Igångsättning
Det har varit en lång och många gånger kämpig resa, även om vi är överlyckliga och längtar efter bebisen - och att det är jag som har dragits med diverse krämpor, har ändå hela familjen "drabbats". Så är det ju, man gör allt tillsammans. Allt började redan i v6 där de först fann tre hinnsäckar (alltså potentiellt tre foster) och kroppen sände ut hormoner gånger tre. Efter ett tag gick två hinnsäckar tillbaka och en liten underbar bebis fortsatte växa. Kroppen fortsatte dock producera gravidhormoner för tre, så jag fick foglossningen direkt, krämpor precis överallt och blev sjukskriven. Innan dess kan jag säga att jag var en ganska "överaktv" och vältränad person, som arbetade med hästar och i affär. Detta är min tredje graviditet, där vår äldsta är 14-och yngsta 8 år. Om det har med åldern att göra vet jag inte, haha, men jag hade inga bekymmer tidigare, förutom havandeskapsförgiftning vid senaste graviditeten. Jag är 35 år. Den här bebisen har varit med om mycket. Först blir mamma sparkad i huvudet av en häst och ligger på sjukhus för det. Strax efter hemkomst blir hon illa kattbiten där antibiotika måste sätta in. Under jul får mamma en kraftig influensa och ligger med hög feber flera dagar, som slutar med inläggning på grund av hennes hjärta. Sedan fortsätter allt med foglossning, svårt att gå, förstoppning, ambulansfärder, flera sjukhusbesök och en snabbt växande mage. Nu när foglossningen lagt sig lite, är det istället min tyngd, eller mage (då det är främst den som syns) som växt fort. Jag är i v33 och har ett sf-mått på 38/39. Det är alltså en hel del fostervatten, men bebisen låg också plus på kurvan. Jag har väldigt svårt att gå, massa sammandragningar och orken på insidan, ja den ska vi inte tala om. Men man kämpar på. Nu går vi på regelbundna läkarbesök på grund av fostervattenmängden och för att ha koll på hur jag och bebis mår. När vi passerst 34 fulla veckor kommer vi diskutera eventuell igångsättning, allt beroende på hur jag mår. Som läkaren sa "kämpa lite till", och det gör jag, varje dag. Allt för vår bebis, då ingen "normal" människa hade låtit sig må så här, men nu gör jag ju det för någon annan. Jag var egentligen planerad att sättas igång 20 Juni, men så länge kan jag inte gå. Däremot kommer jag ta en dag i taget, något läkaren också sa och så tar vi det därifrån. Jag är också beodrad att åka in så fort jag känner annorlunda sammandragningar så de i så fall hinner ge mig kortison - för bebis lungmognad. Graviditeter kan med andra se olika ut, men jag kan inte förstå att jag kommit så här långt, att jag kämpat mig hit, men värt var enda krämpa för det man får för det sedan, vår bebis :)
Usch låter inte alls som en rolig graviditet. Tycker så synd om alla som inte kan njuta av sin graviditet. Hoppas du orkar kämpa ett tag till och att en frisk liten bebis tittar ut lite tidigare
Usch! Vilken otur du haft rakt igenom. Hoppas det går bra nu och lycka till!
![[TanatosNyx]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hmm, när jag läser detta börjar jag fundera lite hejvilt. Kan det vara så att något i kroppen fortfarande tror att det är 3? med tanke på hur du mår och hur magen växer mm. Det skulle förklara mycket! Kom ihåg att även jag hade 2 i början och våra graviditeter har varit väldigt lika i vissa delar :)
#1,2 Tack! Ja det har varit tufft! Men samtidigt är det som att bebisen har förstått det, för den kan trycka och greja som allra mest när jag behöver, som "mamma du behöver inte vara ledsen" :) #3, Ja de har verkligen varit lika våra graviditeter, helt otroligt egentligen! :) Och kanske kroppen fortfarande beter sig som om det vore tre, folk tror det i alla fall när de ser magen, haha. Är man 160 lång ser det extremt stort ut. Dock, om jag hade varit i v39/40 som sf-måttet hade det varit en annan sak (hade stor mage vid senaste graviditeten) och om man ska jämnföra hur jag mår nu, med alla krämpor som är mot slutet, så är min kropp redo att föda nu :) När jag ändå är igång, glömde ju berätta att jag suttit upp och "sovit" de senaste två månaderna. Det går inte att ligga på sidan, hur gärna jag än vill. Längtar såå tills jag får sova som jag vill :)
Men fy så jobbigt du haft/har det! Du är stark som kämpar på, man gör det ju för sitt barn oavsett hur jobbigt det är! Snart får du hålla din bebis!<3
Kristallens Smådjursuppfödning & Omplacering
www.kristallens.wix.com/kristallens
Sajtvärd på degus.ifokus
Oj du har verkligen fått kämpa! Förstår att det tar på inte bara kroppen utan psyket också! Men nu är du snart i mål och får din belöning! :)
Fy det låter inte alls roligt! Fortsätt att ta en dag i taget, du är stark som kämpar på! Och visst klarar man mer när man kämpar för någon annan!
