Jag tycker att det är bra att du har insett det nu och att du har bestämt dig för att ta tag i det! Det är ju jättebra!

Hur räknar man ut BMI? Vågar man lita på "uträknade" som man googlar på eller var det hos barnmorskan ni räknade ut det? Hur funkar det när man är gravid, då kan det väl inte riktigt stämma…?

Jag är inte gravid igen men jag har heller aldrig vägt så mycket som nu (förutom just innan jag födde då). Jag har BMI 28 vilket är jättemycket för mig som är van vid BMI 21.

Jag vet inte vad jag vill med detta förutom att säga att du är inte ensam om att inte ha hunnit gå ner graviditetsvikten.

Det är ju inte så lätt att bli normalviktig direkt efter en graviditet. Nu är du ju gravid igen med massa gravidkilon kvar sen förra. Skulle jag bli gravid nu så skulle jag börja på 8 kg mer än med förra, samma vikt som jag hade på inskrivningen i vecka 13. Tänkt då om jag går upp i samma takt med nästa, då skulle jag väga 16 kg mer än normalt i vecka 13. Man har alla olika förutsättningar. Tänk bara på att inte banta utan ät rätt istället. Lycka till :)

Jag ser inte så mycket negativt i ditt inlägg när jag tänker efter. Förnekelsen verkar ha lagt sig och nu har du skrivit av dig vilket man behöver ibland 🙂 Du verkar också ha fått mycket hjälp redan så jag känner att det här känns positivt och kommer att gå bra!

Det jag reagerar på är att du måste ha gått upp väldigt fort. Hände detta under graviditeten eller har du gått upp under de senaste nio månaderna också? Vad har egentligen förändrats sedan innan du blev med barn första gången?

Jag är själv en av de med högt BMI och har lyckats hålla mig till 2 kg viktuppgång under graviditeten nu fram till v 36, så jag vet att det går att hålla vikten nere och hjälper gärna till att peppa dig om du vill 🙂

#0 Har du gått upp även efter graviditeten? Jag hade klädstorlek M (166 lång, 62 kg) innan min 2:graviditet. Det sista passade inte ens sambons XXL. 93,5 kg på vågen i vecka 35, så räknar med en vikt på drygt 100 kg då jag fortsatte att öka fram till sonen var född. På 18 månader gick jag ner alla kilon men en förstörd och stor mage blev kvar. Ha ingen panik med viktnedgången. Undvik dieter utan ät smart och nyttigt istället. #4 Fast hur man ökar i vikt är individuellt.

Gick upp 20kg under graviditeten. (Hade några pluskilon innan inskrivning pga sambofällan) 10kg försvann direkt efter förlossningen typ, men sen kom de tillbaka efter några månader. Verkligen försökt bli av med dom men under de första 8 månader av sonens liv vaknade han varje timme. Varje natt. Varje timme. Levt som en zombie. Och det har påverkat mycket. Men nu sen 3v sover han på nätterna! :D Är som sagt i v 12 nu och inte gått upp något alls. Vilket är skönt. Min kost är jättedålig så nu när jag ändrar den och tvinga mig själv till motion så anser min hälso-kostrådgivare att det inte vore konstigt om jag t.om går ner i vikt denna graviditeten. Vi räknade ut bmi på deras dator men fick samma när jag kom hem så de på internet är lika bra :) Det är ju inte exakt dom utan mer som en riktlinje! Man har ju olika muskel och fettmassa osv antar jag. Tror jag svarat er alla

#6

Aha, låter som om du haft en väldigt tuff tid. Jag tror att vem som helst hade blivit knäpp av att gå upp så ofta på nätterna! Skönt att det verkar blivit bättre redan och jag håller tummarna för att nästa barn inte blir lika kinkigt 🙂

Som sagt så tror jag du tagit dig ur det värsta redan och att det bara kommer att bli bättre och bättre. Viljan verkar finnas där och det är det viktigaste 🙂

Jag förstår dig, jag brottas med min övervikt också. Har haft ätstörningsproblem så länge jag kan minnas, gått i flera behandlingar för det. Gick upp mycket i vikt i samband med en antidepressiv medicin jag åt för många år sedan, har sedan dess haft svårt att bli av med mycket av det där extra. Trotts att jag äter (enligt mig själv riktigt) bra! Sysslar nu enbart med vardagsmotion, köpt en stegräknare för att försöka hålla 10.000 steg/dag. Men det är inte lätt! Mest mina lår jag inte trivs med… Det mesta andra är okej.

