Det finns ju alkoholfri öl att köpa på systemet osv. Ni får väl smussla lite med flaskorna.

öppna flaskan i köket och byt till alkoholfri öl när ingen ser

och grattis!!! 😃

Grattis :) 

Jag berättade för Mamma innan jag berättade för killen. Han jobbade och jag var tvungen att säga det till någon :) Pappa fick veta ngn vecka senare och min handledare på jobbet ytterligare en vecka senare bara.

Grattis! Vi berättade för min chef och blivande farmor (de är arbetskollegoe) ungefär i vecka 5 då jag blev sjukskriven. Sambons systrar har alltid berättat tidigt :)

Berättade i vecka fem första gången och blev påkommen i vecka sex andra gången. Gick vägen båda gångerns men hade det inre gjort det så hade det ändå vart skönt att de förstod varför vi var ledsna.

Säg annars att du käkar penicillin av privat anledning :p

Tack alla för tips och gratulationer! Jag är fortfarande helt skakig… Går och kollar testet (digitalt) då och då för att jag knappt tror det. Alkoholfri öl har jag inte ens tänkt på… Är väl lite i det blå… Känns också som att man skulle kunna berätta… Går det åt skogen är mamma den första jag ringer ändå. Åh, jag har längtat så efter det här! :) frågan är om man kan va tyst… :P

Men åh, grattis också ju! Haha, vad dum jag är.

Stort grattis! 🎈🥳

Jag berättade i v.5 för de närmaste. Jag var så omtumlad så jag hade nog inte kunnat hålla masken för de närmaste mycket längre en så :P Hade något gått snett sedan så hade mamma varit den första jag hade velat ringa också :) Vi gifte oss i v.10 och då var det väldigt skönt att ha några som kunde hjälpa till att byta ut innehållet i glaset utan att alla såg :)

Grattis!
Klart ni kan berätta om det känns rätt! :)

Stort grattis!!

Det är ju ändå din familj, ni behöver inte smussla något inför dem tycker man ju. :)

Tack igen alla!! Vilken känsla det är. Och min man verkar så glad och tyckte absolut att vi kunde berätta, så det lutar åt det. Som ni säger, skiter det sig vill man ändå ha stödet och då är det stödet från familjen. Hur kände ni när ni plussade första gången? Det är så mycket tankar och funderingar och glädje och rädsla och allt som bara snurrar…

Vad roligt, grattis :) Jag skrev ett inlägg innan från mobilen men det verkar inte ha kommit med. Jag tycker inte att ni behöver hålla något hemligt, det bestämmer ju ni! Vi berättade för min mamma i vecka 6, tror jag det var. Vi fick ju missfall på första försöket och då var vi glada över att ha berättat för att slippa berätta allt från början och dra hela historien när vi var så ledsna. Nu ska man ju inte tänka så, men ni kommer ju få glädjas längre tillsammans om ni berättar nu :)

#14 Det var nog den mest fantastiska känslan jag varit med om, det ända som slagit den känslan hittills var att få se bebisen på RUL. Visst snurrar det miljoner tankar, känslor både positiva och skrämmande i huvudet. Jag blev så exalterad att jag fick 38 graders feber under ett par timmar efter pluset  haha🤪 Sedan grät jag hysteriskt av chock och glädje i ca 2 dygn haha.

Om inte annat så är de ju bra om du har stöd, jag säger OM, de inte skulle gå vägen. Så kan de ju vara skönt att de finns någon som kan finnas där då också, så de kanske inte är hela världen om dem får veta?

Grattis! Vi berättade för Nina föräldrar i vecka 5, för om vi skulle få missfall så ville vi ha deras stöd!

Vi avvaktar nog dagen ut i alla fall… Någon timme efter att jag skrev sist fick jag en liten liten blödning. Inte så det kom på pappret när jag torkade mig, men förde jag upp ett finger i sidan fick jag lite rosa flytningar på det. Har haft lite mensvärksliknande värk idag på eftermiddagen också, så vi kände att vi kanske ska avvakta tills vi vet att det inte blir värre. Fortfarande inget på pappret, och nu är flygningen mer brun och knappt så man ser något. Förhoppningsvis är det bara ett litet blodkärl, men det är ju så tidigt än… Vecka 4+3 när jag räknat ordentligt. Hue, har gått från eufori till sorg till nått "går det så går det". Vilken dag…

Håller tummarna att det går vägen för er!

