Ibland tar det tid, men det är värt all väntan.

Ibland räcker inga ord till tröst 🌺

Känner så gott som samma sak, vi kämpar och kämpar men det händer inget. Väntan på besked om en beviljan om undersökning är olidlig. Hur ofta frågar inte folk mig om jag är gravid bara för att jag inte väljer att dricka och jag lite nonchalant får vifta bort det lite skämtsamt med "nej, det hoppas jag inte, hehe" medans jag inombords tänker "om det ändå vore så väl" Hur min längtan gör mig så svart av avundsjuka när jag ser familjer med småbarn att jag har svårt att tycka de små kamraterna vad söta utan instinktivt tycka att dom är äckliga och till besvär, skyddsrum kanske? Eller för att inte tala om när man ser en mamma med en nyfödd och man längtar så till den dagen man själv står där att man blir helt tårögd. Hur många gånger har jag inte gått förbi bebisavdelningar på olika affärer och hoppats att jag snart ska behöva handla där? Gått och hållt mig på magen och gått förbi spjälsängarna på Ikea och hoppats att denna månad ligger det något där inne och drömt om vilken jag ska köpa och hur det ska se ut i rummet. Den enda tröst jag kan ge dig är att du inte är ensam, och ge inte upp hoppet, om jag har förstått det rätt så har ni undersökning beviljat på årsdagen? Håller alla tummar om att ni får all hjälp som går att få om något är fel eller om ni behöver lite hjälp på traven.

Ja att se gravida eller små bebisar är de absolut värsta, och jag som jobbar med barn får varje dag frågan varför inte jag har barn, det är inte lätt och de gör ont, men kan ju inte bli arg på dem för de vet ju inte va jag går igenom.

Vi ska till första träffen med en läkare för utredning 3 veckor efter våran "1års kämpande" Vi blev faktiskt ett par samma dag som vi bestämde oss för att ha barn. Konstigt nog, vi hittade rätt. Vi flyttade in och allt. Och än idag så blir min sambo ledsen  varje gång jag inte är hemma vid hans sida. Sjukt egentligen. Men vi kan inte glädjas av de eftersom vi vill ha nått mer.

Vet precis hur ni känner, men ge inte upp. Vi försökte i många år innan jag blev gravid, aktivt försökte vi i över 5 år innan det tog sig. Nu har vi en dotter på 2 år :) Det jobbigaste nu är att alla frågar om vi inte ska skaffa syskon till henne och att det är så synd om henne som måste bli ensambarn. Ibland har jag bara lust att berätta hur svårt det var att få henne.

Har verkligen sett det där med batnfrågan med nya ögon. Alla vet nog säkert om att det kan vara känsligt, men inte hur känsligt. Nu blir jag varken ledsen eller arg på frågeställaren men jag blir påmind om att vi tydligen inte lyckas varje gång jag får frågan. Men kan tänka mig att frågan är väldigt känslig för de som fått hjälp och inte kan eller som nyss eller någon gång fått missfall. Jag kommer aldrig mer ställa frågan om varför folk inte har eller skaffar barn, inte som förut, men kanske på ett finkänsligare vis och endast de som står mig nära.

Jag kan verkligen rekommendera att skaffa ägglossningstest, det funkade för oss, när vi försökte, det visade sig att jag hade ägglossning tidigare än jag trodde.

Jag har en kompis som försökte att få barn i tre år utan att det var något fel på vare sig henne eller hennes man. Hon bestämde sig tillslut för att skita i det (hur lätt det nu är) och levde som vanligt, men att liksom tränga bort den där ångesten. De skyddade sig inte, levde som vanligt. Hon började inte att röka igen och valde att inte dricka, men i övrigt levde hon utan att aktivt försöka.
Man kan inte se in i någon annans huvud, så jag vet inte hur hon kände innerst inne. Men hon verkade med avslappnad och i dag har hon en dotter.

Jag vet att jag inte kan förstå till fullo, men jag vet hur det kändes de månaderna innan "det blev något" och det var fruktansvärt.
Sedan är det ju det här med att man spänner sig. Som sagt, hur vanligt är det inte att folk adopterar och sedan blir gravida?

Styrkekramar till er!