Jag tänker som så att fosterdiagnostik inte alltid behöver innebära att man aborterar ett foster med "tillstånd" Det kan ju också vara ett sätt att förbereda sig inför vad som kommer efter barnet är fött.

Att få veta i ett tidigt skede att ens barn har Downs syndrome kan ju vara till stor hjälp och man kan föda riktigt påläst.

Man får ju göra test på många ställen i Sverige som visar på ev avvikelser. Nu tänker jag inte bara på fostervattensprov men olika ultraljud. Jag kan inte svara hur jag hade gjort om barnet jag bar på hade någon sjukdom eller annan avvikelse. Man kan redan nu välja ut foster som är bättre genetiskt på vissa sätt. Exempelvis om man skaffar ett barn som ska rädda sitt syskon. Har funnits i flera år. Så skulle väl säga att vi i viss mån lever i ett sådant samhälle.

Jag är för fosterdiagnosik eftersom vi i min familj har ärftliga sjukdomar och jag skulle definitivt göra abort om fostret testades positivt, för barnets skull, inte för min.

Jag har absolut inget emot barn med speciella behov, eller andra heller för den deöen, däremot kan jag tycka att det kan vara bra att själv få välja om man vill föra ett barn till världen med vetskapen om att den från start haft något utöver det "vanliga". Utan att lägga någon värdering i om man ska eller inte ska göra abort. Att i förtid kunna vet om alla former av speciella egenskaper (tänker nu inte på downsyndrome) tycker jag kan vara bra, både med anledning till det som #1 skriver men även för att man som blivande förälder ska kunna ta ställning till om man tycker att man kan ge barnet en duglig livskvalitet. Rent spontant, men tanke på "hur länge" vi försökt, så skulle jag nog inte bry mig i om mitt barn hade en extra gen, det skulle i mina ögon vara minst lika mycket värt, det är ju vårat barn och vi har längtat efter det så länge. Att det gynnar någon ekonomisk att göra abort tycker jag däremot låter vansinnigt, det får kosta vad det kostar så länge man ser till barnet och de anhörigas bästa.

Jag tror att jag kommer att trampa rejält i klaveret nu. Men jag menar absolut ingenting illa gentemot alla med funktionsnedsättningar och sjukdomar. Alla människor är enligt mig lika mycket värda och har samma rätt till liv.

Men jag tror att jag nog skulle överväga abort av ett foster med kromosomskador. För att en extra kromosom kan betyda väldigt olika saker. En del mår bra och får ett fullvärdigt liv, medans andra faktiskt måste genomgå smärtsamma operationer och praktiskt taget växa upp på sjukhus och leva hela livet på sjukhus. Undersökningarna som erbjuds under graviditeten säger inte vilken grad av kromosomavvikelse barnet har och den kan inte förutspå mängd lidande för barnet kontra livsglädje.
Jag tycker det känns konstigt att leka gud, men om jag kan undvika att utsätta mitt eventuella barn för svåra operationer och annat hemskt så kanske jag skulle göra en abort.

Sedan vet jag inte om jag skulle klara av ansvaret för ett så sjukt barn.  Men jag respekterar de som tycker annorlunda.

Har inte läst svaren du fått, men det handlar inte om "jag vill inte ha det barnet", det handlar om barnets lidande. Flera kromosomavvikelser är inte förenliga med liv. Det innebär att barnet antingen dör i magen, under förlossningen eller kort därefter pga sina missbildningar.

Trisomi 13 och 18 är de kromosomavvikelser som går "hand i hand" med downs. Läs och ta dig en funderare. Just downs kan många klara sig fint med och leva bra liv, men det är inte bara downs det är frågan om, faktum är att det kanske allra minst handlar om just downs, även om det är det folk tänker på, för det är det de kanske har kommit kontakt med, eftersom att dessa personer överlever och syns ute.

https://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/trisomi13-syndromet#anchor_4

https://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/trisomi18-syndromet

