Jag läste om just graviditetsdepressioner häromdagen, fanns inte mycket info alls och 1177 har ingen alls på sin hemsida. Jag har varit sjukskriven för utmattningsdepression och var inte helt tillbaka på banan när jag plussade. Sedan plusset har flera symptom på stress och utmattning kommit tillbaka. Jag har ingen initiativkraft, ingen handlingskraft, ingen lust till någonting och ingen ork. De senaste fjorton veckorna har jag mer eller mindre stängt ner mitt liv och gör bara det absolut nödvändigaste för att klara mina distansstudier. Nu börjar även de att krackelera och jag har fått be om extra tid med uppgifter, något som verkligen aldrig händer mig annars. Det är en stor bedrift om jag orkar städa köket - och en fruktansvärd tur att jag har min sambo som ser till att jag äter för intresset för mat och matlagning är verkligen lika med noll så jag glömmer ofta av det på dagarna. Han är verkligen en klippa och ser till att jag äter och hjälper och stöttar mig så mycket han bara kan. Jag hade två veckor som var en smula bättre men sen kickade sömnbristen in. Sover maximalt 4 sammanhängande timmar varje natt. Är ofta uppe mellan 3-5 beroende på om jag somnat fort eller inte, sedan kan jag inte somna om ingen. Sömnbristen gör att allting känns mycket värre. nu börjar jag bli stressad inför varje natt eftersom jag vet att jag kommet att ligga sömnlös igen. Jag har tidigare ätit atarax för liknande problem och de har hjälpt hyfsat - men gillar inte alls tanken på att äta medicin med ett litet liv i magen. Har provat att ta prostafen och det hjälpte mig att sova i början, men inte längre. Utmattningsdepressionen jag hade tidigare kom sig av en rätt kämpig uppväxt, låg prestationsinriktad självkänsla och långvarig stress. Jag går i terapi för att jag vill lära mig att hantera stressen som numera känns mer eller mindre kronisk, men börjar bli lite skeptisk till min psykolog. Han tyckte jag skulle skaffa ett jobb vid sidan av mina studier. Jag vill ju jobba, men ser det som en rätt ouppnåelig grej just nu. Hur ska jag klara av att sköta ett jobb på ett hälsosamt sätt när jag inte klarar av att ta hand om mig själv - och ännu värre, hur i hela fridens namn ska jag klara av att vara en bra mamma? Eller ens en mamma? Jag bryr mig noll om hur jag ser ut orkar liksom inte sköta den delen också. Gör något halvtaskig försök att inte se hemlös ut när jag måste in till skolan eller träffa folk. Har mer eller mindre konstant huvudvärk och nu börjar jag känna att jag inte orkar mer. Jag ger upp. Efter att ha läst det lilla som finns graviditetsdepression så inser jag att det är antagligen så att jag inte riktigt klarar av alla hormoner och allt det som händer i kroppen utan att få en negativ påverkan. För i det här fallet är det ren stress och hormoner för det finns ingen annan förklaring. Jag har haft det hur lugnt som helst och läst på halvdistans och deltid senaste året. Dippen kom i v.5. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att lösa situationen. Min psykolog känns ju inte särskilt oroad, senast jag var hos läkaren så drev hon som vanligt med mina problem. Att försöka få till en sjukskrivning känns som ett lika stort projekt som att åka till Grönland för en månads vandringssemester. Samtidigt börjar skolan bli övermäktig och jag har svårt att orka den. Igår kände jag hur livslusten bara försvann, inte så att jag överväger att ta livet av mig, utan snarare en rätt desperat undran om hur jag ska orka fortsätta leva? Talar om för mig själv gång på gång att det är hormoner och sömnbrist som spökar, dessutom är det vinter och mörkt. Allt kommer att kännas bättre om ett litet tag. Det kommer att bli bra efter förlossningen. Men det är svårt att låta bli att se alla risker, förlossningsdepression, sprickning som förhindrar framtida ridande, fortsatt depression, klarar jag att ta hand om barnet? Har ni erfarenhet av graviditetsdepression? Har ni fått hjälp? Vad för hjälp? Känner någon igen sig?