Hormoner är verkligen inte att leka med. Det är faktiskt smart att berätta för vården att du har det jobbigt. För det måste vara jätte tufft för dig.
Och nej du är inget monster!

Hur hanterar jag hormonsvägningar? Helt ärligt så är jag jättedålig på att hantera mina humörsvängningar. Är det inte normalt att gråta över att jag inte får i mig kaffe längre?

Vi lät det storma när det stormade, och skämtade bort det efteråt. Det kan vara bra om din partner har vänner som också har eller väntar barn så de kan prata av sig lite med varandra. 🙂

Jag har inte haft så mycket sånt direkt, och är väldigt lugn annars också. Vissa dagar har jag bara sagt till sambon att "idag känner jag mig lite aggressiv/låg/sur/ledsen, vet inte varför men det är inte ditt fel så om jag snäser, bli inte ledsen.

Skämtade också bort. Vi är båda som teflon och det rinner av oss en stund senare :D

teflon var en bra beskrivning av oss också 😃

Jag försöker att inte agera på alla känslor som dyker upp. Man är ju inte vad man känner. Även om det på ett sätt är skönt att bara leva ut allt så måste man inte om man inte vill. När jag märker att jag känner ilska över någon skitsak så försöker jag se på känslan lite utifrån, typ tänka "oj nu kommer en känsla av ilska över den här petitessen, det är ju inte likt mig att känna så". Då blir det lättare att inte agera på känslan utan bara vänta tills den gått över. Har dock haft några mindre utbrott men klarat mig ganska bra med denna strategi nu i 35 veckor =) . Gråta över knäppa saker försöker jag göra när jag är ensam.

Jag hade vanligtvis ganska kraftiga humörsvängningar då jag hade mens, hemskt jobbigt. Men nu när jag är gravid har jag själv tyckt att jag varit ganska lugn. Sen händer det att jag blir riktigt arg/irriterad på min sambo och står och skriker på honom sen kommer jag på mej själv att jag beter mej illa och får dåligt samvete och halvgråter lite och då kommer jag på att jag är helt löjlig och beter mej knasigt och sen börjar jag gapskratta och ännu roligare är att sambon först står och gapar sen får en lite förvirrad min och sen gapskrattar han med mej. Men jag har lärt mej är jag trött eller börjar känna mej irriterad så får jag och lägger mej i sängen en stund för att slappna av och tänka igenom allt för oftast kommer jag på att det utbrott som var påväg var över en helt meningslöd grej.

#1 Ja, det är jobbigt för jag får så dåligt samvete och så är det ju stressande att plötsligt bli förbannad eller plötsligt börja gråta :( Men jag har också googlat runt lite och jag verkar inte vara värst i alla fall :P

#2 och #4 Ibland kan vi skratta åt saker som jag har gråtit åt. Men det känns som att det är en annan sak när jag blir arg för jag tror att min sambo blir ledsen när jag skriker på honom. Han är inte den som brukar skälla tillbaka särskilt ofta liksom :/

#3 och #6 Ibland hinner jag känna att jag börjar bli irriterad och då kan jag säga: "Jag känner mig gnällig" eller "Jag börjar känna mig irriterad", men oftast så kommer det lika plötsligt för mig som det gör för honom :/

#7 Låter smart att gå och lägga sig en stund om man känner att man börjar bli arg. Men oftast kommer det plötsligt att jag inte hinner reagera. Jag får kanske be sambon att försöka skicka mig till sovrummet om jag börjar bete mig som en barnrumpa, haha 😃