Jag är i vecka 7 och har bestämt mig för att göra ett KUB-test. För mig handlar det om att jag vill minska riskerna att föda ett svårt kroniskt sjukt barn. Downs är den minst otäcka av de kromosomavvikelse som screenas för, även om jag troligtvis inte skulle välja att föda ett barn med Downs heller. Trisomi 13 och 18 är däremot så svåra avvikelser att om barnet föds överlever det troligen inte sina första månader, och gör det ändå det kommer det vara gravt handikappat. Jag vet redan att jag inte har det som krävs för att klara ett såpass sjukt barn, vare sig fysiskt eller mentalt. KUB är ingen garanti för att man hittar kromosomavvikelserna, och barnet kan få skador ändå. Jag kommer Kate överge mitt barn. Däremot kommer jag göra det jag kan för att minska risken. Man ska inte glömma att det är svåra sjukdomar som innebär ett stort lidande för både barn, familj och anhöriga och troligtvis leder till för tidig död.

Jag gjorde inte KUB, ibland undrar jag om jag kanske borde gjort det ändå, men vi kände inte att det behövdes. Om jag gjort det och fått veta att det var ett barn med någon form av kromosomavvikelse så hade jag fått ta ställning då, efter att ha satt mig in i vad det skulle innebära. Jag vet av erfarenhet att det inte är lätt att uppfostra ett barn med psykiska funktionshinder, jag har sett hur mycket kraft och ork det tar samt hur tufft och svårt det kan vara för en familj att överhuvudtaget klara vardagen i dessa lägen. Så jag har förståelse för att de som känner att det skulle bli en uppgift som de inte skulle klara att ta sig an. Det är kanske inte riktigt rumsrent att tänka så, men jag anser att var och en själva måste få avgöra om de känner att det är något de kommer att klara av - för hela familjens bästa egentligen. För det är inte heller lätt att vara något av dessa barn, dels på grund av smärtsamma biverkningar av kromosomfelet och dels på grund av hur de ofta blir bemötta eller sedda.

Jag är för att man kollar. Har själv kollat, med första barnet gjorde vi fostervattensprov då hon har cystor på ena njuren, därför frågade de om vi ville kolla om det fanns ytterligare. Med andra barnet gjorde vi kubtest, för att se eventuella cystor hos honom med, vilket han inte hade. Hade vi fått veta att vi riskerade att få ett barn med downsyndrom så hade vi nog valt att behålla. Men hade velat veta tidigt så man kan läsa på osv. Hade det visat sig vara ett foster med allvarligare fel, hade vi nog valt abort tror jag. Som en jag känner som fick ett barn med downsyndrom, ihopväxta fingrar, för trånga luftgångar, hjärtfel, läpp- och gomspalt, fel på matstrupen och en massa annat. Visst idag är hon en pigg tjej, men hon har gått igenom mängder med operationer och det kommer behövas mängder till. Jag hade nog inte klarat av att se mitt barn lida så som hon har gjort, även om hon är den goaste lilla tjej man kan tänka sig och riktigt riktigt tuff!

Jag gjorde FVP med båda barnen och hade gjort abort om det visat något avvikande. Jag vet att det inte finns någon garanti för att få ett "friskt" barn oavsett hur många tester man än gör, men jag ville eliminera vissa risker. Det innebär inte att jag önskar livet ur alla med kromosonförändringar, jag ville helt enkelt ha möjligheten att avbryta en graviditet som vi vet hade inneburit svårigheter (mer eller mindre) för hela familjen.

Jag tycker att det är bra. Jag själv har handikapp som inte är så allvarliga jämfört med kromosomavvikelser. Men jag tycker ändå det har varit otroligt svårt att leva med, och jag själv vill inte sätta ett barn till världen som skulle få lida så otroligt mycket. Dels på grund av omvärlden och på grund av det fysiska och psykiska lidandet barnet skulle få utstå.

Jag ser inget fel med att andra föräldrar väljer att göra det, men att få ha ett val är riktigt bra.

Att däremot vara och ändra i generna ser jag som omoraliskt och hoppas att det aldrig tillåts. Ett födelsemärke är inte samma lidande som att inte kunna ta hand om sig själv.