Jättevanligt :) det är en så stor grej, att bli förälder, vore konstigt om man inte hade miljoner tankar som snurrar runt.

Du verkar väldigt orolig på flera av dina inlägg, rädd för missfall rädd för vad som ska gå fel!

ta det lugnt, det mesta är ej farligt. Och prata med din barnmorska! stress är inget bra däremot :)

lycka till!

Klassiker, det är så normalt att känna dessa rädslor att du kommer flina åt det i efterhand 🙂 under tiden är det ett helvete med ren och skär ångest, magont och gråtklump i halsen, men det är helt enkelt så det ofta är.

Grattis, Du ställer in Dig på föräldraskapet. Den man älska är man rädd att förlora. Du kommer oroa Dig för Dina barn resten av Ditt liv.

Jag fick riktigt dödsångest då jag fick veta att jag var gravid. Men genom prat och framförallt tid så mår jag nu bra och är helt inställd på att bli mamma. De är tur att de är 9 månader:-) för mig löste sig mkt få jag fick se knytet på ultraljudet, då knöt vi band. Sen då man känner sparkarna blir de ännu mer verkligt. Oroa oss gör vi ju vi människor, försök fundera på allt bra. Lycka till nu❤️

Det är så olika hur man känner och tänker. Tror det är bra att prata med andra (som orkar lyssna) om vad man tänker och oroar sig för. Bra att spegla sig i hur andra tänker.

Din oro för missfall för att du storstädat t ex är ganska orimlig, men känner man den oron är det ju skönt att få tala ut det och få respons.

Det är precis sådär det är! För alla! Eller ja, många i alla fall.

För mig blir det alltid lite mer verkligt efter UL och när man börjar känna bebisen mer regelbundet. Det blir att man kan ta in det på ett annat sätt då. När magen börjar växa mer och det verkligen syns att man är gravid.

Sen ska ju inte oron vara onödigt jobbig, man måste ju försöka slappna av och lita på att det kommer gå bra också. Fast lite rädsla finns ju såklart ändå alltid där… att något ska gå snett eller så. Men så känner man ju hela tiden även när bebis kommit ut. Det är ju en del i hela mammagrejen!