Vi berättade ganska tidigt för våra föräldrar, men vi kände att vi ändå skulle berätta för dem om vi fick missfall. Berättade för "alla" från vecka 12.

Vi berättade nästan direkt vi fick ett plus för våra föräldrar och syskon. Första gången slutade det ju med ett missfall och därför är jag tacksam att vi berättade tidigt så vi slapp gå igenom det ensam.

Andra gången berättade vi också nästan direkt till föräldrar och syskon men "alla andra" var det först efter 12 veckor (även om vissa gissade tidigare).

Vi berättade via telefon till de närmaste.

Känslan är att jag inte tror att jag är gravid även om det är motbevisat. I morgon ska jag till barnmorskan, känns som att efter det blir det nog lite mer verkligt. Skulle vilja göra det på något roligt vis genom att trycka en t-shirt där det står mormor, farmor eller en kopp mm. Någon som gjort det på något skoj sett?

Nej vi var väl inte särskilt kreativa med hur vi berättade, men finns ju enormt med inspiration för sånt på youtube. :)

Berätta när ni känner er redo helt enkelt. Det är så olika hur man känner kring det där, och det finns ingen "rätt eller fel" tidpunkt.

Jag har alltid berättat direkt. Att vänta en viss tid är ingen garanti. Det är jag och min vän bevis på som förlorade våra barn i v39+6 och v.40+1. Har bara sagt att jag är gravid. Min pojkvän krånglade till det denna gång och skulle skoja till det för sin sida. Vilket ledde till att de inte fattade något.

Självklart är det aldrig säkert att ett barn överlever en graviditet. Men det skulle kännas konstigt att säga något för tidigt om det blir ett missfall innan vecka 12.

Vi är i vecka 8 och kommer berätta först i vecka 15. Anledningen är att det är 50 mil till hela släkten och vi vill verkligen säga det till dom på plats. Mina föräldrar var uppe och hälsade på oss samma helg som vi plussade, och vi skulle egentligen berätta då, men fegade ur. Jag vet att mamma skulle bli så glad och berätta för halva släkten även om vi ber dom vara tysta. Hon menar inget illa, hon blir bara så glad. Skulle det då hända något så skulle det bli så trist att behöva dra det för hela familjen också…

Mina föräldrar fick reda på det i vecka 8 just för att jag mådde så dåligt och inte hade varit hos mina föräldrar på 3veckor, vi brukar vara åka dit en gång i veckan haha. Så då var det bara upp med korten sen fick alla andra reda på det efter v 12 upp till v 16.

#6 Förr oss var det som sagt skönt då det blev ett tidigt missfall och vi hade berättat tidigt. Det är inte något vi skulle ha velat gå igenom "ensamma". Bara för att det är statistiskt vanligare med tidigt missfall betyder inte det att det inte är jobbigt.

Med första berättade vi i v8, på julafton. Hade det inte varit jul då så hade vi berättat tidigare. Nu med nr 2 så berättade vi ett par dagar efter att jag plussade (v 5). För våra familjer ska tilläggas. Övriga fick veta efter KUB förra gången, kommer bli samma sak denna gången.

Vi berättade för min familj i vecka 11 eftersom vi var nere och hälsade på dem då, ville inte berätta över telefon :) vi gav min mamma en nyckelring som det stod mormor på och mina bröder luskade ut det när vi var ute och åt middag och jag beställde in alkoholfri öl. Min mans familj berättade vi för några dagar innan genom att be min mans brorson att fråga sin pappa och farmor vad en kusin är (han är 6år och detta blir hans första kusin). Det tog ett tag men sen fattade dem varför han frågade med lite hjälp på traven :)

Är tacksam för att så många har svarat. Vore kul att höra några fler historier i hur ni berättade. =)

Första gången som blev missfall så hade vi inte berättat för någon och det var tufft för vi ville liksom inte ringa efteråt och säga att vi varit gravida men fick missfall. Så andra gången berätta jag för min sida dagen efter plusset rakt ut bara att vi inte kunde följa med på en resa för vi ska ha barn. För sambons familj gjorde vi det lite roligare. Sambon hade några veckor innan varit ute och jagat med sin pappa och då skjutit sitt första djur. Så vi åkte dit första veckan efter vi plussat. Sambon sa till sin pappa: --kommer du ihåg vad du sa när vi jaga? - När man har skjutit sitt första byte, byggt ett hus och gjort sin kvinna gravid är man en man. Så sambon svarar : - Då har jag bara en sak kvar då! Och hans pappa utbrister - Men du har ju inte byggt något hus??!! Han blev tokförvirrad och sambons mamma satt med tårar i ögonen haha. (Allt detta sa dom med skämtsam ton, självklart är man en man ändå! Så vi har inget grottmänniska tänk utan det var med glimten i ögat)

Vi berättade direkt för de närmsta, och tack och lov för det. Jag fick missfall, och det var guld värt att kunna ringa mammsen när det var som värst :P skämt å sido men det var guld värt för mig.