Ja, många män klickar om och vill behålla när dom får se barnet, ofta på RUL, men även vid fl :) Det låter bra!

Man kan faktiskt både älska ett barn samtidigt som man önsksr att det aldrig blivit till. Så länge man inte vet något annat saknar man ju inte detdär barnet liksom. Men när han väl bondat med bebisen kan han säkerligen älska o aldrig vilja vara utan barnet för det. Tänker att min egen far är lite av ett exempel på det. Han älskar mig medt i hela världen och oroar sig ständigt för mig… fast jag numer inte bara är vuxen utan faktiskt över 40 t o m. 😥😉 Nu finns jag ju o här om veckan berättade han att han nog skulle dö av sorg och panik ifall något illa hände mig. Alltså vill han inte vara utan det "barn" han har för allt i världen och har varit en jättebra far hela mitt liv. Men ändå har han alltid önskat att jag aldrig blivit till från början..för då hade han ju inte känt till det fina med barn utan enbart sluppit all ständig oro o rädsla. ( han har alltid varit nästan extremt överbeskyddande mot mig och alla i familjen och folk han bryr sig om) Vad vill jag säga? Jo… att jag hoppas din sambo ändrar sin önskan om vad han vill. Så vill jag ge lite hopp om att det kan bli jättebra i slutänden ändå och de båda känslorna kärlek samt önskan om att det som hänt aldrig hade hänt kan finnas kvar paralellt hos en person rakt emot all 'logik'. För känslor är ju som sagt inte styrda av logik alla gånger. Men ni kan få det bra ihop hela lilla nya familjen ändå. Bara han får en chans att lära känna och ta till sig barnet när det kommer. Så att så lä ge han känns som bra för dig och inte klankar ner på dig om abort osv är han värld en chans även om hans grundinställning inte ändrar sig alls till sist. Det viktiga är ju kärlek och ansvarstagande och intevilka andra förvirrande motstridiga känslor som kan snurra pga av rädslor liksom. ;-) Så tänker jag i af.

Ge han tid, det är väl det enklaste. Min han har precis börjat insett att det är på gång, efter att vi hört fosterljud och att magen börjat växa. Visst hade du tagit kontakt med Umo? Där kan ni höra om ni kan få träffa en kurator och få göra ett liknande abortsamtal, där båda får tala ut och få mer information - även om du inte ska genomgå aborten. Annars tror jag att vårdcentralerna har en liknande möjlighet. Jag hoppas att allt går bra för er, njut av att du vet vad du vill och med tiden hinner han komma ikapp.

Vi planerade att vi skulle bli gravida, men när jag väl blev gravid så blev vi båda chockade av att det gick så fort. Min sambo sa då att han hade behövt ett halvår på sig att förbereda sig. Men den kommentaren hade kommit i alla fall om det hade tagit ett år istället för tre månader. Min sambo var ändå den som trodde att det skulle gå fort och jag var helt inställd på att det skulle ta skulle ta minst ett år att vi gravid. I söndags när han för första gången kände vår bebis sparka då upplevde han det som det häftigaste som hänt på denna jord. Jag hoppas att han kommer växa in i rollen.

Både jag och killen gick och ojade oss hela graviditeten. Vad har vi gjort, livet är förstört, borde gjort abort osv. Sen när hon var ute var en av killens första kommentarer, vi måste ha en till snart! Snabbt inser man att livet inte förstörs, utan blir bättre.

Min gubbe sa inte en enda gång att han tyckte det skulle bli roligt för han kunde inte greppa det att det va en bebis påväg. Men så fort bebis titta ut såg man lyckan :)

Vi gick också under graviditeternas gång och oroade oss, undrade vad vi hade gjort. Våra killar är planerade och efterlängtade men tankarna kom ändå. Det är ju stort att få barn. Jag minns så tydligt när vår förstfödda plockades ut och de höll upp honom så att vi fick se. Min första tanke var: Se på fan, en bebis. Vad i hela friden har vi gjort?