå lugna mig med att om det skiter sig kan jag omplacera henne, och då har jag längtat och planerat för valpen i många många år precis som bebis. Inget alternativ, ens då, men en lugnande "utväg" när man kände att man inte visste om man ville. Med barn är det en annan femma känner jag… Där är det som det är, ingen utväg, ingen flykting ens för tanken. Jag ska bli mamma hur pepp eller opepp jag än är på det. Låter sjukt när man säger det, för jag vill verkligen det här! Tror också det är det abstrakta i en graviditet… Tycker alla som man hör om har en relation till bebis nästan från det att spermier smälter samman med ägget, jag tycker det är så sjukt abstrakt… Tror det blir skillnad när bebis är här, men nu är det så svårt att föreställa sig att det som snurrar runt och bråkar i magen är min dotter, en liten människa… Sedan har jag dåligt samvete över att jag känner mig otacksam! Här har vi haft det enkelt, haft enkelt att bli gravid, en oförskämt enkel graviditet, kunnat jobba fram till för en vecka sedan, joggade sista gången i v 27 och har nu i v 37 börjat få svårt att powerwalka typ… Det finns så många som har mer rätt att tycka att det är jobbigt och ändå tycker jag, som sagt, att det är skit :P

Jag är också gravid med nr 2 och mår inget vidare. I mitt fall handlar det delvis om att jagvhar 2 missfall i bagaget, jag har svårt att koppla av och njuta helt enkelt. Men jag känner mig rätt nere över lag, hormonerna har nog slagit helt annorlunda denna gången. Med dottern var jag helt överlycklig, och även om det fanns oro för missfall då med så var det på ett annat sätt.

jag mådde förjävligt under graviditeten. I början var det hormonell/emotionell bergochdalbana, men så småningom var det mer och mer ångest och panik. Förvisso direkt kopplat till mitt dåliga fysiska skick, men till slut vette sjutton hur jag klarade att undvika att slänga mig framför tåget för att tala klarspråk. Har fortfarande inte återhämtat mig helt varken fysiskt eller psykiskt. Fick nog aldrig någon riktig förlossningsdepression men jag var depprimerad helt klart. Men inte sådär så jag stötte bort sonen.

#4 tror mycket av det du skriver stämmer! Med andra barnet vet man ju mer hur allt praktiskt funkar och att man kan känna sig mycket lugnare i det. Nu är det ju däremot mycket tankar "kommer jag kunna älska ett barn till, lika mycket som jag älskar min son?!" "Kommer det ändras till det negativa i vår familj, vi är så sammansvetsade och går på rutin". Och det är ju egentligen bara små saker, för det är klart jag kommer älska lika mycket och ja, det kommer ändras inom familjen, men det kommer inte vara negativt. Fast man vet allt detta, så varför har man då tankarna och att dom riktigt inte vill släppa… Jag har hela tiden tänkt att jag faktiskt är gjord för att vara gravid, jag har aldrig känt mig så tillfreds och lycklig i mig själv som när jag väntade sonen! Nu känns det bara konstigt, dämpat och känner migen nästan ledsen. Jag förstår ju att det är hormonerna som lever rövare.. #5 känner och har precis samma tankar som du! Och ja, man får dåligt samvete, jag bävade att berätta för min syster i vecka 12 då dom kämpat över 1 år att bli gravida, och fick ett missfall för några månader sen. Jag har tänkt mycket på det och kännt dåligt samvete så jag ringde upp henne häromdagen och sa rakt ut "du ska bli moster igen." Och hon blev ju överlycklig! Jag kunde även prata med henne om mina tankar och känslor och hon fest verkligen och var stöttande. Hon sa att min graviditet har ju inget att göra med att dom får kämpa så varför skulle hon känna agg? Det gjorde mig lättad.. #6 hur långt gången är du?:) jag har själv aldrig fått missfall men jag kan tänka mig hur mycket det blockerar och hindrar en att njuta av en pågående graviditet, jag håller tummarna för att allt går vägen denna gången!♡ #7 så du kände att ditt mående fortsatte även efter förlossningen? Det är ju det jag är rädd för med, att bebisen ska komma ut och så känner jag mig fortfarande helt nere… nu är jag ju bara i vecka 6 (imorgon), så mitt psykiska mående kan ju vända och ändras när som i princip, eller kommer jag må såhär hela graviditeten. Vilket kommer slita på min sambo med, han är ju överlycklig HELA tiden! Tycker synd om han…

Haft djup förlossningsdepression och förlossningspsykos med första barnet. Andra graviditeten var för mej mer positiv, trots att det var högriskgraviditet/tvillingar. Nu gravid igen. 42 år. Inte sprudlande glad mer neutral. Har medicinering så jag tror jag kommer klara mej denna gång med. Första graviditeten präglades av sån oro och sömnbrist. Det var det som gjorde mej sjuk. Så googla på symtom rekommenderar jag aldrig. Bättre fråga barnmorskan om man känner oro för något.

Att vara gravid suger :) ser inget kul med processen alls. Bävar inför det om det blir fler barn.

#8 Ja, jag blev sänkt av amningshormonerna också, fick D-mer syndrom. Dock fick jag aldrig babyblues eller något sådant :) Men som sagt jag hade/har väldigt mycket problem med min kropp (kroniskt sjuk). Deppig har jag varit till och från i alla år så egentligen inget nytt, bara nya omständigheter.