Prata med din barnmorska. Hon kan hjälpa dig att få hjälp med rädslorna och oron. Det är inte mening att du ska ha det så där.

Ska göra de. Tyvärr trivdes varkens jag eller min partner med vår BM så vi väntar på en ny. Kändes inte som de klickade för oss. 

Jag är otroligt rädd för smärta och att jag ska få panik. Jag får ju redan panik av blotta tanken av allt. 
Jag är självklart överlycklig och ser framemot de som komma ska. Men de är sjukt läskigt …..

#2: Det finns säkert flera här som kan hjälpa till att lugna dig också. Jag ska inte ens försöka eftersom jag aldrig har gått igenom det själv. :-)

Be om att få kontakt med Auroramottagningen, de är specialister på förlossningsrädsla.

Jag hoppas de :) 
Hehe nej de är klart.

Finns den mottagningen överallt i Sverige?

Ja :) ibland kallas det något annat, men frågar du efter aurora så vet din barnmorska vad du menar.

Ny här på sidan så förstår inte riktigt hur man svarar på inläggen mer än så här :)

Okej då ska jag prata med dom :)

Ja du kan få remiss av din bm så du får prata med en psykolog om detta. 
Sen är det väldigt vanligt att känna rädsla, det är ju en helt ny situation och man har ingen aning om hur man kommer reagera, hur smärtan kommer att vara osv.
Jag är också rädd! Jag läser på massor i böcker och bra sidor på nätet så jag iallafall ska ha vetskap om de olika faserna man går igenom under förlossningen osv.
Du är inte ensam!

Jag väntar också mitt första barn och var rädd innan jag blev gravid. Dock har jag läst så mycket nu och förstått att du påverkar din förlossning genom hur du väljer att uppleva den. Om du är livrädd och orolig så är risken också större att du får en jobbig förlossning, kanske inte rent konkret men din rädsla förvärrar situationen.
Jag tänker såhär: Jag kan inget göra nu ändå i vecka 32, det kommer ske oavsett och finns inget jag kan göra direkt åt det. Bättre att "leva med det" och försöka förbereda sig psykiskt på det och hålla sig lugn. 

Själv är jag sjuuuukt taggad, jag ser lite fram emot att föda just för att jag peppat mig själv så sjukt mycket. Jag lär säkert inte vara lika kaxig när jag ligger där, men jag har ett jävlar anamma i mig om att jag "ska fan ta tjuren kring hornen".

Man får ju förväntansångest inför förlossningen. Man hör andra säga hur himla ont det gör och bla bla, man kan inte förställa sig. Man skriker och spricker och det låter ju som rena tortyren så det är lätt att tro att bebisen sliter sönder en inifrån och ut, men nej. Så är självklart inte fallet 🙂

Ja det gör ont att föda barn, men (min) smärta var inte alls så som man kunde ha trott. Det är som en kraftig kramande utmattande mensvärkskramp. Det är jobbigt och det tar tid. Det är skrämmande för att man inte vet hur illa det blir innan det är över.

Själva utdrivningsskedet kan jag inte säga så mycket om, jag fick inte ordentliga krystvärkar så jag fick kämpa i en timme och blev helt slutkörd av att krysta utan hjälp från kroppen. Men känslan var typ som att kräkas med underlivet. Just det där när man inte kan hålla emot och man tar bara i som hejsan 🙂 det stränar och bränner när huvudet kommer ut, men man står ut. Däremot lyckas många inte föda tyst, det liksom bara kommer diverse gutturala läten av sig själv haha. Det är som att höra en annan människa i rummet; "vem f*n är det som för ett sånt himla liv!? åh.. det är jag själv.. okej pinsamt! jaja inget att göra åt BRÖÖÖÖÖÖL". 😃

Jag har nog inget knep heller… men jag tänker som #10 att jag försöker vara positiv och förbereda mig mentalt. Ingen tycker ju om att ha ont, så det är en utsatt situation man ställs inför men jag tänker att det inte är så mycket jag kan göra något åt.

Nu har jag 10 veckor kvar och jag känner mig inte rädd utan försöker peppa så mycket jag kan. Kvinnor har fött barn i alla tider, på ett sätt är det vad min kropp är gjord för tänker jag. Sedan litar jag på att ha kunniga och stöttande människor på plats.

