Usch, vad jobbigt det låter. Jag tror att måste försöka börja tro på att det faktiskt är någonting därinne som lever och mår bra. De säger ju att i andra trimestern brukar man må som vanligt, alltså som innan man blev gravid - kanske är det just det som gör att det spökar i dina tankar?

Det är klart att det kommer att gå bra den här gången! Jag tänker väldigt mycket framåt, jag går in i vecka 16 på torsdag, och sitter redan och leker med idéer om dopkort och vilka färger vi ska ha i barnrummet. Om du oroar dig mer kan du kanske ringa till barnmorskan och prata med henne? Säg att du inte känner av gravidsymptomen längre och att du har en känsla av att något är fel. Om du har fått göra ultraljud kan du kanske släppa på orostankarna. När du har fått se att den lilla lever och mår bra därinne kan du kanske förstå att kroppen kan spela dig ett spratt och då behöver du inte oroa dig mer. Och snart känner man ju av bebisen också, det blir ju en lättnad :)

Det är ju inte det minsta konstigt att du känner som du gör. Du behöver inte tycka du är konstig eller känner fel. Det är ju helt naturligt att du är rädd utifrån det du varit med om. Det är ok att vara rädd. Men du är ju ändå i samma situation som alla andra - livet är skört och det finns aldrig några garantier. Du får ta en dag i taget. Allt kan gå skit denna gång också, men å andra sidan hjälper inte din oro. Jag tror att skulle allt gå fel så skulle du ändå inte kunna göra något åt det. Och går allt bra så har du oroat dig i onödan. Och går det dåligt så har du också oroat dig i onödan, för det fanns inget du kunde göra. Vi får alla bara luta oss tillbaka och ta livet som det kommer. Vi har inga garantier för någonting, men i varje stund finns det något ljust vi kan ta fasta på. Ditt barn lever nu, och du vet inte hur många dagar ni kommer ha tillsammans. Men nu kan du prata med ditt barn och njuta av att det finns där. Kram! Önskar dig det bästa!

Tack för svar och för att era tankar. Ni har ju rätt båda två, jag vet ju att oron inte tjänar nåt till. Jag vet så väl att inget går att göra såhär tidigt även om nåt skulle vara fel och jag vet att man inte ska jämföra sig med andra. För andra i v 16 verkar ha fått söta små bulor, min verkar ha försvunnit… Eller så är det bara jag som har hjärnspöken… Så länge jag kan hålla mig upptagen så kanjag skjuta undan tankarna men så fort det blir lugnt omkring kommer ångesten…

Jag har dessutom rökt sedan jag var 11 år(nu 27)och även om jag slutat båda graviditeterna så river suget i mig nu. Cigaretterna har alltid varit mina ångestdämpare och nu vet jag inte hur jag ska göra för att lugna mig när jag inte kan ta ett bloss….

Jag har också gjort två ultraljud i v 7 och 13 sol visade friskt foster plus lyssnat på fina hjärtljud(och sparkar)på inskrivningen för en vecka sedan. Och varför skulledet plötsligt hända nåt? Jag har inte utsatt mig för några risker och har inte haft ont eller blödningar Men det sitter hårt i mig att jag mådde toppen sist också…

Precis, du har gjort allt du kan för att det ska gå bra! Du kan inte göra mer än så :)

Försök att släppa det och börja njuta av livet som gravid! Det är ju helt fantastiskt att ha ett litet barn i sig! NJUT, människa, njut ;)

Du är i spökveckor nu, då känner man sig ogravid. 

Men jag förstår Dig. Om jag kan bli gravid igen, så kommer jag vara livrädd hela vägen. För jag vet ju att barnet kan dö på förlossningen på sin beräknade dag. Det går inte att ta bort, däremot råder jag Dig att ta kontakt med en kurator eller psykolog eller Aurora för stress är inte nyttigt för en graviditet. 

Jag går hos en kurator på kvinnokliniken sedan min dotter dog och hon är suverän. Det är så skönt att gå dit varannan vecka och ventilera.

Hoppas på att kunna slappna av efter RUL… Njuta känns omöjligt just nu. Kurator hade kunnat vara något. Ska nog fråga bm om det, har dom samma som förlossningen så får det dock vara. Gick hos deras sist och trivdes inte alls med människan, hon bara tjatade om att jag var ung och kunde skaffa ett nytt barn. Som om det var en ägodel som gått sönder… Jag vet att det nu är veckor med väldigt få symtom men ska det verkligen helt sluta kännas? I början av förra veckan hade jag några dagar med kraftig "växtvärk" och sen några dagar e ligamenten kring magen gjorde ont. Nu känns ingenting alls längre…

Växtvärk kommer och går under graviditeten. Sammantaget så var nog dagarna utan växtvärk betydligt fler än de med växtvärk, för mig i alla fall under mina två graviditeter. Kram!

Hur långt är det kvar till RUL?

Gah, jag har nästan hunnit posta ett inlägg här i snart ett dygn.. 🤦‍♂️

Jag instämmer med övriga, det är fullt naturligt att du oroar dig ju. Det är nog tyvärr inte mycket som kan lugna dig mer än just för stunden, tyvärr. Med tiden kommer oron att mildras dock, men även efter du är förlöst kommer du sannolikt att oroa dig för PSD mm. För min del börjar det äntligen släppa nu när Alvin närmar sig halvåret. Men visst kollar jag honom gång på gång när han sover så att han andas mm.