Skickar kort och gott en Bra jobbat och "keep up the good work"-kram! Jag hoppas Bebis tittar ut lite tidigare!
Å tack snälla ni! När vi är i 34 fulla veckor kommer man ta ställning till igångsättning, allt beroende på hur jag mår. Vissa dagar bättre än andra, men jag börjar med 1-2 veckor till, sen får vi ta det då :) Nytt läkarbesök nästa vecka. Man överväger tappning av fostervatten också, men vi får se då.
Uppdatering:
Idag har jag varit hos min mvc-läkare, hon har följt mig sedan dag ett och förstår precis hur jag mår. Förutom att diskutera det, pratade vi igångsättning.
Imorgon ska jag på läkarbesök på Östra igen för ultraljud där de ska kolla fostervattenmängden och tillväxtultraljud. Om vattnet fortsätter stiga kommer man antingen tappa mig, eller diskutera igångsättning på grund av den anledningen, men för mig var också mötet med min "ordinarie" läkare viktig idag, då hon kan påverka en igångsättning i alla fall, dessutom kom vi fram till detta redan i v25 då jag har förlossningsrädsla och att försöka föda vaginalt är "bättre" istället för snitt. Vid planerad förlossning kan man i god tid sätta smärtlindring osv. Men i alla fall.
Hon trodde att man ändå kommer sätta igång allt inom en tre-veckorsperiop (hennes remiss är också inom tre veckor) då man vet att trycket inte minskar för att vattnet inte ökar, eftersom bebisen växer också. Nu har jag väldigt, väldigt svårt att gå dessutom. Förutom det hade jag väldiga förvärkar igår, så vi kan hoppas att det startar av sig självt om ett par veckor :) Jag är i v34 nu.
Nu till ett par frågor.
Bebisen har som sagt en del plats och har vid de två senaste ultraljuden antingen suttit upp (i säte) eller legat i tvärs över, tvärläge. I den förstnämnda situationen sätter man inte igång en förlossning om barnet är i säte - så hur gör de då? Vändningsförsök och att jag får gå längre? Hur är det om barnet ligger tvärs över?
De senaste två dagarna har jag känt ett annat tryck neråt, dessutom känner jag att ett huvud inte kan vara upptill då jag ser små fötter/ben (eller armar) om den ligger i tvärläge. Nu hoppas jag verkligen att bebisen vill lägga sig rätt, det hänger lite på det.
Ett tvärläge är det absolut största big no NO någonsin. Det är en direkt fara för bebisens liv att starta en förlossning i tvärläge. Så det gör dom inte nej :)
De kan vända bebisen och sätta igång dig omgående under övervak, ev håller de fast bebisen och tar hål på hinnorna så bebisen fixerar sig medan värsta splochet rinner ut.
#11,
Men gaah, då måste ju hon eller han lägga sig rätt nu. Är lite åt ena eller andra hållet ok, alltså inte rätt på?
ja, de ploppar ner rätt om de ligger lite på sniskan :) de håller koll på bebis med CTG i samband med igångsättning så de ser direkt om det är något.
Alvin låg i tvärläge natten innan igångsättning, men när det var dags så låg han rätt och fixerade sig direkt när vattnet togs.
Puh, ja jag tror bebisen (just nu iaf) ligger med huvudet neråt, men inte rätt på. Kan ju ändras på en 3-veckorsperiod.
Starta ny diskussion