Blir du rädd av att läsa om förlossningar så låt bli. Du kan ju läsa på mer rent "faktamässigt" så att du är förberedd men undvik att läsa andras skräckhistorier. Be om att få prata med någon om din rädsla, auroramottagningen är nog fantastiskt bra!

Jag tyckte att det hjälpte att titta på typ "One born every minute". De hade ont, sen gick det över och de mådde bra och allt var glömt :)

Jag gillade också one born every minute/ ett barn i minuten :)

Jag tycker också "One born every minute" är väldigt bra att titta på. I den serien känns det ju som att det är "normala" förlossningar och inte bara skräckexempel som det är i många andra program.

För mig har det hjälpt att läsa boken "Att föda utan rädsla"  Men jag säger också annars att inte läsa för mycket om förlossningen om du mår dåligt av det. I början läste jag allt jag kom över och blev ärligt talat skiträdd! Nu försöker jag mata mig själv med berättelser och videos på smidiga och "enkla" förlossningar istället. 

Att förbereda sig inför förlossningen behöver ju inte innebära att man bara läser om det olika faserna och vad som kan gå fel osv. Det kan ju lika gärna innebära att man jobbar med tilltron till sig själv och sin kropp proppar huvudet fullt med en massa positiva bilder, avslappningstekniker mm

Tycker att dyktekniken låter väldigt vettig (att följa med och acceptera förlossningsförloppet och inte försöka streta emot) Jag försöker "öva" på det när foglossning och andra saker plågar än, att lixom slappna av och bara låta det som gör ont göra ont tills det går över och inte börja spänna mig.

Man kanske inte alls kommer kunna tillämpa detta eller hålla kvar inställningen när förlossningen väl knackar på dörren men det känns ju i alla fall väldigt mycket bättre just nu tycker jag :P

Känner så väl igen detta. Skulle kunnat vara jag själv som skrivit inlägget haha :p Vill bara säga att jag kände precis likadant genom hela graviditeten. Det kunde gå så långt att jag fick panikångest och grät vissa kvällar. Jag var så rädd! Men jag läste och läste, tittade på dokumentärer, läste forum, lärde mig allt om förlossningar och vad man kunde göra för att underlätta. Knipövningar för värkarbetet och andning och slappna av tex. Jag förberedde mig så enormt mycket så när det var dags kunde jag inte varit mer redo! Precis som du så har jag otur i allt verkligen och var säker på att det skulle gå åt helvete detta, men tack vare att jag slappnade av och andades genom smärtan så klarade jag förlossningen galant!! 07.00 gick vattnet, 17.35 kom min lilla kille ut :) jag varken sprack eller fick komplikationer! Så det jag vill säga är: Förbered dig! Ju mer förberedd psykiskt du är, desto mer redo kommer du att känna dig. Det kanske går lika bra för dig som för mig! Jag förberedde mig för att det skulle göra så ont så att jag skulle vilja dö, men rätt som det var så var han ute haha!

Jag förberedde mig inte speciellt mycket och hade inga krav. Jag läste det jag kom över. Och tänkte att de vet vad jag behöver och ska göra på plats. Var först ut i kompisgänget, då 21 år. Äldre runt omkring berättade hur hemskt det var. Jag tyckte att första var lättast. Jag visste inget och gjorde som de sa på BB. Hade värkar i 24h innan hon kom ut. Gjorde inte speciellt ont och jag predikade för alla att det inte alls var så hemskt som folk sa. 3 år efter kom nr 2 och 5 år efter nr 3. Med nr 3 var jag påläst förberedd och riktigt jäkla rädd och nervös. För min del har det varit jobbigt och veta för mycket. Att veta alla skeden och vad som komma skall då man redan gjort det två gånger innan. Båda gångerna innan har varit utan komplikationer och strul och flytit på bra, ändå har jag varit rädd. Klart man är rädd inför sånt som är nytt och sånt folk säger gör sååå ont. Konstigt vore annars. Men det är ingen smärta du dör av och på 2 Sek är allt bortblåst. Nu är det ju inte alltid så, men oftast. Jag har vaknat efter operationer och mått betydligt sämre än under en förlossning. Haft en cysta på äggstocken ( tror det var där den satt) och den smärtan slår allt, haft svår matförgiftning som även den slår förlossningarna. Har du haft otur å varit med om mycket kanske du redan fått känna på lite smärta? Blir du lugn av att vara påläst så läs på. Personalen på BB är kanon och kan såå mycket. Du kommer vara i trygga händer. Det är helt normalt och vara rädd inför det som är okänt.