Det är först nu jag har kommit på något så logiskt som att faktiskt känna efter om han snuttar under amning t.ex, i stället för att försöka kolla om han andas.. Smart man är! 🥵

Ska in och lyssna efter hjärtljud på måndag sen är RUL 14 oktober. Jag är ju med min logiska hjärna hur med som helst på att det kan gå hur bra som helst den här gången. Känslomässigt känner jag mig som ett vrak däremot. Hinner ändra mig minst 20 gånger om dagen angående ifall bebis ännu lever eller inte…

Så kämpigt för dig, och jag förstår till 100%. Det enda som kan hjälpa och trösta just nu är kanske att det inte alls är konstigt att du känner som du gör. Du får ha nåd med dig själv och dina känslor helt enkelt. ❤️

Tänkte hålla min oro i den här tråden istället för att förstöra i "vi som ska ha barn" tråden. Tiden går. Har lyssnat på hjärtat i måndags och allt var bra, inget har hänt som tyder på att något skulle ha ändrat sig under den vecka som gått. Jag mår bra, inga blödningar eller annat konstigt. Men magen händer det heller inte mycket med. Snarare har den krympt lite men det kanske är fläsk som försvinner. Jag går nämligen inte upp i vikt som man "ska" heller. Började i v 6 på 82 kg, gick ner till 79 kg i v 15 och nu ligger jag på 80 kg i v 17… Tycker jag har känt lite fladder nån gång men inte varje dag som dom säger, dvs att från det att man börjar känna rörelse så ska man känna lite varje dag… Alla kanske inte gör det? När jag sovit en natt är det en knappt synbar kula långt ner på magen som sen blir större under dagen, tarmar antar jag som sväller när dom får mat att arbeta med… Vart är bebis magen?? Andra verkar ju helt enorma såhär nästan halvvägs… Har ont i höger äggstock ibland också, någon som varit med om det? Jag fick en tid hos mödravårdens psykolog 15 oktober, dagen efter RUL. Skulle ju behövt hjälpen nu när detär som svårast men dom kan ju inte hjälpa att det saknas personal. Det är ju bättre än inget alls. Under tiden är det väl bara att stå ut, andas och försöka koncentrera sig på studierna fast inget verkar fastna… Det blir inga fler barn för min del iaf, göra om det här fler gånger? Näää…

Har du tittat i alla Magbiler-trådar här inne? Jag vet att det t.ex fanns en tjej här för ett par år sedan som hade en mage som var lika stor som min v 16 mage när hon var fullgången, så just magstorleken varierar och varierar ju dessutom för en själv beroende på hur gasig man är för tillfället :P

Hoppas verkligen psykologen kan hjälpa dig. Hela livet kommer vara fullt av oro för dina barn sedan oavsett om de är i magen eller utanför så det gäller verkligen att hitta en strategi för att hantera oron så man inte blir en sån där förälder som har sina barn i barnvagn i hundra lager kläder tills de är fem bara för att skydda dem från allt farligt ( roligt).

Jag är inte en orolig människa annars, är uppvuxen med ständiga skrubbsår och blåmärken efter klättring och spring. Fick nästan fingrarna avbitna av en häst som 3 åring men har som tonåring och vuxen jobbat med hästar som andra inte vågat gå nära. Det här är inte likt mig alls med andra ord. Men att ligga inlagd på förlossningen och se och höra andra med sina stora magar och nyfödda barn och veta att jag inte borde vara där. Att jag kommer gå hem utan mitt barn. Det var en sådan sorg för mig, jag vet inte hur jagska orka om det händer igen. Det blir definitivt inte en tredje gång om det inte går den här gången. (Och jagvet så väl att andra varit med om värre. Och jag känner med dessa kvinnor och män. Att tänka att andra har det värre har dock aldrig fått mig att må bättre. Tacksam för det jag har ja, men inte mindre orolig eller ledsen. )

Du ska inte förminska dig själv för att andra drabbats av värre elände. Jag gick ner fram till v23, då vände det. Jag hade en liten mage ända till slutet. Jag hade blödningar, sammandragningar och konstant oro trots en så aktiv bebis att folk skrattade åt hans eviga energi. Jag låg inlagd i omgångar och ja det är mental tortyr med alla lyckliga mammor med bebisar.

V 17 var det ingen som såg nåt på mig. Jag kände heller inget fladder. Inte förrän v 18-19 började jag känna nåt svagt. Barnmorskan sa att jag ska känna liv varje dag från v24-25. Nu i v 31 väger jag fortfarande 5kg under min startvikt men nu har jag tydlig mage och hon boxar loss därinne.

Du kan ju i alla fall skriva av dig här tills du får träffa psykologen. Det är nog bättre än inget att få ut tankarna till oss främlingar som finns här - men vi bryr oss trots att vi inte känner varann. :)

Från att man känner det första fladdret känner man inte varje dag direkt efter det. Det är när man känner ordentliga sparkar som man borde kunna känna varje dag.

Kram!

Jag är i vecka 17 och har bara känt bebisen tre gånger. Det gick nästan två veckor mellan första och andra gången så då blev jag jätteorolig men efter ultraljudet i fredags vet jag ju att allt är bra ändå. Och det är ju så himla olika mellan mage och mage. Jag har gått upp två kilo men jag tror inte att det är så mycket för graviditeten om jag ska vara ärlig… Jag äter nog lite större portioner. Men det är ju så olika från person till person. Min syster är höggravid och ska få vilken dag som helst. Hon väger mindre än vad jag gör nu… Hon har inte gått upp alls mycket men bebisen mår bra!