Det finns ingen tid för sorg. Jag förlorade min flicka v 39+6, det är stor skillnad förstås fast man hinner få längtan och framtidsplaner tidigt med. Man lever bara med att man tror att inget händer efter v 12. Dvs innan är det mer vanligt med mf och inget man talar om. Om Din psykolog vet kan bara den säga. Min kurator kanske inte förlorat barn själv, men hon möter sörjande mödrar varje dag.

Känner igen mig. När jag fick mitt missfall tog jag det bra och drog ett streck över det. Sorgen kom dock smygandes. Nu när jag har ett barn redan är det alldeles som om jag förstod vidden av det jag faktiskt också förlorade iom missfallet, så nu sörjer jag det dagligen. Det känns som om jag saknar ett barn. Känns jättekonstigt att sörja såhär sent efteråt.

Jag är lite tvärt om. Jag har fått sex missfall och tänker nu i efterhand att om de inte hade blivit missfall så hade ju inte Elly funnits. Men för att kunna tänka så så krävs iofs ett barn. Men jag var väl ganska okänslig när jag fick missfall också. Liksom jahopp, och nu födde jag "barn" på toan på jobbet igen. När jag var gravid med Elly och det verkade gå vägen så sa många "det är du värd så mycket som du har fått gå igenom". Tyckte det mest kändes konstigt att de sa så iom att jag inte brydde mig nämnvärt. Visst blev jag ledsen och rädd när jag fick missfallen. Men när det väl var ute och jag hade slutat blöda så tyckte jag mest det var skönt att jag kroppen var redo att försöka igen. Men sorgen kabske kommer senare på mig. Eller är jag bara okänslig :/