Vill bara säga att mensvärk är helt normalt att känna, det behöver absolut inte betyda att det är något dåligt på gång.

Blödningen försvann efter en timme och idag finns inte en tillstymmelse till blod. Ska till barnmorskan på första samtal redan på onsdag, så jag tänkte ta mina funderingar om det då. Hue… Att man kan bli så orolig över lite blod…

jag vet hur det är! Första gången fick jag missfall, andra gången blödde jag mer, hade ondare, blödde tidigare och det blev en Alvin :)

Stort grattis! 🎈

Hej! Hittad denna tråden o blev nyfiken. Hur har det gått?

#24, åh, än så länge går det bra :) blödde inget med efter den gången förutom nått tillfälle med knappt märkbart brunt (hökögon! Skulle inte ens reagerat på det innan :p). I onsdags förra veckan gjorde vi KUB och såg en liten parvel. Allt såg perfekt ut. Idag är vi i 13+1 :) nojig har jag varit hela tiden dock… Den blir jag inte av med…

Jag vet hur det e. Hade oxå en liten blödning för ett par veckor sen o det skrämde mig helt sjukt mkt. Jag grät o var apatisk om vartannat. Jag ska på KUB den 7e april. Längtar. Får man höra hjärtljud då oxå?

Lyckönskningar :-)

Nepp, inte vi i alla fall, men man ser hjärtat supertydligt, och vår barnmorska var så bra och visade både hjärta, händerna, de små fingrarna och fötterna. Sedan fick vi se hur ärtan gjorde små skutt där inne. Det var ett himla liv!! Barnmorskan fick jaga runt den lille med ultrat för att få en bra bild och kunna mäta spalten i nacken :) kan knappt vänta till RUL den 19/4… Nej, det värsta är att jag fortfarande är så orolig över att något ska hända. Jag hoppas det släpper… Du gjorde inget ultraljud när du fick blödningen, eller efter? Jag gjorde ett i vecka 8 också bara för lugna ner mig själv. Det var otroligt skönt!

Jag brukar tacka ja till alkoholen och sätta glaset till läpparna, där släpper man misstankarna ;) sen kan du ju bara byta ut det till alkoholfri öl :) bättre med öl än med vin i det läget, så kan man ju bara erbjuda öl med alkohol i till de övriga men du själv tar alkoholfritt i smyg ;)

Såg nu att det var ett gammalt inlägg xD haha

Hahaha! Äh! Finns säkert andra som har samma problem som läser ;) jag har magkatarr sedan många år som blommar ut då och då, så tillslut skyllde jag på den :) kände att jag inte orkade smussla. Dom köpte det :P nu vet dom ju sedan några veckor, så när vi ses nästa gång, efter påsk, är problemet ur världen :) Däremot är det mycket annat jobbigt nu. Säkert därför jag är så orolig och nojig. Det är för mycket, och mitt i all trötthet och alla hormoner blir det för mycket. Fick sån panik när jag insåg att vårt barn skulle växa upp 50 mil från alla som vi älskar, familj och vänner. Plus att jag saknar mina föräldrar så otroligt mitt i allt att vi bestämt oss för att flytta hem… Mannen är färdig med skolan i januari, och hade världens forskningstjänst klar som han nu tackade nej till. Vi har ingenstans att bo, och måste flytta ner så snart han är klar eftersom han behöver påbörja en AT, och börjar han den här uppe är vi fast i ett par år till. Jag har berättat på jobbet nu, och har begärt en förflyttning. Mina chefer är underbara och sa att det löser sig, men jag har inget jobb än… Så, två arbetslösa, hemlösa vuxna, men en hund, en katt och bebis… Vi vet ingenting annat än att vi flyttar i januari… Resten är bara ett svart hål… Konstigt att man är nervös och nojig egentligen…? :P

Nä jag gjorde inget ultraljud. Det var så lite så barnmorskan sa att det inte behövdes. Skulle vänta o se om jag blödde mer men det gjorde jag inte. Oron har stillats lite just nu iaf.