Alltså vilken bra tråd!!❤️

#15 dyktekniken tycker jag var grymt bra, rekommenderar till alla som vill lyssna (och de andra också, haha). Var hemma tills jag var fullt öppen med hjälp av den, tog 15 timmar, och sen gick det rätt smidigt väl på förlossningen också :)

Har läst lite om dyktekniken, kan du berätta mer?
Vart lärde du dig den? Hade du hjälp av en doula?

Jag läste på olika forum om folks upplevelser men också på olika faktasidor. Sedan övade jag på förvärkarna, och andra smärtor också. Använder det fortfarande om jag slår mig. I korta drag (skriver på mobilen och det är så jobbigt :p) handlar det om att redan innan värken slår till försöka slappna av och bli tung i kroppen. Missar man och värken hinner "ta en" så är det kört, jag missade två gånger sist. Man ska försöka tänka "ja, ja, ja" istället för "aj, aj, aj". Låta värkarna bli något positivt. Att tänka på hur barnet rörde sig neråt och varje värk förde oss närmare hjälpte mig mycket. Så slappna av och låt värken skölja över en, istället för att streta emot så ska man följa med :)

Och nä, ingen doula, är alldeles för privat av mig för det.

#22 Fungerade det att använda dyktekniken under krystandet också? Läste att man skulle tänka som att man blåser ut ett ljus, och använda de musklerna. Att man liksom skall andas ut barnet. Det låter ju väldigt bra får jag säga, men fungerar det?

#23 Hade nog kunnat fungera, det tror jag absolut. Vill testa med nästa barn men nu använde jag lustgas, hade tänkt att inte göra det men efter alla timmar med intensiva värkar så var jag för trött.

#24 Väldigt intressant att höra från någon som testat det här tycker jag 👍 Tror du att det är möjligt att kombinera dyktekniken med medicinsk smärtlindring? Eller tappar man fokus då kanske? (Tänker då framför allt på lustgasen men även e.v på eda)

Har inte läst alla kommentarer. Var inställd på att det gör ont, för det gör det mer eller mindre… Försök andas fokusera på den. Om du är rädd berätta för personal nu så kan de planera någon som är med dej hela tiden. För min del hans ingen eda med sista gången och lustgas fungerar inte bra för mej. Tänk att smärtan verkligen är övergående. Jag behövde stöttning vid krystningsskeedet eftersom jag har svårt att känna när det är dags. Tänk att personal är där för din skull. Lycka till!

Jag är gravid med mitt första barn, jag har alltså inte varit med om en förlossning än. Jag kan erkänna att jag också är lite rädd, inte för värkarna eller så, utan för att föda fram barnet, när huvudet ska ut liksom. Det är jag lite rädd för. Men så tänker jag att den kvinnliga kroppen ändå är byggd för det här, det är ju meningen att vi ska klara av det. Därför tänker jag satsa på att "acceptera smärtan" (som min yogalärare sagt) och försöka vara i nuet, och tänka på andningen. In genom näsan och ut genom munnen. Min mamma säger att det är bra smärtlindring :)

Kan också rekommendera "Föda utan rädsla". Metoden i boken bygger på mycket av det som tagits upp här, att acceptera smärtan och använda den till nått positivt och att följa med i det som händer i kroppen hela tiden. Finns bra övningar för både mamma och partner i den.

Oj va mycket inlägg de blev 😃 Ska absolut kolla efter boken "föda utan rädsla". Även väldigt kul och läsa om andras upplevelser! Tack snälla alla för peppet 💪🏻

Ja den här tråden behövdes Lout :)
Vi är många som är nervösa för vår första förlossning här inne :)

Jag föder hellre barn en gång i veckan i 9 månader än att gå igenom en till graviditet!

Hahaha låter bra Tanatos!
Verkligen inte så sugen på att gå igenom det här en gång till jag heller…

Jag tyckte förlossningen var ganska kul faktiskt. Så otroligt speciellt och som inget man provat innan.