Jag har mycket ångest över mitt utseende, och ärligt talat så drar jag mig lite för att ringa MVC nu för inskrivning (är i vecka 6) för att jag inte vill höra att jag har ett för högt bmi. Det är ju något jag redan vet om, det är tungt men jag försöker.

#7 ja det har inte varit lätt men känner att jag är påväg ur allt nu. Saaaakta. #8 nej det är fan inte lätt när man tar tabletter som har övervikt som biverkning :( lite därför jag inte började med mina minipiller igen. Ville inte heller skriva in mig pga den orsaken men bm va jättebra! Fick remiss till hälso/kost rådgivning kanske något sånt? :) Även funderat på att gå och prata med någon. Just om sånt jag inte vågar ta med min min man eller närmaste…. men vet inte. Är väl svindyrt :(

#9 Du kan ju alltid testa! Du har ju inget att förlora på det! 😊 Jag har pratat så himla mycket genom alla mina år i terapi att jag inte känner att det ger mig så mycket mer nu, men jag tycker att all terapi jag fått har gett mig ett annat liv! 😊

Våra historier är verkligen lika, slås av att allt från nästan exakt lika start-bmi till krångelnätter stämmer. Dessutom får vi väl ungefär lika länge mellan barnen :)

Men en sak funderar jag på; Vad är det för extra kontroller du ska gå på? 
Hade som sagt ungefär samma start-bmi och har inte fått någon extra kontroll alls, inte ens glukosbelastning.

#11 Risken för graviditetsdiabetes är det jag ska gå på och sen beroende på hur det fortskrider extra koll på äggvita o blodtrycket för havandeskapsförgiftning. :) Vi får skylla på nätterna! ;)

#12
Det är helt rätt att skylla på nätterna.  Forskning på shiftarbete ( enligt mig så shiftarbetar småbarnsföräldrar på de värsta villkoren) bevisar att hormonnivåer som styr hungern sätts ur balans.  Det är mycket intellegent att be om hjälp.
Självklart skall du se till att få prata med någon. Högkostnadsskyddet gäller även här och din hälsa kommer även att påverka barnen, så det är ett mycket sunt tänkande du visar på.

#12 Aha, antar att din bm tar lite mer seriöst på det hela än min. Hon säger liksom ingenting alls om saken. Det är både på gott och ont kan jag tycka. 

Absolut, har vart mer död än levande vissa dagar (läs Månader), allt annat blir liksom sekundärt. Man är bara glad att ungen lever typ.

#13 ja jag har läst på mycket om det när inget hände med vikten trots allt mitt jobb under våren. #14 ja det är nog olika. Det fick mig att vakna till samtidigt som man tänker att man skadat sitt ofödda barn…. Men är i full gång nu med massa bra mat :) bara bra mat! Allt är så självklart nu så jag bara kör. "Träning" eller promenader försöker jag mig på varje dag trots att jag inte orkar egentligen. Inga megapromenader men ändå bättre än inga :)

#15 På vilket vis skulle barnet vara skadat?

Kul att du kommit igång em.nord!

Min barnmorska har heller inte sagt något särskilt om risker och jag visste inte att det var större risk för havandeskapsförgiftning om man är överviktig. Å andra sidan är jag ganska hårt övervakad redan … :)

#16 Hen är ju inte det såklart men man börjar ju tänka på sånt. Alla kan ju få t.ex havandeskapsförgiftning men får jag det kommer jag ju skylla på att jag inte kunde hålla mig hälsosam ;) Och man läser ju i tidningar och på nätet att övervikt och fetma kan gynna komplikationer. Läste även i en artikel av en läkare på nåt universitetssjukhus att fetma ökar risken för missbildningar osv. Så ja jag har iaf dåligt samvete och gör allt för att rätta till det nu. Och skulle något hända skulle jag skylla på mig själv oavsett… Så är det.

