Det är naturligt att det kommer många känslor. Det är väldigt omtumlande, det tyckte i alla fall jag och i mitt fall var det ändå planerat :)

Att bli rädd och nervös är inte konstigt alls! Det är något av det mest omtumlande vi kan uppleva. Men samtidigt klarar folk av att bli föräldrar hela tiden. Man tar en dag i taget och nio månader är lång tid för att förbereda sig och vänja sig vid tanken på att bli förälder.

Jag blev så rädd att jag såg ut som om jag hade sett ett spöke. Bokstavligen tappade färgen i ansiktet.

Ja jag blev rädd även om det var planerat. Tusen tankar gick genom huvudet. Kommer vi klara att ha två barn? Vill jag detta ? Mm Nu sitter jag här med en 3 åring o en 2 veckors o än så länge går det bra

Jag känner mig så dum som inte är glad och sprudlande… Jag tror definitivt att vi kommer klara det, men jag kan inte sluta tänka på om vi är redo? Det hade vart så mycket enklare om det kom om typ 2 månader istället. Jag älskar ju honom och vi har det så bra. Ska allt förändras nu?

Jag var inte så nervös men min man var ganska blek om nosen när testet visade positivt med vårt första barn. 😂
Nu när jag är gravid igen blev han istället superglad.

Angående relationen så kommer den påverkas, det behöver inte vara något negativt men det händer att tröttheten ibland berövar en ens tålamod och man ryter till eller bara tappar humöret. Det är en väldig omställning att skaffa barn och saker kommer inte vara som nu när det är bara ni två, men samtidigt är det också något som man knyts ännu närmare av. 🌺

Själv vågade jag knappt göra testet. Gjorde ett på morgonen som det var fel på och ett på kvällen som visade positivt. Karln blev så chockad så att han inte pratade med mig på resten av kvällen. Men nu är allting bra och i november är krabaten välkommen med öppna armar.

Tror helt ärligt inte man någonsin kan säga att man är helt redo i förväg. Man känner de nog när barnet har kommit och allt funkar bra. Så haka inte upp er på att ni inte är redo. :) Men de är ett enormt ansvar med ett barn. De är mycket jobb och slit. De kommer hända mycket jobbiga saker. Dåligt med sömn osv. De kommer vara påfrestande. De är ingen dans på rosor. Man kan få ett barn med kolik (de fick jag). De är rent ut sagt hemskt. Man blir så ledsen för att man inte kan göra något och bebisen är ledsen så gott som hela tiden. Så man måste vara beredd på att de är mycket jobb. Men de är helt klart värt de :)

Vi hade försökt i många år och ändå blev jag både rädd och chockad när jag faktiskt blev gravid.

Det tog några veckor innan jag kände att det skulle bli kul att få barn.

Helt vettskrämd!

Med sonen för 5 år sen var det nästan enbart lyckokänslor direkt, såklart nervöst med. Han var planerad. Nu har jag precis haft ägglossning och är inne på 2:a försöket med ett syskon och är livrädd! Vi planerar det men ändå går jag med tankarna sen vi började försöka förra månaden "vill jag verkligen detta? Det känns som om det går för fort, vill jag ha ett till barn?" Då har jag ändå vetat att jag alltid velat ha fler barn och även många! Haha. Jag och sambon låg faktiskt precis och pratade om detta och sa då till han dom tankar och funderingar jag har, hur vet man? Jag kände mig överlycklig när vi började prata om ett syskon och bestämma det men nu när man har börjat försöka blir det helt plötsligt läskigt… konstigt att det blir så.. :)

Och jag vet att alla människor är såklart olika, men min bästa vän blev gravid med en kille, dom hade bara träffats i 4 månader men tyckte verkligen om varandra. Dom bestämde sig för att köra på, och nu har dom varit tillsammans i lite över 4 år och 2 barns föräldrar. Vet inte om det är sådana tröstande ord du sökte, men tänkte att det inte skadar att du får höra det :)

Ja herregud, det var jätteläskigt under hela graviditeten och vi ifrågasatte vårt beslut hur många gånger som helst. Vi har dessutom varit tillsammans i 10 år nu. Men, snart blir bebis 1 år och livet har bara blivit bättre och roligare :)

Tack för alla svar! Jag plussade igår. Sambon blev jätteglad och skratt-grät bredvid mig i soffan. Han vill bara kramas och prata om hur mysigt det är. Jag är lugnare nu när man vet på riktigt. Men fortfarande är det jobbigt. Jag gråter över allt. Jag gråter för att jag vill inte föda barn, jag vill inte att vårt förhållande ska ändras, jag vill inte att min kropp förstörs… Går det över tillslut? Att ha barn är jag inte så nervös över. Men att bära det och föda fram det… herregud.

Jag kände också så för graviditet och förlossning, men det är helt underbart nu när lillan är här! För mig blev det kejsarsnitt och flaskmatning, det kändes rätt för mig iom att jag har jobbigt med de där fysiska bitarna.

I vårt kroppsfixerade samhälle tror jag att de flesta oroar sig för att kroppen ska förändras. Men, med lite arbete får nog de flesta sov kropp tillbaka. Jag ser ut som innan jag blev gravid. Många har svårt att tro att jag har en bebis på bara ett år (nästan).

Det börjar lugna ned sig nu. Nu är jag faktiskt till och med glad ibland. :) Men jag har en miljon frågor så jag ska samla ihop lite och starta en ny tråd om det tror jag.

Ja jag ser också ut som innan, gjorde det nästan direkt :)

#17 Passar på att säga Grattis, nu när det känns liiite bättre 🙂