Ja förlossningarna för min del är det absolut häftigaste jag varit med om i mitt liv. Finns inget som slår det! Har ju haft turen att allt gått vägen. Mina 9 månader dit har varit betydligt värre än att föda fram. Kroppen är grym som klarar så mycket.

Fasiken, ni får mig att längta ännu mer nu :P
Jag ser så fram emot att föda, inte bara för att barnet kommer utan hela grejen. Jag vill veta vad alla pratar om :P

Just nu upplever jag själva graviditeten som pest faktiskt. Så väl mycket därför jag är rädd för att föda. Eftersom de är piss just nu :p Hoppas de blir bättre med tiden 😝

#36 vad jobbigt :(. Hoppas som sagt du mår lite bättre snart. Jag var aldrig speciellt rädd men lite orolig och nervös såklart. Jag tacklade det genom att inte läsa om förlossningen för tidigt. Faktiskt inte förrän jag själv började känna mig fokuserad och vetgirig, i typ v 30. Och så tänkte jag på det mer som ett slags projekt. "Vad behöver jag för att lösa den här uppgiften", haha. Väldigt oemotionellt och praktiskt. Dessutom har man ju experter med sig hela tiden, eller nästan hela tiden, som säger vad man ska göra om man inte själv vet eller blir osäker. En tjej som gick på samma förlossningsförberedelsesmöte sa att hon var väldigt rädd och hade blivit hjälpt av att gå på en extra kurs med andning etc, så hon var extra förberedd.

#35 åh jag kände precis som du! Vill liksom vara med om det här häftiga! Alltså jag förstår att det kommer vara det mest smärtsamma jag varit med om, men jag känner mig riktigt peppad också. Galet men sant!

#25 Med eda kan det söker funka, vet inte hur det känns. Det tar väl bort smärta så då finna det väl inte så mycket att fokusera på kanske. Med lustgasen funkade inte alls, inte för mig i alla fall, andra kanske klarar det dock :) #38 För mig var smärtan efter en utdragen visdomstand hundra gånger värre än att föda barn. Så du kanske redan upplevt mycket värre smärta, återstår att se :)

Instämmer förövrigt med jefo om att föda barn är det häftigaste jag någonsin gjort. Kommer nog aldrig uppleva något annat som är lika mäktigt, så jag hoppas innerligt att det blir flera barn :)

Meh, jag tyckte förlossningen inte var märkvärdig alls :P visst det var minnesvärt att föda fram helt klart, men på det stora hela satt jag mest på toa och var dålig i magen eller snortade lustgas i sängen eftersom jag inte fick gå någonstans..

Haha #41 det låter inte direkt som den mest spännande dagen i ditt liv! 🤪

#39 ja visst kan det vara så, i alla fall när det kommer till smärtan i sig. Men upplevelsen har jag svårt att tänka mig att något annat kan slå! Ska bli spännande!

Har dock inte läst hela tråden men jag  såg att någon nämnde aurora! Se till att få träffa en sådan så kommer det kännas bättre sedan. Sedan kan  du lägga med ett personligt brev i din Journal som du ska ha med till sjukhuset där du kan beskriva din oro. Så läser dom den och vet att du är rädd och varför. 🙂

#43 Ja jag läste om att man ska skriva sånt i förlossningsbrevet. Får hoppas min rädsla har försvunnit tills dess. Går in i v19 imorgon iaf :) så har ju en bit kvar :p

Under min graviditet blev jag mest irriterad på folk som hela tiden frågade om jag var rädd inför förlossningen, oftas fråga samma personer flera gånger. Min inställning var att jag inte vet hur det kommer kännas så vad har jag att vara rädd för, smärta har jag levt med förut så pass jag har rullat runt på golvet och skrikit och jag visste att en förlossning kommer göra ont men inte hur jag själv skulle reagera på det. Att läsa på om förlossningen fick mej i panik och att må illa så de var bäst att låta bli. På bb undrade dom om jag hade speciella önskemål, men de hade jag inte ändast att vi tar det som det kommer visste ju inte då ännu hur mina värkar skulle ändras. Som tur var hade jag bra barnmorskor som stöttade och berättade vad som hände vart efter tiden gick och när väl lillflickan var ute så valde jag att glömma bort det jobbiga. Stressa inte upp dej för saker du inte vet kommer hända i onödan det tar på krafter och kanske liten i magen känner om du blir extra nervös hela tiden inför förlossningen. Så tycker jag