Jag har ca 30 kg övervikt och hjälp, det enda det handlar om är hur mycket jag väger. Hela första barnmorskesamtalet var en lång föreläsning om att vi ska motionera. Jag blev faktiskt sur, för hon pratade bara om det och  negligerade mina frågor och tyckte att jag inte skulle oroa mig för att jag har ont på vissa ställen. 

När min sambo sa att han åt medicin för låg ämnesomsättning frågade hon om han inte kunde ta lite mer av den medicinen så han skulle gå ner i vikt. Jag blev så jäkla arg. Dosen är ju noga utprovad och med jämna läkarbesök för att hålla koll.

Dessutom är jag med i ett forskningsprojekt med överviktiga gravida, och vi går på dietistmöten och har en speciell kostplan, tar en massa blodprov, scannas extra många gånger och blir vägda en gång i månaden. Jag har gått ner 5 kg sen jag blev gravid, och anstränger mig verkligen för att ge mitt barn en bra start i livet. Pallar inte mer föreläsningar från barnmorskan. 

Jag har fått höra så mycket om vilka risker jag utsätter mitt barn för att jag först tänkte att det aldrig kommer gå bra, jag har redan förstört allt. Nu börjar jag bli mer irriterad på att det ska vara det enda som är i fokus.

#19

Det låter ju jättekonstigt. Barnmorskan ska inte ignorera dina frågor sådär. Låter ju som hon gått på väääldigt mycket om detta. Men kul att du är med i ett forskningsprojekt :)

#19 fy va jobbigt för er :( Hon verkar ju helt störd?! Den enda som prackar på mig dåligt samvete är iallafall jag själv.

#20 ja alltså projektet har jag inget problem med även om det är jobbigt ibland att äta efter kostplanen, som innehåller jättemycket protein och mjölkprodukter. Däremot tyckte jag liksom att jag gör allt jag kan redan, så barnmorskan borde inte behöva gå på så mycket. 

Först sa hon "pass" när jag berättade om mina krämpor, sen sa hon att om jag oroar mig för mycket, så blir det en vääldigt lång graviditet. Jag tänker bara att det blir långa 20 veckor kvar om jag går och har ont på en massa ställen och faktiskt kunde fått hjälp på ett tidigt stadie. 

Det kändes som ren fetma-diskriminering. Jag har inte varit utsatt för det så uppenbart förut. Hon dömde oss båda efter en blick kändes det som.

#23

Kan du inte begära en annan barnmorska?

#23 men fy, be om en annan bm!

Meh, att man kan bete sig så! Jag hade definitivt sett till att byta barnmorska!

Vi ska träffa henne igen om två veckor. Om det är lika illa så ber vi om en annan. Jag ska inte föda på det sjukhuset (flera sjukhus som samarbetar) så hon är nog inte med på födseln, hoppas jag, men jag vill i alla fall att hon ska ta mig seriöst när jag frågar saker. 

Tack för sympatin :) Jag var så knäckt när jag gick därifrån, men nu är jag mest arg på henne.

Jag hade bytt barnmorska, jag hade inte velat träffa henne igen. Så beter man sig bara inte. Som att man inte redan är i en "utsatt" situation när man är så känslig/orolig/förväntansfull… Nej, inte acceptabelt!

Blir inte klok på era barnmorskor, min har som sagt inte yttrat ett ord om att min vikt skulle vara någon fara för mitt barn eller för mig själv heller för den delen. Och inte har jag haft några sådana tankar själv heller. Jag har levt precis som vanligt hela graviditeten, skulle bli knäpp om jag skulle behöva följa en kostplan någon annan lagt upp för mig. 

Nog för att övervikt inte är bra i någon situation men ärligt talat så låter det väldigt överdrivet det hela.. Känns som att stressen de skapar hos en är farligare än själva vikten.